Existentiell ångest?

Fy farao vad man känner igen sig i den här tråden...

Så, vad händer TS?

All kärlek och respekt!
Mycket har hänt på dessa år såklart, tankarna jag beskriver här finns fortfarande kvar men jag känner mig inte lika dramatiskt handikappad av dem.



Idag har jag hunnit med att utbilda mig till fastighetsskötare och jobbade som det under några år och sen hoppade jag på ett annat gig som servicetekniker. När Vården fubar:ade mig (när jag skrev första inlägget hade min resa inom Svenska psykiatrin som patient only ever just begun) ner i ett så svart hål. Hamnade hos kronofogden och annat sånt där kul tillslut. Och med all min jävla vilja och kunskap och verktyg från att ha jobbat inom social psykiatrin samt självmedicinering och EN duktig psykolog på arbetsförmedlingen som stod upp för mig samt underbara handläggare på arbetsförmedlingen och försäkringskassan (man ska ha tur) bestämde jag mig för att die another day. Och nu lever jag ihop med min själsfrände, min hund och min katt i samma lägenhet som förr men med mycket mer hopp om att livet kan vara precis lika vackert som det är jävligt. Men fuuuck vad jävligt det kan bestämma sig för att vara. Världen orkar jag inte bry mig om så mycket längre. Med det kommer att jag typ inte har några vänner och att jag isolerar mig ofta. På gott och ont det med. Jag har en önskan och ett mål och det är att vara så fri som möjligt. Jag övar på att inte bry mig om vad andra tycker, att vara självständig I alla dess meningar och det är svårt vill jag lova!

Jag har insett hur fucked vår generation är (jag är 30+) tack vare den världsbild och kunskap som vi blivit inpräntade med sen vi var barn. En produkt av så många generationer hjärntvättade människor. Någon sanning finns inte längre. Gud är död och så all moral och etik (jag är inte religiös) och skam används som osynliga clusterbomber i samhället. Och det fucking suger! Men vad fan ska jag göra åt det då? Så jag tar en promenad med hunden, om hon hittar något intressant i livet vill jag också se vad det är. Hennes värld är så liten men väldigt detaljerad och förvånansvärt funktionell.
Jag kommer aldrig skaffa barn. Jag känner inte för att ständigt ifrågasätta om jag hade rätten att skapa liv till en värld jag själv så innerligt avskyr. Till och med hunden får mig att ifrågasätta vem jag är att bestämma över hennes liv.

Man kan alltid dö imorgon. När man väl gjort det valet att inte leva längre är iaf inte jag säker på att döden är roligare än livet. Jag är inte heller säker på om det går att ångra sin död eller ej. Stick to what you know, you know?

Där ser man. Vad bra att det löste sig för dig och att du mår bättre idag. Spot-on analys om att vår generation är fucked.

Gjorde du någon utredning föresten om Bipolär sjukdom?!

Nej. Psykiatrikern jag träffade satte diagnos efter 15 min men sa inte det till mig, utan sa att jag skulle sättas på en kölista för utredning. Jag blev inkopplad på Bipolära teamet på en gång och när jag efter 3 månader började fråga om hur lång tid det var kvar till det var min tur att utredas fick jag veta att någon sådan kö fanns inte. Under tiden experimenterade man med lamotrigin och seroquel hej vilt med galna doseringar. Neuroleptika är inte att leka med och jag blev så himla mycket sjukare snabbt. Jag insåg vad som höll på att hända med mig och jag drog mig ur. Vägrade träffa den psykiatrikern igen och efter många, många år av att ha träffat drygt 6 olika läkare (varav fem vägrade ändra diagnosen trots att de inte tyckte att den var aktuell för mig) kunde jag få bort den felaktiga diagnosen Bipolär sjukdom.

Ironiskt nog sattes jag sen på en lista för att utredas för adhd också, men efter 3 år av undrande när det skulle bli min tur fick jag återigen reda på att jag inte stod på någon lista (det fanns dock en den här gången).

Nästa gång jag hörde av mig till psykiatrin hade de skrivit ut mig för att de bedömt att jag var frisk. Skulle få börja om hela resan med att träffa allmänläkare på vc innan jag fick komma till psykiatrin igen.

Nä där på psykiatrin blir fan ingen klok. Och man ska inte glömma att alla som jobbar inom vården är beroende av att du är sjuk, hur goda och vårdande de än verkar vara.
Jag vill ibland ge upp och sjukskriva mig igen när tröttheten gör sig påmind, men jag orkar inte vara sjuk i den svenska vården nånsin mer.

Vill bara säga att inget löst sig utan det är en pågående process varje dag. Jag måste fortfarande göra ett val om jag vill leva nästan varje dag. Jag sitter och kör bil långa sträckor i jobbet och det är nog faktiskt löjligt ofta som jag åker på någon riktigt ödslig skogsväg och absolut överväger att bara stanna bilen i vägrenen och kliva ut i Gaia och försvinna.

Ah okej. Ja, jag känner så också ibland.

Nä jag håller med. Man måste va VÄLDIGT frisk för att stå ut inom psykiatrin... har själv hållit på i 25 års tid.

Antingen väldigt sjuk eller väldigt frisk. De som egentligen verkligen behöver vården, och än är inom räddning, faller helt mellan stolarna.

Om man inte har signifikanta andra som kan hjälpa till med kontakten och byråkratin när ens egen energi tryter är det mer eller mindre omöjligt att få ordentlig hjälp.