Citat:
Ursprungligen postat av
Raring76
Denna historia är verkligen tragisk. Jag har läst hela tråden från början till slut, helt uppslukad. Det ska bli intressant att läsa mer om det här efterhand som uppgifter och så småningom FUP kommer ut.
För mig är det uppenbart att det ligger grav psykisk ohälsa (fastställd eller ej) bakom detta, åtminstone vad gäller mamman. Ingen rationell och fullt psykiskt frisk förälder utsätter sitt barn för det här.
Till er som inbillar er att en "svensk kvinna" inte skulle kunna göra så här: glöm det. Det här kunde varit jag. Jag är "helsvensk", och barn till två "helsvenska" föräldrar, uppväxt i en liten småstad i sverige. Jag är också i 40-årsåldern (född i slutet av 70-talet), och jag bodde också ensam med min gravt psyksjuka mamma under hela min uppväxt.
Min mamma var just en sån där "paranoid schiz", som nån kallade det i början av trådan. I hennes fall diagnostiserad som sådan.
Min mamma inbillade sig (ev i likhet med MGM här) att alla utanför vår lägenhet var emot henne och "ville ta mig ifrån henne". Under många år hjärntvättade hon mig att tro detsamma. Det var hennes psyksjuka världsbild - och hon ville skydda mig. Min mamma var inlagd på psyket periodvis, många gånger, under hela min uppväxt. Alla de perioderna fick jag bo ensam, som barn fick jag klara mig bokstavligen själv. Det kom aldrig någon från socialen, det kom ingen från skolan, det kom ingen från sjukhuset. Ingen kom och ställde några som helst frågor (vad jag vet), tex om hur hennes barn bodde eller hade det under de månader hon låg inlagd. Och inga grannar ställde några frågor om varför det jämt var nerrullat i våra fönster, varför gräset på marklägenhetstomten växte sig halvmeterslångt, varför jag var undernärd, varför jag (och min mamma) jämt hade samma trasiga och otvättade kläder och oklippta/ovårdade/smutsiga hår. Inga släktingar ställde några frågor. Ingen undrade hur jag hade det. Det var ingen som såg att jag - ett litet barn inte ens i tonåren i början - bodde i en ostädad, äcklig jävla lägenhet full med hundskit och intorkat hundpiss i varje rum; ömsom ensam och ömsom ihop med en stundtals psykotisk och våldsam (och i vilket fall rejält psykiskt förvirrad) förälder. Min mamma var också områdets "häxtant". Herregud så många likheter här, jag baxnar.
Ingen vet ännu vad som gjorde att BO i detta fallet valde (?) att stanna instängd med sin mor under alla dessa år. Jag gissar att MGM i detta fallet nog var ett par pinnhål mer störd (och/eller beslutsam/handlingskraftig) än min mamma var - och/eller jag hade andra drag eller förmågor som gjorde att jag sökte mig ut, utanför hennes sällskap. För mig blev det så småningom (och så här i efterhand) min räddning. Hade min mamma förmått hade hon helt säkert också låst in mig, precis som i detta fallet.
När jag växte upp förstod jag aldrig hur sjuk min mamma var, eller hur irrationell och störd hennes verkligenhetsuppfattning var. För mig var det vardagen ju: att (framförallt) nätter igenom tvingas lyssna på argument efter argument för hur alla "utanför" ville oss båda (i lika hög utsträckning) ont. En psykisk sjuk, paranoid och schizofren människas störda grubblanden och "sanningar". Men som sagt så hade jag ett behov och ett driv att söka mig ut utanför, till kompisar och deras familjer - detta tack vare att jag fortsatte gå i skolan trots dessa grava missförhållanden hemma.
Den här MGM/mamman lyckades på något ännu okänt vis hålla sin son hemma från skolan, och vips så fanns bara hennes världsbild.
Jag förstår att mycket ilska nu riktas mot den här MGM/mamman, och det kan jag förstå. Jag har varit arg på min mamma också genom åren. Men om grunden är psykisk ohälsa, är det inte mamman som kan beskyllas här. Felet ligger i det så kallade "skyddsnätet" som samhället borde ha tillhandahållit.
Det här är ytterligare ett i en lång rad misslyckanden i det svenska samhället genom åren. Mitt fall är också ett sådant. I mitt fall hade min mamma återkommande kontakt med psykvården och ÄNDÅ kopplades inte socialen in. I det här fallet vet vi ännu inte något om mammans vårdkontakter genom åren, men jag är inte det minsta förvånad att det här kunde pågå ostört så många år oavsett; speciellt när (och säkert var nyckeln till allt detta att) sonen på något vis hamnade utanför skolan.
/Raring
Egentligen är jag emot att citera ett såpass långt inlägg i sin helhet, men jag tycker att det är ett av de mest insiktsfulla så här långt så det är värt att framhävas.
Har även jag personlig erfarenhet av en släkting med konstaterad paranoid schizofreni som var ensamstående med ett barn. Vi var ganska nära varandra under min uppväxt och jag kunde aldrig begripa varför ingen ingrep.
Jag försökte som barn och ung ta upp situationen med andra i familjen, men det var hela tiden ”det ska du inte oroa dig för” och ”vi tar hand om det”. Sedan kom vi ifrån varandra - jag växte upp, fick annat att tänka på och fick egna barn.
Jag minns inte alls vad som avslöjade katastrofen eftersom jag vid den tidpunkten levde långt därifrån, men jag vet att när hennes barn redan vuxit upp och själv blivit alldeles världsfrämmande så konstaterades lägenheten vara rena katastrofzonen med husdjur i frysen, staplar med tidningar överallt och små ytor mitt i alltihop där man kunde lägga sig att sova ...
I princip överensstämmer min upplevelse med vad jag läst. Folk tror inte på en och de drar sig i det längsta för att konfrontera en vuxen människa. Samma vuxna människa som också finner det näst intill riskfritt att anförtro sig åt ett barn eller en ungdom om att CIA smyger runt knutarna och att vi måste skriva kodade brev till varandra.
Det är en tung börda för en närstående och man kommer till en tidpunkt när man faktiskt ger upp eller ... ja ... konstaterar att de är som de är.
Barnet blev det givetvis aldrig ”folk” av utan lever som en apart eremit än idag. Det funkar väl men hade kunnat bli så annorlunda. Det gör mig ont.
Det var aldrig något tal om påföljd i vårt fall. Barnet var vuxet och gjort var gjort. Och har samhället inte gripit in i tid mot en förälder med just paranoid schizofreni som faktiskt själv inte kan värja sig mot sina vanföreställningar, då finns inte mycket mer att säga.
Starkt av dig, ”Raring”, att komma ur det där med förnuftet i behåll!
