Citat:
Ursprungligen postat av
Opaque
Har läst din text , en tre fyra gånger och funderat .....
Applådera din tolkning av hur livet en gång i tiden kanske har besjälats genom inkarnationer, som du beskriver det. Det är ett vackert sätt att se på det , både poetisk och som rent orsakssammanhang.
Men åter till tråden. Vad är då meningen med vår existens ?
Den rent tekniska förklaringen har du beskrivit. Hur vill du beskriva meningen med ett inkarnerat medvetande , medvetet om sig själv boende på jorden och meningen med livet ?
Edit: Meningen är: Att via Fri Vilja, utveckla sin förmåga att älska, så man kan bli lycklig.
Man når en punkt när man slutar inkarnera fysiskt och i princip enbart existerar i andevärlden.
Det fysiska universum spelar ingen huvudroll i den här processen, läs nedan.
Meningen med "existensen" om du syftar på det fysiska Universumet.
Består enbart utav att ge själar möjligheten att uppleva sitt inre via yttre erfarenheter.
Det är snabbaste sättet för en själ att transformera sin insida, då den konfronteras utav sina "åsikter".
Exempelvis; Om en själ är tillräckligt ignorant för att mörda utan anledning,
Så kommer den själen till slut hamna i en situation, där den gör det.
Det finns ett antal Universella Lagar som gör att den händelsen till slut kommer reflekteras tillbaka.
När Själen då själv blir mördad-eller likvärdigt behandlad, så ges den en möjlighet att komma till insikt med att beteendet är fel.
Hela utvecklingsprocessen består utav att utveckla sin kapacitet till kärlek men även att ta bort egoism.
Meningen för en Själ är att lära sig älska, via fri vilja, först då kan den leva lyckligt och harmoniskt.
Kärlek är det enda som kan göra en Själ lycklig.
Men det är inte så enkelt som att inse detta, på samma sätt som att "alla vet" att leva hälsosamt är fördelaktigt. (Fast dom gör inte det = Alltså vet dom inte det.) När man vet att något är fördelaktigt, så gör man det per automatik som en undermedveten process. Man måste skapa en total övertygelse, som sitter "ända ner i benmärgen" - och det enda sättet att skapa en sån djup övertygelse över något, är att uppleva resultat från erfarenheter. Då bekräftar du att någonting funkar eller inte funkar, och skapar en förståelse på djupet/i själen som håller kvar i alla framtida liv- oavsett död och förlust av minne. Man kan säga att din perception förändras, din grund i hur du ser på saker.
Det är därför människor föds med olika egenskaper, vissa är "maskrosbarn" som alltid ser till att alltid göra sitt bästa, oavsett situation. Detta är för att dom har lärt sig att det är bäst via erfarenhet och transformerat sitt inre/sin perception(hur dom ser på världen(utan tankar), dom behöver inte tänka "jag ska göra mitt bästa" = dom gör sitt bästa per automatik, för att dom vet innerst inne att det är vad som funkar.
När en själ skapas, så innehåller den enbart "essensen" utav en själ.
Den innehåller ingen kunskap, erfarenhet eller något "förprogrammerat"- den är totalt ignorant.
Själar som inkarnerar på Jorden i form av människor, börjar på den lägsta nivå som är möjlig för en själ att ha medvetna val och vara självmedveten.
Man förstår inte riktigt vad man gör här, vilket är viktigt. För då agerar man utifrån sitt inre i stor utsträckning. När man då agerar på sin egoism och avsaknad av kärlek, så blir man konfronterad utav handlingarna tillbaka utav Universum. Och man ges möjligheten att utveckla förmågan att se sanningen(kärlek) snabbare. När man blir gammal så förstår man att kärlek är det viktiga oftast, även om man inte bär på den inombords. Därför är det viktigt att man dör - och föds på nytt, förlorar sitt minne. Och kan göra misstag baserat på ens inre återigen. Tills det inre är tillräckligt transformerat för att vara färdigt med läxorna och nivåerna på Jorden.
Själar når en punkt där som slutar inkarnera- då det inte är lika viktigt när man har utvecklats tillräckligt långt och per automatik älskar och aldrig tänker egoistiskt.
Själva meningen med hela den här processen.
Är egentligen enbart underhållningsvärde-
Du är Gud, som upplever alla Själar samtidigt.
Du behöver inte lära dig något, du är redan allvetande i ditt djupaste "Jag".
Utan det är enbart ett slags spel, där Gud(Du&Jag) låtsas som att vi inte vet allting.
Så att vi kan uppleva olika saker, baserat på ignorans.
Hade vi varit allvetande, så hade vi enbart gjort det korrekta valet i varje situation, och vi hade även vetat vad som skulle hända. Jättetråkigt med andra ord.
Vi låtsas även att vi inte är totalt ensamma och det enda som existerar.
Vi låtsas att vi kan prata med andra, att vi kan känna kärlek till andra och få tillbaks detta.
Men illusionen är så pass verklig att den kan anses vara det.
Vi är alla som finns. Varenda Själ är Du/Jag.
Dom har alla ett gemensamt medvetande(Spelare), vilket är Gud.
Om jag älskar dig, så älskar jag mig själv i en annan form.