Citat:
Ursprungligen postat av
Prisonchick
Jag ska sitta på Ljustadalen i Sundsvall. Jag tror också det kommer gå fint bara jag kommer dit. Jag är rätt bra på att anpassa mig och har sällan problem med människor. Trivs bäst ensam men funkar i grupp och har inga problem med auktoriteter.
Har så många planer för vad jag ska passa på att göra när jag är där så jag tror inte jag kommer hinna allt
Den stora oron jag har är för dottern som är i känslig ålder och har en ganska oförstående pappa som förmodligen inte kommer lyfta ett finger för att hon ska få komma och hälsa på.
Och så kommer jag sakna mina hundar nått alldeles fruktansvärt, jag lever för och med dem och rör mig inte många meter utan dem. Bara att sova utan att ha dem nära blir en utmaning.
Väldigt intressant tråd, dock något mansdominerad. Kanske inte så konstigt när 90% av internerna är män... eller något liknande

Blev därför lite ”glad” över dina inlägg och vinklingar.
Vet inte hur din situation ser ut i dagsläget.
Vart du hamnat?
Vilka saker du fått ta med sig in?
Om det är som du förväntat dig?
Hur kontakten med dottern ser ut?
Hoppas iallafall allt gått vägen och att din vision om viktnedgång och lugn och ro infunnit sig.
Verkar som om du under tiden i ”frihet” försökt ordna upp vissa praktiska saker för att det skall bli så bra som möjligt för din dotter när du ”försvinner”. Credd till dig, för jag antar det måste varit skit tufft... lite som om att typ planera sin egen begravning.
Hur har hon tagit det?
En annan grej jag funderar över, både när det gäller manliga och kvinnliga interner är lägenheten man bor i innan det är dags att sitta av sitt straff.
Brukar Soc stå för hyran om man tex har barn?
Tänker på deras mantra om ”barnets bästa” i första rummet... och det vore väl till dess bästa att ha en lägenhet att spendera permissioner i eller flytta tillbaka till när mamma eller pappa blir fri? Eller?
Om du vill och har möjlighet skulle jag uppskatta att få höra om hur livet på insidan ser ut utifrån ditt perspektiv.
Annars önskar jag dig det allra bästa, att du snart blir fri från dina bördor och inom kort kan få återgå till att leva ditt liv på riktigt!