Vad är det jobbigaste med att vara kvinna?

allt blir bättre när man blir äldre alltså... minns med fasa bantningshysterin när jag var tonåring på 80talet. Jag själv var smal i mig själv och då var det fel på det också (”har du anorexia eller”, var inte smal på ”rätt sätt” tydligen). ALLA i min klass bantade (utom jag och en till) redan i femman 😱 och anorexi var vanligt. Det luktade fränt av spya på tjejtoan på mitt högstadium. En tjej i min klass såg jag aldrig äta någonting förutom äpplen.
Det där kanske har ändrats nu, till det sämre (killar ska också vara ”perfekta” idag) men jag upplevde det då som att den största pressen ang utseendet var på oss tjejer. Killarna i klassen gjorde listor från fulast till snyggast. Det var inte så jävla kul att hamna på plats 14 av 20. 😞det var också otroligt mycket bröstfixering och jag hade sådana otroliga komplex för mina små bröst. 😟
Nu vill jag tillägga att jag hade jävligt kul som ung också och har aldrig varit direkt mobbad, men det var kanske först i cirka nian och gymnasiet som det blev kul och man började gilla sig själv lite mer och folk blev mer individuella liksom.

Märkligt. Detta verkar bara vara män som tror att kvinnor resonerar så. lyssnar man på kvinnorna så har de komplex och dålig självbild från puberteten och fram till cirka 30 års ålder. De upplever sig inte "få allt serverat". Utan känner sig "för tjocka", "för smala", "för små bröst", "för fula", "för finniga" osv.

Det ter sig som deras självförtroende blir bättre med åldern. Och att de när de närmar sig 30 är ganska nöjda med sig själva och äntligen börjar slappna av lite (därför säkert som jag tycker att de är som hetast när de närmar sig 30 och där över). Men du tycker alltså att de ska fortsätta vara spända och må dåligt och ha kasst självförtroende fram till 50?

Lysande tolkning. Att ha komplex för sitt utseende är inget unikt för kvinnor. Inte heller att självförtroendet stärks med åldern. Oftast är man sin största kritiker. Vilket inte alls behöver spegla verkligheten. Så komplex har i princip alla. Men omvärlden ser sällan dina komplex. Så unga kvinnor, komplex eller ej, attraherar flest män. Visar dina studier att komplexen försvinner vid 30 års ålder?

Att kvinnor får allt serverat innebär att de inte behöver anstränga sig för att attrahera män. Unga kvinnor dvs. När det yttre börjar falna sjunker även värdet på marknaden. Har full förståelse för att det är svårt att acceptera. Kanske just därför det tar tid.

Exakt var lyckades du trolla fram att jag vill att någon ska må dåligt? Med lite ansträngning hittar kvinnor 30-50, kanske snarare 35-50, utan problem en man om viljan finns. Utbudet är inte lika stort. Det står inte män på kö. Det krävs mer ansträngning än när de var 20. Du lyckas alltså få det till att jag önskar att kvinnor mår dåligt tills de är 50. Imponerande. Du är en ännu större dåre än jag befarat.

Det jag har märkt av i mitt umgänge med unga kvinnor är att de inte tycks märka att män vill ha dem. Och vill en man ha dem och de vill ha mannen så är de glada att "Någon de vill ha vill ha dem". De liksom tror inte på att de är attraktiva. Inte ens när man säger det till dem.

Du missar vad jag menar: de unga kvinnorna anstränger sig! De bantar de tränar som galningar, de är livrädda för celluliter, fett, rynkor. De köper saker för att se vackra ut. De har hela tiden en slags negativ självbild av att inte duga. Jag har mycket svårt att tro att de upplever sig få "allt serverat". De gör allt och lite till för att duga för det motsatta könet, men tvivlar ändå på om de verkligen duger. Tom. när de väl fått en man på kroken tycks de tvivla.

När de närmar sig 30 så slutar de anstränga sig i regel. Visst, de månar väl fortsatt om sitt yttre och om att ta hand om sig. Men jag upplever att kvinnor som närmar sig 30 blir mer harmoniska och självsäkra. Jag är glad att de slutar upp med den där ungdomliga "ansträngningen".

förlåt, jag menade inte att jag tror att du tycker att någon ska må dåligt Det var klumpigt uttryckt av mig. Vad jag menar är att unga kvinnor tycks lida svårt av komplex och verkligen må dåligt över detta. De anstränger sig till max. Det är fint när de börjar må bättre och slutar anstränga sig så där överdrivet mycket. Tycker jag. Medans du tycker att de ska anstränga sig ytterligare 20 år till. Och det var det som fick mig att reagera: att du tycker att de ska fortsätta, när de äntligen har slutat med den där destruktiva ansträngningen.

För att få kärlek behöver vi alla människor anstränga oss (inte som är beskrivet ovan). Visst, de riktigt attraktiva kanske kan få män/kvinnor i kö. Men kärlek? Nej, där behöver även de mest attraktiva anstränga sig. Inte ens de mest attraktiva får genuin kärlek serverat. Sex kanske de kan få i drivor. Men det är väl inte det som är vad folk allra mest önskar sig när allt kommer omkring. Härligt för stunden. Men vad går upp mot sex med en person där ömsesidig kärlek finns och där det inte bara är mys för stunden?

Tränar kvinnor som galningar? Vad gör män då? Vill nog påstå att det är en ganska liten del av alla kvinnor som idrottar eller går på gym. Banta garanterat vanligare. Men att anstränga sig för att se bra ut gör merparten av alla människor efter puberteten. Det är även ett sätt att öka självkänslan. Kvinnor bantar och sminkar sig. Män tränar betydligt mer.

Jag var lite otydlig men med att anstränga sig menar jag att söka kontakt och uppvakta. Det förväntas män göra och gör i större utsträckning.

Hitta en partner är en bra början för att utveckla kärlek. Vem tror du får flest chanser att hitta kärlek? En blyg kille som måste måste våga gå fram till helt främmande tjejer och riskera självkänslan varje gång eller den blyga tjejen som sitter i baren och väntar på att någon kommer fram? Knappast en svår fråga. Och vem behöver anstränga sig mest? Den som väntar på att någon försöker ragga upp en eller den som måste gå fram till någon och ragga?

Hur kan det ens vara en diskussion vem som sitter med trumfkortet på dejtingmarknaden?

Det jobbigaste med att vara kvinna är alla möjligheter till att bilda familj eller att få sex på beställning, få allting serverat pga sitt kön men sen fatalt misslyckas med hela livet och förbli en loser.

Det är också jobbigt att få konstant uppmärksamhet från alla håll men aldrig vara nöjd och förbli en gnällig kärring trots att allt är serverat varje dag utan motprestation.

Naturligtvis ska flashbacks snubbar komma in i en tråd som denna och uttrycka att de minsann har det VÄRST, istället för att hålla två tankar i skallen samtidigt och se att det kan finnas upplevelser av att vara kvinna , liksom att vara man som kan vara påfrestande.

Så till Ts. När jag var ung var fixeringen vid utseendet nog det värsta. Killarna i klassen blev inte graderade alls på samma vis. Vissa killar sprang in i tjejernas omklädningsrum och vad som kom efter var ett anslag om vilken tjej som var lönnfet/allmänt ful och andra tillmälen. Kul att vara i puberteten då.

Förväntningar på att man ska vara tillmötesgående och mjuk i åtskilliga situationer för att inte betecknas som en satmara

Vetskapen om att det räckte med vad som helst för att ”få dåligt rykte” (vilket emellanåt blev ett moment 22 med hänvisning till ovanstående punkt)

Att veta att man inte har en chans mot i princip vilken man som helst fysiskt.

”Lilla gumman” - behöver jag säga mer.

Att tamejfan jämt behöva slänga in en brasklapp om att man minsann älskar män om man yttrar någon kritik

Spinning? Hemmaträning? Dans? Zumba? Aeorobics? Allt detta är träningsformer som tycks vara sådana kvinnor gärna går på.

Kvinnor som "söker kontakt och uppvaktar" brukar i regel inte tas emot så bra av motsatta könet. Jag har flera kvinnor i min bekantskapskrets som i vår ungdom försökte sätta in en stöt på de män de var intresserade av. Fina, vackra kvinnor. Men de fick ett rykte om sig att vara "desperata" och "manhaftiga". De hade gått över en slags osynlig norm att det är "okvinnligt" att stöta på män. Jag hoppas att det inte är så numera, men så var det i min ungdom.

De som har det bäst på dejtingmarknaden är de män och kvinnor som träffar en partner de verkligen vill ha. I varje sådant heterosexuellt par finns det både en man och en kvinna. Dvs.: män och kvinnor som grupper har lika lätt på dejtingmarknaden. Men sedan finns det individer av bägge könen som inte har det lika lätt.

tänk själv när om du fick massor med förslag från olika kvinnor. Och du bara ville ha 1 av 40, men hon vill inte ha dig. Medans en annan man inte har en massa kvinnor efter sig, men den han vill ha vill ha honom. Då har ju han det lättast på dejtingmarknaden. Att ha det lätt på dejtingmarknaden handlar inte om att vara eftertraktad. Att ha det lätt på dejtingmarknaden handlar om at vara eftertraktad av de man själv vill vara eftertraktad av.

Det jobbigaste är väl att försöka förbli 15 år utseendemässigt för att få alla dessa fördelar som män tror att alla kvinnor har.

Dumheter ! Det är vi kvinnor i 30-årsåldern som sätter agendan här i Sverige. Vi är ofta småbarnsmamor, och EXTREMT målmedvetna i våra krav på männen.

Den svenske mannen är en lydig vovsing, medan vi nordiska kvinnor är härskande raskatter.

Det låter som att du hellre hade sett att pojkar och flickor hölls för sig själva och aldrig träffades?

Hur skulle det annars gå till, menar du?

Nu läser fan bibeln igen ...

Jag hade önskat att lärarna tog tag i saker som det jag beskrev. Det är liksom en viss skillnad på att vara nyfiken på det motsatta könet och ren mobbing. Man kan säkerligen vara nyfiken på tjejer utan att recensera dem offentligt.