Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag saknar inte tiden då jag trodde att jag kunde bli bättre. Faktiskt. Jag blev ju bara besviken hela tiden. Och jag investerade så mycket i drömmen om ett bättre mående. Flyttade och hade mig. Påbörjade relationer och utbildningar som vore de serier på Netflix. Kraschade gång på gång.

Idag är det visserligen skit, men det är åtminstone fritt från besvikelser och obehagliga överraskningar. När depressionen kommer är den väntad. "Är det du nu igen" säger jag bara och blir varken rädd, arg eller ledsen. Jag bara genomlever.

Känner samma, satsar på en heltidsparasitlivsstil. Då har jag inte ens försökt mer än att jag har försökt så jävla många gånger.

Jag vet inte. Mycket?

Vem parasiterar du på?

Sitter vid datorn och lyssnar på piano just nu, känner mig ganska lugn och tillfredsställd. Tanken som alltid finns uppkommer nu igen men känner mig med brist på andra ord för tillfredsställd. Mår ganska bra nu och med bra menar jag att jag inte känner någon stress, kanske smått deprimerad men det har jag alltid varit. Finns ju ingen mening med livet i vilket fall. Sitter och funderar på vad jag ska göra i framtiden, har ju faktiskt några jobb jag skulle känna att jag gör någon skillnad på. I slutet är allting meningslöst ändå. Alla kommer dö, varför inte bara besöka den ständiga kompisen lite tidigare. Men men... familjen skulle bli ledsen och nu fick jag ändå för första gången skriva av mig och inte ha det inne i huvudet hela tiden. Får se vad jag gör imorgon, prata om detta med någon kommer aldrig hända då jag sumpar alla chanser till jobb jag vill då. Och om man inte får ett meningsfullt jobb så ja, för min del nej tack. Jag får väl lägga mig och sova och fixa körkortet imorgon men efter det vem vet. Helvete vad svårt det ska vara att bestämma sig...

Är mellan 30-35 och bor i sthlm. Ganska nyligen börjat nytt jobb, bor ensam ,singel.

Alltid gillat den typ av jobb jag gör men ändå kunnat tänka mig att byta bransch helt. Är själv diagnostiserad add. Har länge funderat på att göra en utredning haft lite kontakt med vård angående det.

Men just nu känner jag mig helt lost i livet. Känns som jag är i ett vakuum . Har ingen motivation eller större driv till något . Trots jag bytt jobb nyligen känner jag inte större ambitioner . När jag är hemma blir det mest stilla sittande och slösurfade . Har knappt motivation till att städa , hatar att laga mat. Försökte i våras träna rätt äta rätt vara ambitiös , men nu är det som
All motivation har försvunnit.

Även försökt med dejting under året men även den ambitionen är borta. Känner inget sug att hitta någon . Har tidigare lidit av depressioner och medicineras. Just nu tar jag inte mediciner .

Jag vet inte vad jag vill med mitt liv, vet inte vart jag ska. Ha inga direkta mål eller drivkrafter . Pga min add har jag lätt att starta saker men tröttnar på dem snabbt igen , har svårt att hålla igång motivationen . Visst har 2020 varit ett svårt år för oss alla. Många begränsningar i samhället.

Men just nu känner jag mig bara tom , känner mig inte direkt självmordsbenägen eller panikångest . Bara slut och uttömd. Som jag bara vill ligga i sängen hela dagen och inte göra något .

Förut gillade jag kolla på film , gå promenader , lyssna på musik, måla , baka. Nu har jag knappt motivation att städa . Känner inget större driv för jobb heller. Försökt lite med umgänge men inget heller som direkt lockar .

Jag har ingen aning vart jag är i livet eller vart jag vill. Jag bara existerar

Bristningsgränsen närmar sig med stormsteg, en märklig känsla. Var det den förvirrade och lökige Kanadensaren Jordan B Petersson (som jag inte läst, mind you) som sade sig uppleva en känsla av "impending doom", jag hatar honom i övrigt men jag delar denna känsla av "impending doom", smaka på orden: impending doom

Jag vet egentligen, jag var så lycklig. Men fick ett missfall och uppmanades söka hjälp. Blev då inlåst och misshandlad. Mådde dåligt i några dagar bara... Hade allt... De tog allt från mig .

Varför mår du dåligt?

Idioter till föräldrar, så fort man känner glädje skriker dom på en. Bonus farsa som säger vad jag ska göra 24/7 o säger mycket att det är han som bestämmer och skit, fick aldrig vara ute med mina kompisar i stan vilken gjorde så att jag grät typ varje dag hemma för att jag tyckte mitt liv var så orättvist, slutar med att jag får någon socialfobi elr något och nu knappt klarar o vara ute, mest varit i mitt rum typ hela mitt liv. Hade förväntat mig ett normalt liv där man blir älskade av sina föräldrar och där dom desperat vill göra en glad så fort man ser nere ut men tyvärr inte med domma. Vill att mitt liv ska bli så skit som möjligt så att jag får en riktigt anledning till att ta mitt liv och som ett meddelande att jag hatar dom som fan lol

Jag orkar inte, klarar inte att ordna saker

Tråd sammanfogad.

Du orkar mer än du tror.