Unga män som uttrycker sig med sirligt överlastat språk de inte behärskar

Många av de här unga killarna förstår inte att enklast möjliga språkbruk är ett tecken på bildning. Om man kan banta, förenkla och använda vanligare ord ska man alltid göra det, om man inte skriver skönlitteratur eller något. Målet med att säga något är att bli förstådd.

"Något det yttersta flertalet av de här unga killarna ej har kommit underfund med är att en spartansk terminologi signalerar hög kompetensgrad vad anbelangar beläsenhet". Det där var pinsamt att ens skriva.

Eljest, var ett annat ord jag mer än gärna använda i mina unga 20...
Spyr över mig själv lite.

Exakt! Kunde inte sagt det bättre själv. Tyvärr är världen full av människor som tycker att pråligt ordbajseri är att ”kunna skriva”.

Jag ställdes ofta ansikte mot ansikte med denna typen i tonåren. De flesta växte upp som stereotypa Svenssons, lägre medelklass, med föräldrar som arbetade som lärare eller handläggare inom offentlig förvaltning, boendes i ngn storstadsförort alternativt mindre stad, och hade på så sätt ett starkt bildningskomplex och hävdelsebehov samt antagonistisk hållning kontra de högre, mer världsvana och urbana skikten i samhället. De var som regel snudd på outhärdligt ambitiösa i skolan, pådrivna av sina ängsliga småborgerliga vårdnadshavare, och fostrades till en punktlighet, renlighet och ordningsamhet som till och med mättat kejsaren Otto von Bismarcks auktoritära behag under det preussiska kejsardömet. Dessa killar var stela och torra besserwissrar, outsiders som inte passade in i den kommersiella tillika sportiga mainstream-kulturen, smått opopulära och töntiga, utan påtaglig identitet, som bäst mediokra rent utseendemässigt samt oatletiska och konstant avfärdade av de populära tonårstjejerna av den orsaken, brist på större karisma eller charm, klädde sig lite "gubbigt", hade så gott som aldrig sex under tonåren, ägnade sig åt estetiska intressen, ofta gitarrspelande. De poserade med rebelliska politiska slogans för att verka viktiga och speciella samt etablera en intellektuell tillhörighet, få bli sedda som "smarta" om än inte "coola". Här proklamerade typen sina visioner i klassiskt motspänsstig bluffmakar-anda, i en överdrivet bombastisk stil, inför åhörarna med tillhörande anakronismer och andra bildade ord, för att bli tagna på allvar samt få uppmärksamhet av den sömniga mainstream-flocken med dess vardagliga och lediga uttryck, det är alltså både resultatet av såväl en sorts uppror emot den klass som de blivit marginaliserade ifrån som en slags elitistisk uppstickarmentalitet.

Intressant nog är andra meningen kortare. Frågan är också vem som inte förstår den? Det krävs finess att uttrycka sig på kortast möjliga vis.

Ser man det som ett rent optimeringsproblem är vi åtminstone ute och vandrar i NP-komplexitet beräkningsmässigt. Och kanske är det just därför ett sådant språkbruk inte används i tal, och att det oftast blir fel och då pinsamt om personen inte behärskar det. Jag vill hävda att om man besitter förmågan att uttrycka sig kortare och mer exakt än gemene man, speciellt i tal, då är det imponerande. Troligtvis har man tillämpat något ovanligt ord som beskriver kontexten perfekt. Ju mer redskap i form av större ordförråd vi har, desto mer genvägar till exakt och kärnfullt språkbruk har vi. Men det implikerar ju då också högre användningsgrad av svårare ord än vad som är normalt. Det som kan vara lite pinsamt är om man enkelt ser att personen har en simpel språkstruktur i grunden, men bara direktöversatt varje ord till mer komplicerade synonymer och på så vis bli onödigt omständig. Det vill säga man har kört alldaglig svenska till högtravande svenska genom google translate. Och jag tänker att det typiskt pinsamma vid just talspråket är att alltid använda de synonymerna som är finare i kanten än de andra, att på så vis signalera finess och klass trots att språkstrukturen är vanlig enkel svenska. Jag tycker inte att talspråk och skrivspråk måste vara detsamma, tvärtom ska man uttnyttja möjligheten av betänktetiden man får sig vid skrift.

När det kommer till skönlitteratur tycker jag också att det alltid bör uttryckas med det kortaste och mest exakta språkbruk som är möjligt om man vill använda språket som pensel för sin fantasivärld. Även om man vill måla upp något på ett diffust, tvetydigt sätt kan man göra det medvetet och precist.

Till de unga männens försvar kanske de tar varje tillfälle i akt till att öva deras skrivande, eller tal för den delen. Att bege sig ut på djupare vatten än man är bekväm med brukar vara ett bra sätt att få erfarenhet och till att förbättra sin förmåga.

Det fetmarkerade är både bättre och lättare att förstå (givet att man har ett tillräckligt stort ordförråd). Språkkänslan var bättre förr - vanliga ord gör inte en text lättare att förstå. Läser man äldre texter rinner dessa ofta som vatten medan så kallade "enkla" texter är obehagligt svårbegripliga. De "hackar", man måste läsa om stycken (flera gånger för att förstå), språkkänslan i dessa "enkla" texter är ofta kass så in i helvete.

Låtsasexemplet var ganska roande att läsa, vet inte om det är typiskt höger däremot, har träffat på en och annan socialdemokrat och en lustig liten vänstervegan som trott sig vara intellektuell.Tror det snarare har med att eftersträva något ideal, eller kanske vanlig hedlig mindervärdeskomplex, än med politisk åskådning. Sedan är det väl mer vanligt än ovanligt att folk inte riktigt bemästrar dem och de, kvittar om de är unga eller gamla, om de försöker låta förfinade eller om de uttrycker sig som en trög tonåring, verkar som dem och de är för komplicerat för folk i dag helt enkelt. Lär väl tids nog bli dom i text oxå.

Samma människor som var gamla redan som barn. Jag hatar dom, ett tydligt tecken på att dom ej blev mobbade tillräckligt som barn. Eller fick tillräckligt med aga av pappa.

Hade en chef en gång som trodde han var duktig på ett skriva. Han skrev så oerhört komplicerat och invecklat att man fick analysera texten för att först vad han menade. Inte bra.

Jag anser ju att man kan rangordna texter på följande sätt

---bra texter---
1) enkla ord (flertalet känner till dessa ord) + koncisa meningar med korrekt satsbyggnad
2) svåra ord (flertalet känner inte till dessa ord) + koncisa meningar med korrekt satsbyggnad
---dåliga texter---
3) enkla ord + komplicerade meningar med delvis inkorrekt satsbyggnad
4) svåra ord + komplicerade meningar med delvis inkorrekt satsbyggnad

Både Schopenhauer och George Orwell hade rakt motsatt uppfattning, och Schopenhauer talade sju språk och var docent i filosofi, och Orwell är ju känd för att ha skrivit minst sagt fascinerande böcker om dystopier och arbetade själv med censur och propaganda under andra världskriget.

Worauf wollen Sie hinaus?

Vad har deras yrken med saken att göra? Har man skrivit en text med sönderknullad satsbyggnad och långa jävla meningar som aldrig kommer fram till punkt - spelar det ingen roll huruvida man använder svåra eller enkla ord - texten kommer vara oläslig oavsett.