Citat:
Ursprungligen postat av
Problem2020
Om jag säger såhär : Om exakt allt skulle peka mot SE o där inte finns några frågetecken alls då skulle ingen här säga att det inte troligen varit SE som var GM eller hur ?
Men låt säg att du var SE för 10min ..
Du är först på brottsplatsen o bestämmer dig för att ta upp jakten på mördaren o springer ganska orädd efter fast det just använts vapen....Det tyder ju då på att SE är otroligt engagerad i vad som hänt !!
Sen går tillbaka till jobbet o ber dom ringa en taxi för man missat bussen ...
Borde han inte istället sitta på polishuset som huvudvittne ...!??
När han sen inser på radio o Tv att signalamenten stämmer lite obehagligt överens på honom då blir han sådär härligt engagerad igen o vill prata med polisen o göra sig till huvudvittne o bli förhörd som vittne...
Du får ursäkta mig, men jag har svårt att hänga med i din meningsbyggnad, och det bäddar för förbistringar i kommunikationen; vi kanske är lite trötta båda två?
Men jag gissar att du menar att:
Om exakt allt skulle peka på SE, och det inte fanns några frågetecken så skulle ju alla här säga att det troligen var SE som var gärningsmannen?
Du skriver:
”Du är först på brottsplatsen o bestämmer dig för att ta upp jakten på mördaren o springer ganska orädd efter fast det just använts vapen....Det tyder ju då på att SE är otroligt engagerad i vad som hänt”.
Svar ja, om det vore så att han var först på platsen och sprungit efter mördaren så borde han naturligtvis sitta och vittna på polishuset, men nu var det ju i stället så att han uppger att han inte var först, och att han inte sett något av själva gärningen och att han i stället sprang efter poliserna för att meddela dem ett signalement som han visste att de inte fått med sig. Lisbeth var uppenbarligen inte talbar vid tillfället.
I det läget är det ganska naturligt att man går tillbaka till jobbet knappt 60 meter därifrån för att lugna ner sig, få en kopp kaffe, och ringa hem, och därefter ta nattbussen hem.
Så skulle jag ha gjort - som vittne till en sådan händelse kan man behöva någon att prata med.
Däremot är det ett ytterst orealistiskt beteende att han som gärningsman skulle återkomma till arbetsplatsen, bara minuter efter dådet, och utge sig för att vara vittne.
Att som grädde på moset ha en rykande het revolver i necessären och berätta om ett flertal helt korrekta iakttagelser som han bara som vittne kunde känns till.
Dessutom fanns ett flertal riktiga vittnen som på allvar borde ha befunnit sig inne på polishuset för ett tidigt förhör, men varken de eller poliserna på platsen tog några sådana initiativ.
Att han insåg att signalementet stämde in på honom kan förstås ha varit oroande, samtidigt som han faktiskt var förvissad om att det var felaktigt. Dels för vad han hört Lisbeth säga, och dels för att han i detta läge trodde att den man som han senare förstått var vittnet LJ egentligen var gärningsmannen. Han stämde ju bra in på Lisbeths utsaga om blå täckjacka.