Citat:
Ursprungligen postat av
NoggerChoc
Gerundivum har en något flytande innebörd som rymmer nödvändighet, tillbörlighet, skyldighet, avsikt och i senlatin även framtid. Marie-Dominique Joffres lösning i Le verbe latin: voix et diathèse är att beskriva formens grundbetydelse som 'ännu ofullbordad' och de specifika betydelserna som kontextberoende. En alternativ term för gerundivum i många grammatikor (däribland Allen & Greenoughs standardverk) är futurum passivt particip.
Futurum particip är aktivt. Adopturus är aldrig någon som kommer att adopteras utan någon som kommer att adoptera.
Du läser fel. Quem är ju inte nominativ utan ackusativ, alltså objekt till adopturus. Bisatsens subjekt är inte adoptivsonen utan adoptivfadern. Eum quem adopturus sit = den (obj.) som han kommer att adoptera.
Tack, då är jag med. ”Is qui adoptat rogatur, id est, interrogatur, an velit eum quem adopturus sit, justum sibi filium esse.” Med andra ord: ”Den som adopterar tillfrågas huruvida han är villig att som sin legitime son ta den som han står i begrepp att adoptera.”
