Citat:
Johan Kinde verkar vara en sympatisk man när man läser intervjuer och hör honom själv berätta. Och inte verkar det finnas något negativt skvaller om honom här i tråden heller…
Enligt mig så har han aldrig blivit pinsam eller patetisk under de dryga 30 år som han hållit på. Kinde håller stilen helt enkelt…
Upptäckte Lustans Lakejer i samband med singeln "En Främlings Ögon och tredje LP:n "En Plats I Solen" från 1982. Jag var dock inte så gammal då… Givetvis inhandlades de två föregående skivorna och senare de efterföljande, inklusive "A Place In The Sun under namnet Vanity Fair (i stort sett en engelskspråkig version av "En Plats I Solen"). Och naturligtvis var de tre första skivorna helt klart de bästa, och jag själv sätter "En Plats I Solen" som deras främsta även om många andra föredrar de två tidigare…
De sex första skivorna har jag på vinyl och även som nymastrade CD samt givetvis de två senare, Åkersberga från 1999 och Elixir från 2011, på CD (och även Kindes två soloalbum från 1989 Och 1990). Har givetvis hans debutroman "Någon Sorts Extas"...
Både Åkersberga, och Elixir är riktigt, riktigt bra… Lustans Lakejer till 100 % fast i helt modern version. Det är inga försök till att låta som Lustans 1982 utan låter som 2000-talets Lustans. Typiska vemodiga Lustans-harmonier och Lustans-texter med vackert språk (eller lyrik som Kinde skulle uttryckt sig)…
Man blir nästan rörd av framförallt "En Kvinnokarls Död" på Åkersberga… En "äldre" man ser tillbaka på sitt liv...
Som tidigare sagts… Johan Kinde har inte blivit en patetisk gammal gubbe… Och han sjunger bättre än någonsin…
Nu får man bara hoppas att Johan Kinde/Lustans Lakejer släpper något nytt snart...
Enligt mig så har han aldrig blivit pinsam eller patetisk under de dryga 30 år som han hållit på. Kinde håller stilen helt enkelt…
Upptäckte Lustans Lakejer i samband med singeln "En Främlings Ögon och tredje LP:n "En Plats I Solen" från 1982. Jag var dock inte så gammal då… Givetvis inhandlades de två föregående skivorna och senare de efterföljande, inklusive "A Place In The Sun under namnet Vanity Fair (i stort sett en engelskspråkig version av "En Plats I Solen"). Och naturligtvis var de tre första skivorna helt klart de bästa, och jag själv sätter "En Plats I Solen" som deras främsta även om många andra föredrar de två tidigare…
De sex första skivorna har jag på vinyl och även som nymastrade CD samt givetvis de två senare, Åkersberga från 1999 och Elixir från 2011, på CD (och även Kindes två soloalbum från 1989 Och 1990). Har givetvis hans debutroman "Någon Sorts Extas"...
Både Åkersberga, och Elixir är riktigt, riktigt bra… Lustans Lakejer till 100 % fast i helt modern version. Det är inga försök till att låta som Lustans 1982 utan låter som 2000-talets Lustans. Typiska vemodiga Lustans-harmonier och Lustans-texter med vackert språk (eller lyrik som Kinde skulle uttryckt sig)…
Man blir nästan rörd av framförallt "En Kvinnokarls Död" på Åkersberga… En "äldre" man ser tillbaka på sitt liv...
Som tidigare sagts… Johan Kinde har inte blivit en patetisk gammal gubbe… Och han sjunger bättre än någonsin…
Nu får man bara hoppas att Johan Kinde/Lustans Lakejer släpper något nytt snart...
Uppdaterar lite...
Har även läst Kindes bok (Passera denna natt) om sin sjukdom, han är bipolär. Hans senaste soloskiva, "Ett halvt sekel av sex" (2016) är riktigt, riktigt bra även om det inte låter som Lustans.
Det finns ett bottennapp på skivan men resten är kanon. Och han gör en cover på Mikael Wiehes Lindansaren som han lyckas bra med.