Rädsla för att bli övergiven. Hur hanterar ni det?

Anknytningsteorin, läs och lär. Utvecklingspsykologi kan du även grotta dig in i, men om du inte har orken till detta så spelar det ingen roll vilken terapeut du går till etc.

Offer roller är ganska slentrian och sedan sträcker man ut sin hand för att sedan ta tillbaka den, vidare för att be om hjälp igen, samma process om igen.

Inte för att vara sådan, men nu moraliserar jag. Så som man växte upp så hade jag exakt samma "rädsla" men den gick över efter många nonchalerande från föräldrarna. Jag var tvungen att bli stark eller gå förlorad, nu är de döda som tur är och mitt liv ser ljusare ut men har blivit väldigt känslokall för sådana här bagateller som du beskriver.
Smärta är subjektiv vilket betyder att den är olik från person till person, men om du inte kan rycka upp dig lite med entusiasm och i alla fall försöka 1, 2, 3, 4 gånger så förtjänar du faktiskt inte uppmärksamhet.

Finns andra människor som behöver detta mer än vad du behöver det, någon ung grabb eller ung tjej som har en dysfunktionell familj blir oftast förbisedda av just sådana individer som du.

Hur man hanterar det, rädsla är hälsosamt, men till vilket syfte rädslan utspelar sig inom kan vara väldigt mörk. Här är det du som måste urskilja detta genom erfarenhet eller så har du oturen att inte ha denna typ av intelligens att kunna anpassa dig utefter miljön.

Det fetmarkerade verkar du ha insikt över, det är en start.

Det är ju inget man kan styra över, eftersom det är den andre som lämnar en en (eller hotar göra det). Och om man blir övergiven av någon så är det ju i grunden en taskig person, så egentligen bör man nog överväga att överge den. Om någon väljer att överge dig så är det ju dennes beslut, och det kan man ju inte göra något åt.

Av allt som oroar en i livet så skulle jag välja att oroa mig över det jag kan styra över. inte det som andra styr över. Det får man istället ta när det händer.

Hur länge har du känt såhär?
Det bästa är att du hittar vad som orsakar detta.
-En händelse (livsperiod)
-Uppväxt
-Borderline (största indikatorn är stark rädsla för att bli övergiven)
Pick one.
Vi väljer inte vad vi känner och upplever men man kan träna på att hantera det eller bli tryggare i sig själv genom aktiviteter som ger livet en mening.

Abundance, som man säger på engelska

Nu antar jag du är kvinna men jag som man kan ju säga att om man bygger upp sitt liv där man har allt det andra; pengar, bra relation med andra människor genom familj och vänner och annat som gör en lycklig, så är det inte så mycket till som kvinnor eller en kvinna kan tillföra ändå och det kommer inte vara någon katastrof ifall en bra tjej försvinner heller. Säg att jag har ett medelvärde på 7/10 i lycko-skalan nu, så kanske en kvinna jag fattade väldigt mycket tycke för skulle kunna höja den till en 7,8 och försvinner hon så är jag ändå på 7 igen.

Dessutom är jag attraktiv nog för att veta att ifall det skiter sig med en, så finns det mängder av andra därute och alla kvinnor är ungefär lika speciella och unika som alla andra.

Har man dock inte en sådan grund och stabilt liv och är en 120 pannors klumpeduns som haft tur att hitta någon som är långt över ens egen nivå, så kan jag förstå om man går runt och är rädd för att partnern lämnar. Då får man ju försöka jobba på att dels göra sig själv mer attraktiv och bygga upp en bra stomme i övriga delar av livet så att man blir mindre beroende av någon annan.

Det är svårt, jobbigt och tar ett tag.

Tyvärr blir det ofta en sk ”self fulfilling prophecy” där rädslan av att bli lämnad till slut är det som gör att folk lämnar en.

Jag började med psykolog/psykiatriker.
Det var mycket jobbigt rotande i hjärnan, och mycket gråtande.

Men det som har hjälpt mig mest är faktiskt att bli lämnad.
Om och om igen. Till slut av en sambo helt utan förvarning.

Det var det värsta som kunde hända mig- men jag överlevde.
Klarade jag det- ja, då klarar jag fan allt.
Det gör du med.

Sen har jag hittat en acceptans i det hela- människor kommer och går, och jag kan inte påverka det särskilt mycket.

Lär dig att trivas i ditt eget sällskap- och att göra saker som du tycker om- precis som du vill. Jag viker hjärtan i mitt toapapper. Har mina lakan vikta på ett specifikt sätt. Har fula citat på väggarna. Bara för att jag vill- och när jag är själv kan jag göra precis det som gör mig glad.

Sen har jag husdjur också.

Som sagt- det är en lång process. Men mitt främsta råd för dig just nu är att sitta ner i båten- gör ingenting drastiskt över den här händelsen. Försök som sagt att rå om dig själv.
För mig hjälpte det också att få ur mig tankarna och rädslan skriftligt- dvs mejl (som man inte skickar) eller i ett anteckningsblock (låter löjligt men tycker det hjälper).

Det är inte lätt, men det går, jag lovar.

Du får väl berätta för din karl om händelsen i helgen så slipper du leva med oron sen.

Jävlar vilket drygt inlägg. Du fattar väl att inlägget är toppen av ett isberg, du har ingen aning om vad personen ifråga gått igenom. Låter på dig som att det är någon tävling eller någon prestige i vem som haft det värst.

Personligen så kämpar jag med det här med att acceptera det jag inte kan styra över, men det är en utmaning,

Hej flash.

Undrar hur ni som också har problem med rädsla för att bli övergivna hanterar det? Det är nog min absolut största rädsla i livet och just nu nästan förlamande med anknytning till ev händelse i helgen.
Är så jävla rädd. Men det går ju inte att leva så här i längden.

Mvh/Buffy

Skrev att nu ska jag "moralisera" så visst förstår jag. Däremot så har TS skrivit väldigt mycket av sådana här inlägg. Du kan väl hjälpa TS av de som försökt att skriva positivt.

Jag står för att sådana här individer tar plats för familjer som verkligen behöver hjälp. Den här individen är vuxen. Vi lever i en hård värld, och jag har sett hur en hård värld kan förstöra en hel familj... Men det kan antagligen inte du förstå tydligen. Men man lär sig så länge man "lever" eller hur?

Sedan har jag givit lite exempel på vad hon kan läsa angående sitt tillstånd eller sina funderingar. Du som arbetar med terapi borde veta sådan där kunskap. Du måste ju förstå att det är en väldigt bred kunskapsbasis och att bara skriva att "Det du behöver göra är att bearbeta dom händelserna och där finns det en massa olika psykologiska teorier att välja mellan". Ge exempel istället. Denna kvinna har säkert gått till olika terapeuter men tydligen har det inte hjälpt.