Långa och korta konsonanter i svenskan

Varför uttalar svenskar t ex namnet "Alex" med långt l, typ /allex/? Är det för att något måste vara långt, och därmed även betonat, enligt den svenska uttalsmodellen?

Du är något på spåren.

I svenska fungerar det typiskt så att ett ljud måste vara långt i en betonad stavelse, antingen en vokal eller en konsonant, även om det naturligtvis finns undantag. Lyssna på andra tvåstaviga namn med korta vokaler såsom Pelle, Hanna, Kalle, Karro, Bosse eller Britta.

Jag tror(?) det är därför vi stavar som vi gör med dubbeltecknade konsonanter: För att visa om det är vokalen eller den efterföljande konsonanten som är lång verkar det rimligt att dubbelteckna den den som är lång, men dubbla vokaler är fult och bökigt att skriva så vi dissar dem. Om vi vet att bara den ena är lång blir ju dubbla vokaler dessutom onödigt då det räcker att skriva en kort konsonant för att man ska fatta. Visst blir det lite problem vid sammansatta ord, låneord och vissa konsonantpar, men det funkar tillräckligt bra för folk inte ska ha stört sig nog för att ändra på det.

Kan du ge några konkreta exempel på vad du menar med det fetmarkerade?

Deet kan jaag noog. Såå häär seer deet uut meed tvåå vokaaler däär dee skaa vaara långa. Jaag troor vii fåår vaara nöjda meed våårt nuvaarande systeem.

Jag kan ju inte svara för exakt hur de som valde att inte skriva på ovanstående vis tänkte, men jag förstår dem. Allra helst eftersom vi ju har regeln om att antingen ha lång vokal eller lång konsonant i betonade stavelser. Att dubbelteckna både konsonanter och vokaler vore ju jättejobbigt, så rimligtvis väljer vi den ena. Jag tror valet som gjordes innebär kortare ord som går fortare att skriva, men jag har ingen källa på det fetade.

Jag menade givetvis konkreta exempel på där det vore logiskt och där det skulle se klokt ut. I ditt svar ser jag bara det enkla svaret, nämligen: det inte ser klokt ut.

Fast det är ju en vanesak. Egentligen hade det varit mer logiskt, att markera de ljud som ska vara långa med dubbla bokstäver.

Det blir inte logiskt eftersom vi inte har bokstavsuttal. Dessutom har ju stavningen med tiden konstant förenklats.

Jag skulle säga att det där är ett icke-problem eftersom olika dialekter uttalar samma ord olika. Hur ska man för övrigt göra med ord som har alternativa standarduttal, exempelvis stövel?

Jag menade inte att vi skulle ändra - nu är det ju som det är. Men om jag skulle hitta på ett eget språk, så skulle jag gå på den principen. Alltså långa ljud - dubbla tecken, korta ljud - enkla tecken. Det blir lättare för barn att förstå också, när de ska lära sig läsa.

Från början lär första stavelsen ha varit lång, eftersom det kommer av det tyska Stiefel. I de flesta moderna dialekter är däremot första stavelsen kort.

Men att man undvek att dubbelteckna vokaler och i viss mån också konsonanter var ett val som språkvetare och språkvårdande myndigheter gjorde i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet just av skälet att dubbla bokstäver uppfattades som "ledsamma för ögat att läsa".

Nej, jag tror inte att det blir lättare att läsa.

Jag jag tror det kan tom kräva lite mer vid läsinlärning, då längden på bokstaven du håller på att läsa avgörs först av efterkommande bokstav. Så du måste först blicka framåt för att kunna uttala rätt bokstaven/stavelsen så står på tur.

Vi måste hålla två bollar i luften här. Den ena är att läsa och förstå och den andra är att uttala. Dessa behöver inte sammanfalla. Uttalet kommer intuitivt genom att lyssna på andra som man umgås med. Läsuttal och samtalsuttal skiljer sig ofta åt.

Din fråga inleddes med en undran om uttal för namnet Alex Jag är inte riktigt klar över vad du egentligen upplevde som konstigt där? Grunden i standardsvenska är ju kombinationerna lång vokal-kort konsonant och kort vokal-lång konsonant.