Det här var veckan då Peter Madsen alltså till slut tröttnade på att sitta inlåst längre.
Han ville ut och ut kom han förvisso och det blev ett fasligt liv kring det hela.
Friheten fick han smaka åter, men det varade ju inte så värst länge gudbevars.
Och så vidare långt hann han inte komma heller förrän det roliga var över för denna gång.
Riktigt snöpligt och något förödmjukande slut får det väl allt beskrivas som med den förrymde
beordrad att inta sittande läge vid en grässlänt i avvaktan på att en bombstyrka skulle
anlända och kontrollera hur det låg till med det där bombbältet. Fake eller ej.
Och under tiden man inväntade styrkans ankomst passade någon boende i området
på att säga vad han tyckte om busen ifråga. Och det var inte vidare snällt det som sades...
Men i tidningen kom den boende och film på det hela hade han också minsann.
Ja, det var visst fler som hade synpunkter på den förrymde, inte heller där vidare
vänliga ord som föll tror jag mig minnas.
Och nu är inlåstheten ett obönhörligt faktum igen för Madsens vidkommande.
Och kommer med all sannolikhet att upplevas som etter värre efter denna kortvariga
stund ute i friheten.
Nu har han också hamnat på ett ställe där säkerheten kring internerna är än mer rigorös
än borta på Herstedvester. Mycket mer uppenbarligen.
Men det lär nog inte hindra honom från att umgås med nya flyktplaner när han fått
ta igen sig ett tag.
Man får inte ge upp! Det är bara att komma igen!
Vilket det här ryska exemplet nedan illustrerar på ett utomordentligt sätt:
https://www.youtube.com/watch?v=0viKv1RDhak