Hur f@n kan man vara religiös i Sverige 2015 utan att vara en komplett idiot?

Ditt argument är att jag inte har katt eftersom en bok om katter inte ger dig bilden av min katt.

Du utgår ifrån att Gud inte finns och att jag därför inte mött Guds Messias.

Om du har en vit katt tvivlar du inte på vita katter bara för att jag endast har bilder av svarta katter i min bok.

Din doktrin förbjuder dig att acceptera att jag har en vit katt, du kan inte tänka att det kan vara sant. Om du tänker att det kanske är sant vänder det på hela diskussionen.
Att bevisa någonting för dig är inte nödvändigt för detta ändamål, att kunna föreställa sig att man inte vet speciellt mycket. Det kan även du göra.

Om nu, som en tankeövning, många människor erfarit vad vi kan kalla andevärlden, och du påstår att den inte finns... Då är tyngden av ditt argument hos dig.

Själv är jag öppen för att ingenting av detta finns i sig självt, alltså som en verklig konstant. Inte för att det vore ett tungt argument för någonting...

Att jag inte kan bevisa Gud för just dig är inget argument. Som C skrev:
"för mig har Gud enormt bevisvärde" berättar om mig och C, ingenting om dig. Hur du väger argument säger saker om dig, ingenting om argumentet.

Ditt argument är att jag inte har katt eftersom en bok om katter inte ger dig bilden av min katt.

Du utgår ifrån att Gud inte finns och att jag därför inte mött Guds Messias.

Om du har en vit katt tvivlar du inte på vita katter bara för att jag endast har bilder av svarta katter i min bok.

Din doktrin förbjuder dig att acceptera att jag har en vit katt, du kan inte tänka att det kan vara sant. Om du tänker att det kanske är sant vänder det på hela diskussionen.
Att bevisa någonting för dig är inte nödvändigt för detta ändamål, att kunna föreställa sig att man inte vet speciellt mycket. Det kan även du göra.

Om nu, som en tankeövning, många människor erfarit vad vi kan kalla andevärlden, och du påstår att den inte finns... Då är tyngden av ditt argument hos dig.

Själv är jag öppen för att ingenting av detta finns i sig självt, alltså som en verklig konstant. Inte för att det vore ett tungt argument för någonting...

Att jag inte kan bevisa Gud för just dig är inget argument. Som C skrev:
"för mig har Gud enormt bevisvärde" berättar om mig och C, ingenting om dig. Hur du väger argument säger saker om dig, ingenting om argumentet.

Då har jag hört din syn.

Vetenskap är att testa påståenden. Tro på Gud är tilltro till Gud, inte att bara blint tro att Gud finns. Guds existens har varit en ickefråga länge, och då specifikt när "tro på Gud" blev ett mänskligt begrepp.
Där är vad jag ser.
Där är din kartong.

Människors tro på Gud är alltså inte skild från vetenskap. Bara i din bild av tingens vara är tro på Gud samma sak som fantasi.

Det jag ägnar mig åt just nu är påvisadet av olika perspektiv på människors problem vad gäller syn på arguments tyngd. Då kopplat till tro/icke-tro.

Jag ägnar mig inte åt att försöka bevisa Atlanten för blinda och döva. Först behöver sinnet friskna till.

Nej, det är det verkligen inte.

Jag utgår ifrån att jag inte har någon erfarenhet av någon gud och ingen annan kan bevisa på något som helst vis att de heller har haft det och skärskådar man påstådda bevis slutar det oftast med "hur skulle det annars gå till" som grund för allting.

Vita katter är inte extraordinära påståenden om allsmäktiga varelser man varken kan mäta existensmässigt eller ens handlings eller påverkansmässigt men påstås ha kunnat utplåna hela städer. Mycket underligt.

Självklart. Jag vet inte om det finns en gud eller ej men jag finner det inte troligt och agerar därför som om det inte finns tills motsatsen bevisas. Annars hade jag fått akta mig för att trampa på féer och tomtar i rabatterna och burit med mig vitlök och silver ifall det finns vampyrer och varulvar.

Jag påstår att ingen som säger sig erfarit en andevärld har något godtagbart sätt att övertyga någon annan om deras påståendens sanningshalt. Ska man tro på vittnesmål om övernaturliga saker så finns allt, även motstridiga saker.

Vilket är normaltillståndet, men utöver detta gör du antaganden du kallar tro och med dessa antaganden följer implicit med många "Gud gjorde det" svar som utesluter ytterligare sanningssökande. Vilket är en låda/bubbla.

Argumentet lyder uppfyll din bevisbörda om du påstår att något ofalsifierbart existerar.

Notera att jag skrev vetskap. Inte vetenskap. Nej, det var inte en felstavning.
Och jo, tro är per definition blind.
Dessutom verkar ju blind tro vara föredomligt enligt skriften.

Och ja, tro på Gud är definitivt skild från vetenskap, dock är inte vetenskapliga människor nödvändigtvis det.

Det är en falsk analogi. Det finns gott om sätt att bevisa Atlanten för blinda och döva men inga sätt att bevisa någon gud. Det är hundra procent påståenden som förmedlas.

Varför är ditt argument att jag ska bevisa Gud för dig, om du ska kunna föreställa dig tankens frihet
i vår ovetskap?

Gud vet allt. Vad nu just jag och du vet är obetydligt.

Försök släpp den där repiga skivan please... Vi snackar arguments tyngd, INTE Guds existens.
Du ger alltså ett tungt argument inför dig själv, det säger ingenting alls om argumentets verkliga tyngd. Är du ens med på vad jag diskuterar här? Jag diskuterar alltså inte alla dina föreställningar i sak. Dina föreställningar är sekundära.

Ja förlåt, min hjärna var förinställd på "vetenskap", och förinställningar gör oss tämligen hopplösa att kommunicera med.

Jag försöker igen:
Din definition är ett resultat av din doktrin. "tro på Gud" på det vis du beskriver hade alla när begreppet etablerades. Men du håller fast vid "din egen" lilla idé. (i själva verket är egna idéer få förunnat, om ens några egentligen).

Försök föreställ dig att "tro" har olika användningsområden! Tro mig!

Ge ett exempel på hur du skulle bevisa Atlanten för en sådan människa!

Allt är påståenden av andra eller oss själva. Bevisat blir det bara när vi själva erfar något, även om det så enbart är en erfarenhet av logik.

Verifierat blir det när vi ser/hör det.

Att du inte erfarit Gud säger fortfarande ingenting om ett arguments giltighet.

Då du tydligt inte hängde med ska jag förtydliga:
Jag är öppen för att ingenting av det vi brukar kalla "världen, universum" finns i egentlig mening.
Normaltillståndet bland människor tycks mig vara ett annat, men jag kan förstås ha fel.

Problemet är nämligen människans begränsning, om vi ska tala om verifierad vetenskap. Dvs den säger (erkänt) inte nog.
Finns bevis på existens är detta till hjälp för problemet. Icke-existens likaså.

Är bevis av det icke-existerande ens relevanta för en eventuell reell
existens?

Jag utvecklar dock inte detta för det riskerar att gå OT. Poängen är dock att det som är sant i verklig mening aldrig beror av människors begränsade förmåga att uppfatta detta sanna.

En modern liknelse kan vara att vår värld förhåller sig till Guds rike som en cybervärld förhåller sig till vår värld. I en vanlig cybervärld hoppar kanske avatarer in lite hur som helst, men i vår värld måste man normalt födas för att vara med och alla har en konsistent historia.

Jesus lät sig födas i vård värld för att lämna sitt budskap: vår värld går mot sitt slut men det finns en annan värld för de som är värdiga. När vi dör vaknar vi i dödsriket, spelhallen, och vissa får ett evigt liv medan andra ett evigt straff.

Men också cybervärldar är verkliga på sitt sätt.