Citat:
Ursprungligen postat av
arbetet
Det värsta är att alla tvår sina händer och hänvisar till enhetschefen:
/.../Vid slutet av intervjun med Anna Starbrink undrar jag oartigt hur hon skulle kunna överpröva ”Styrande regelverket” när hon inte insåg deras innebörd. Hon vet ju inte riktigt vad CFS-skalan är för något.
Regionalrådet svarar att man inte kan begära att förtroendevalda ska vara experter på det som de styr över. Men att hon litar på att hennes tjänstemän besitter den kunskap som krävs.
Låt oss testa också denna hypotes.
Christoffer Bernsköld är ansvarig för all sjukvård i Stockholm utanför akutsjukhusen. För närakuter, hemvård och äldreboenden. Han utfärdar bindande riktlinjer, ”styr och samordnar” och ska även utveckla de anställdas ”kunskap och engagemang”.
Han står också bakom de ”Styrande regelverk” som den 20 mars i praktiken kollektivt uteslöt ”de sköra” patienterna från sjukhusvård. Men pressad av DN-reportrarna (19/5) lät han förstå att det var läkarna som ensamma var ansvariga för sådana beslut.
Och vem är detta? Det är nu som det blir riktigt absurd och rent av obehagligt:
/.../Jag tror att Christoffer Bernsköld gör så gott han kan – inom ramen för sin kompetens. Han har ingen vårdutbildning. Ingen annan heller, förutom studentexamen och enstaka kurser. När han blev chef för Allmänmedicin och en budget på 2,5 miljarder hade han inte heller någon erfarenhet som statlig eller kommunal tjänsteman.
Så här gick det till.
Året 2017 utlystes tjänsten ”Enhetschef Allmänmedicin och geriatrik”. Högskoleexamen var ett krav, erfarenhet av sjukvården en välkommen merit. 18 personer sökte. Deras ansökningar är utgallrade. Men jag har hjälpligt kunnat spåra alla utom två.
Av dessa sexton tycks elva varit medicinare eller haft annan vårdutbildning på högskolenivå. Av de övriga fem hade fyra högskoleexamen. Den siste hade ingetdera. I en normal förvaltning skulle hans ansökan returneras oläst. Men han fick alltså jobbet: Christoffer Bernsköld, 34, yrkespolitiker, just då arbetslös. Hans meriter: länsordförande i SSU och senare ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden i Östergötland, nyvald ledamot av SAP:s styrelse.
Jag drar upp detta för att belysa vad regionen är för något. Nämligen ett område där en politiker utan fackkunskaper smärtfritt kan konverteras till chef för en extremt kunskapsberoende organisation och expertansvarig för stockholmares liv och hälsa.
Coronakommissionen får ett formidabelt problem med att fixera ansvaret för dödligheten på Stockholms äldreboenden. Finns det hos inkompetenta regionchefer eller snarare hos dem som tillsatt dessa på trots mot alla regler? Eller finns det hos politiker, som inte iddes läsa dessas ”styrande regelverk”? Kan det avkrävas de aktiebolag som sköter vården av äldreboenden där en läkare har hand om 270 olika patienter? Nej, kommer bolagen att svara, denna ordning är godkänd av din egen folkvalda Anna Starbrink. Men visste hon vad hon gjorde? Eller kommer hon att säga att hon inte är expert på avtal heller, men givetvis litar på sina tjänstemän? Som vid närmare granskning visar sig ha fått jobbet på andra meriter än förtjänst och skicklighet.
Kanske är vi alla ansvariga, medborgarna, som tolererar denna ordning.
Hehe. Varför byta vinnande strategi att skylla på andra mot tunga och deprimerande ansvarstagande? Vi kommer nog att få rent allmänt leva med att alla skyller på alla andra och söka oss till friskare källor där man utgår ifrån att livet är fullt med överraskningar, obehagliga sådana, och där man tacklar sånt genom att fundera vad hade vi kunnat göra bättre, förstod vi då vad vi gjorde.
Men Region Stockholms instruktioner och skapande av en modern ättestupa för att hantera virusets inträde i Sverige är att med berått mod ta livet av de äldre. Passa på att ha ihjäl även sådana som hade kunnat överleva och kanske några till för att spara pengar.
Vill man åldras i Sverige? Tror inte det. Coronan är giftig för folk från 50+ som riskerar svår sjukdom i större skaror än yngre som knappast märker att de drabbats av något. Pensionärer riskerar sprutan direkt. Det kommer inte att bli vård längre fram heller.
Dags att reka efter andra länder att bo i. Sådana med låg smittspridning. Universitetsstäder ska man undvika. De som kan jobba på distans har guldläge att flytta bopålarna till order med bättre livskvalitet, billigare och bättre boende etc. Är man runt 40+ med tonårsbarn kanske vill man flytta till en ort som är både virusfri och knarkfri.
