Kan man vara oense trots att man förstår varandra?

Jag slås av hur ofta diskussioner som för de inblandade synes röra sakfrågan i själva verket handlar vad de begrepp*, som används i diskussionen, betyder eller bör betyda. Med andra ord diskuteras ofta hur problemet ska formuleras, och man kommer aldrig till frågan om hur problemet ska lösas.

Då funderade jag på en sak - är det ens möjligt att vara oense om något om man är helt överens om vad begreppen ska stå för och hur de ska relateras till varandra?

Svaret känns spontant som att jo, man kan visst vara oense om verkligheten. Man kan ju ha olika erfarenheter eller värderingar och därmed skäl att tycka något.

Men erfarenheterna och värderingarna måste uttryckas med hjälp av begrepp. Och är man fullt ut ense om vad dessa begrepp betyder så har man väl också accepterat varandras erfarenheter och värderingar som (lika) giltiga? Finns det med andra ord alltid ett inslag av språkförbistring i all oenighet?

*Begrepp definieras här som det tankeinnehåll, i form av kategorier/klasser samt individer (genom egennamn), som ord eller andra symboler man kommunicerar med refererar till. Denna definition är låst i diskussionen. Ifrågasättande av den är off topic.

Rent spontant känns det som att man gör det till en semantisk diskussion istället för att diskutera sakfrågan. Dvs helt galet. Det är trams och hör inte hemma i en saklig diskussion

Edit:
Väldigt vanligt inom vänsterretorik.

Du tycker att det är ”galet” för att du upplever att de ignorerar vad du upplever vara relevant.

Vad tycker människor är relevant? Njutning.

Hur kommer det sig att ditt uttryck i njutningens namn låter annorlunda än någon annans?
För att du lärt dig att uttrycka dig på ett visst sätt för att hantera livets smörgåsbord och andra har lärt sig andra uttryck.

Uttrycket är språket.

Om din upplevelse av andras ointresse för vad som är relevant kan frågas, är det möjligt att agera för något man finner irrelevant?

Om svaret är nej på den frågan (och jag hävdar bestämt att svaret är nej, om du vågar utmana så utmana mig) så måste du erkänna din motståndare som en egentlig medspelare.

Om begrepp alltid står i relation till ett mål och målet i grunden är identiskt (njutning). Om intentionen för att agera i irrelevansens namn inte är möjlig. Vad säger detta om din nuvarande upplevelse? Är den baserad på illusioner eller verklighet?

Slutsatsen är att TS har rätt i sin misstanke.

När vi kan hålla med varandra om begrepps betydelse så kan vi kommunicera utan hinder. För vad är ett hinder om inte en oförståelse för hur man vinner?

Att separera oförståelse och hinder är ett misstag likväl som att separera förståelse och frihet.

Vi som kan jämföra olika falsifierbara teorier vet att det inte handlar om uttryckssätt. Olika teorier kan nämligen förutsäga både samma empiriska fenomen i vissa avseenden och olika sådana i andra avseenden, och förutsäga olika mekanismer bakom även det som empiriskt är detsamma. Både jag och andra som kan göra så har erfarenhet av att använda de ord som står till buds och försöka få fram innehållet som är oberoende av vilka ord de uttrycks i.

Redan Karl Popper var inne på detta när han kritiserade Wittgensteins påstående att filosofin skulle kunna "slå igen butiken" för hur mycket man än definierade ord så skulle varje definition vara formulerad i nya ord och en sådan oändlig regress av definitioner skulle aldrig bli klar. Karl Poppers kritik bestod just i att filosofi inte handlar om definitioner av ord utan om de i sig meningsfulla tankar som kan tänkas utan ord. Att man ska godta att ord inte kan definieras ordentligt och istället försöka förstå varandras bakomliggande tankar.

Bara som ett förtydligande, inte som en polemik, tråden handlar om vilka begrepp man använder dvs. om tankarna bakom orden, det man menar med orden, inte orden själva.

Att försöka förstå någons bakomliggande tankar är per automatik att försöka förstå hur de definierar verkligheten i stunden. Verkligheten definieras med vad vi kallar ”språk” när energin till funktionen existerar.

Känslor är språket som föregår språket.

Bakom det ena språket så väntar ett annat språk. Känslor ligger bakom språket. Känslor är en klumpigare språkform i relation till den komplexitet som ligger bakom dina fina flashback inlägg.

Att bry sig om definitioner är alltså att bry sig om det bakomliggande.

Problemet du och andra stöter på som förhindrar intellektuell utveckling är separationsångest.

Du tror att du kommer förlora något av att gå över och smaka på grannens häck.

Säger du det ena och jag det andra så måste de båda kunna förenas på något vis. Allt annat vore absurt och absurditet är inte ett svar om man vill utvecklas.

I så fall säger din trådstart emot sig själv genom att påstå att frågeställningen även skulle kunna formuleras som "finns det ett inslag av språkförbistring i all oenighet?". Innehållet är oberoende av språk. Annars skulle ju relativitetsteorin kunna vara rätt på nederländska men fel på ungerska.

Nej, jag och andra som kan tänka fattar att det kan finnas hur många separata teorier som helst och att två teorier därför kan vara helt fel och en tredje rätt. Det är bara idioter som inte kan tänka som antar att motvilja mot en specifik teori "uppenbarligen måste" vara ett "försvar" för en annan specifik teori. Olika teorier gör olika förutsägelser och teorierna existerar oberoende av definitioner av ord och oberoende av språk.

Hade innehållet varit oberoende av språket så hade de båda inte kunnat interagera.

Du är inte så konsekvent som du vill tro att du är.

Innehållets existens är inte beroende av språk, däremot är existensen av meningsfullt språk beroende av innehåll. Det kan nämligen finnas enkelriktade beroenden där värden klarar sig utan parasiten medan parasiten inte klarar sig utan värden. Och det är konsekvent att konstatera det. Däremot är det idiotiskt att anta att någon skulle "vilja tro" någon specifik sak.

En teori är rätt så länge som den är anpassad till vad som förmås att mätas.

En teori kan vara felaktig även om datan som falsifierar den inte är upptäckt än.