Citat:
Jag har aldrig betvivlat våra dagliga upplevelser. Frågan är vad de faktiskt består utav och hur de kan förklaras. Postulerar vi att de måste vara oförklarliga så hamnar vi i cirkelresonemang.
Citat:
Och vad i hela fridens namn är "en självbild av att uppleva"?
Citat:
För att börja i rätt ände så måste man förklara hur vi kan veta någonting. Hur vet jag om jag är glad eller ledsen? Hur vet jag vad jag gjorde igår? Eftersom vi kan programmera datorer att veta saker så är vetandet ett fenomen som går att förklara med känd teknik.Det är mycket möjligt att du är inne på något här, med en till synes anspråkslös föreställning om att en varseblivning för vad som, och hur den än ser ut, kan vara likställt med en upplevelse. Jag ställer mig själv rätt så skeptisk till termen "död materia" som nämnts i tråden några gånger så här långt. För en vardaglig förenklings skull så är det inget fel på en sån uppdelning, men om det skulle vara något värt att fundera över som mer av ett grundkoncept kan nog ifrågasättas.
Om en dator skall kunna analysera kunskap och dra vidare slutsatser av denna så behöver den ha en modell över det den vet. En självkörande bil har en modell över omvärlden (vägnätet och andra bilar). Även den egna bilen ingår i bilens modell av omvärlden. Genom modellen har bilen en självbild av att ha viss fysisk utsträckning, vikt, fart, position osv. Om denna modell innehöll information om att bilen hade subjektiva upplevelser så skulle den veta att den upplevde med samma övertygelse som den visste hur stor den var eller hur fort den körde.
Finns det någon som helst indikation på att människor har något annat än en modell av sig själva som säger att vi upplever? Skulle vi sakna något om upplevelsen bara existerade i hjärnans modell av sig själv? När hjärnan tänker på sig själv så ser den en upplevande varelse. Vad fattas då för att beskriva vår dagliga upplevelse?