Citat:
Ursprungligen postat av
martinator
Jo det är svårt. När man talar om att bärga kroppar så är det i termer av ALLA eller INGEN... Det går inte att plocka de lägst hängande frukterna - det vill säga de som man hittar - och skita i resten. Det skulle skapa en enorm frustration, sorg, ilska, stress, ångest bland de som inte får sina anhöriga bärgade. Att några dykare säger att det är lätt bevisar att de inte har någon koll alls på verkligheten. Det var därför man inte bärgade kropparna. Det var ett i sig ett enkelt beslut eftersom man visste att man inte skulle hitta alla.
Dykarna jag syftade på var redan bland liken och de säger i dokumentären att de tyckte det var märkligt att de bara skulle låta massa kroppar bara ligga kvar där.
De hade tydligen tillräckligt koll på vad de sysslade med för att få jobbet som dykare ned till Estonia, men du vet väl bättre då... Om det fanns risker så var ju ett annat alternativ att ta upp hela båten, vilket också bedömdes som möjligt.
Och anhörig-grejen: Så resonerar man sällan i samband med andra räddningsaktioner, även om nästan ingen såklart är på Estonianivå... Men om två båtar med folk krockar på havet så skiter man väl inte bara att försöka hitta kropparna bara för att man kanske bara hittar hälften?
De flesta förstår nog att man inte kan hitta exakt alla. Hur som helst var det ju även många anhöriga som grät när de fick beskedet av dåvarande statsminister att man inte ens skulle försöka... Vissa blev förbannade och kände sig svikna. Och vissa vill i dokumentären fortfarande 26 år senare ta upp det lilla spår som nu finns kvar.
Hur orimligt det sista än må låta är det då inte ett dugg självklart att göra som du säger med argumentet att det är för de ”anhörigas skull”.
Så vitt jag minns var det heller inga protester när dåvarande statsministern kom med löfte om att bärga kropparna, protester kom däremot när man sa nej...
Citat:
”Svikna löften
När olyckan inträffade var Sverige mitt upp i ett regeringsskifte och både den avgående statsministern Carl Bildt (M) och den tillträdande Ingvar Carlsson (S) gjorde uttalanden som tolkades som löften om att de omkomna och färjan skulle bärgas.
Men i december beslöt regeringen att inte bärga utan i stället täcka över Estonia och utlysa gravfrid. I mars 1995 fick Sjöfartsverket i uppdrag att täcka över Estonia men i juni 1996 avbröts övertäckningen.
Regeringen tillsatte 1997 en analysgrupp för att gå igenom hur samhället skötte hanteringen av Estoniakatastrofen. Analysgruppen kom fram till att politiker och myndigheter inte lyssnat till de anhöriga och rekommenderade 1998 att Sverige skulle försöka ta upp så många omkomna som möjligt.
Den dåvarande ansvariga ministern, Mona Sahlin (S), reste till Finland och Estland, men fick inget stöd och den svenska regeringen beslutade återigen att inte bärga.”
https://www.expressen.se/nyheter/tjugofem-ar-sedan-estoniakatastrofen/
