Citat:
Ursprungligen postat av
agoggoge
Läst och lyssnat på David Baas intervju i dagens Expressen. Vad som står i eldskrift är att hon beter sig oförskämt, precis som när hon fick mikrofonen under näsan då de osanna intygen avslöjades. För mig är det ett oförglömligt ögonblick när hon näpser intervjuaren inför det faktum att hon inser att hon säkert har skägget i brevlådan. Hon svarar då med ett anfall för det är hennes bästa försvar. Alltså precis som vilken bedragare som helst.
Ja, hennes depression är säkert svår för både henne och hennes närmaste. Här har de haft en fru, mor och mormor som fixat allt de pekat på genom åren och nu har de en anhörig som "inte gråter för att hon är ledsen utan för att hennes kropp har ändrats". Munnen går i intervjun och lyssnare utan erfarenhet från psykiatrin eller kriminalvården får göra som jag: Lyssna om och om igen för att lära känna bedragarens natur.
Hennes tystnader är talande och hur en människa med miljontalet kronor i offentlig skuld kan efter eftertanke anse att hennes utlåning till Labbé är "privat". Han har ned till sista öret gjort rätt för sig, säger hon. Men har hon gjort rätt för sig?
Hur kunde hon bli utsedd för det konstruerade uppdraget "mot våldsbejakande extremism"?
Hur kan hennes stoltaste minne vara att hon vigt ett samkönat par som var så kära i varandra att deras mormor stod där och grät.
Hur kunde ...
Hur kan ...
Labbé drog tillbaka sitt rättsärende angående lägenhetsköpet när de osanna intygen var offentligt avslöjade och visade sig ha varit inlämnade till rätten dit han överklagat att han nekats av brf-styrelsen att köpa lägenheten. Hur mycket pengar har hon gömt undan om hon skulle betala 10 miljoner för den lägenheten; kunde låna ut 3 miljoner till sin vän och leasa en supersportbil som var och varannan snubbe i Stockholm drömde om? Vid just det där avsnittet i intervjun så uppstod en tystnad och det dröjde en stund innan hon svarade att det är "privat" och personligt. Lite som när kriminella svarar "no comments".
Ja. Det är verkligen är obeskrivlig soppa och Monas bok kan inte bibringa någon klarhet i den soppan, eftersom hon inte vill berätta sanningen.
Varför var hon med å tittade på lägenheten som hennes livvakt ville köpa åt sig och sin familj?
Ingen kommer att köpa hennes förklaring att hon var nyfiken på att se denna ”spännande lägenhet”.
Och hur kommer det sig att hon bjöd på samma lägenhet?
Det låter otroligt osolidariskt att först försöka möjliggöra livvaktens lån med falska intyg – för att sen bakom ryggen på honom bjuda på samma lägenhet och eventuellt norpa den framför näsan på livvakten. Med vilka pengar skulle Mona betala den lägenheten när hon var en ständig kund hos kronofogden?
Eller ville Mona endast trissa upp priset till den grad att livvakten skulle bli tvungen att backa självmant?
Hade Mona redan insett att Labbe inte hade för avsikt att skilja sig för hennes skull och därmed ville hon få slut på lägenhetsköpet utan att säga det rakt ut till Labbe?
Det är i alla fall uppenbart att hon inte ens så här många år efteråt har tänkt igenom storyn extra noggrant så att hon skulle ha färdiga svar på åtminstone de mest uppenbara frågorna.
Men sin vana trogen tror hon sig kunna lura läsaren med sin ”depression” som har satt sig i halsen på henne alltid lagom när det presenteras en obekväm fråga till henne.