Du har inte min välvilja

Jag föreställer mig det så här :

Det finns någon egenskap hos språket (symbolisk interaktion)
som gör att man kan förhålla sig till en aktör
med antingen välvilja eller illvilja
och aktören är beroende av de andras välvilja.
Dras välviljan undan blir det omöjligt för aktören att få det att fungera.

När du lär dig interaktion
gör du det i en miljö som skänker dig välvilja.
Detta gör det möjligt för dig att lära dig (språk(et)).

När du sedan lämnar den miljön hamnar du troligen först i en ny miljö med "inbyggd" välvilja,
men förr eller senare träder du in i en miljö
där välviljan inte är given.
Då fattar du ingenting.

Kan du nu,
berövad den välvilja du troligen inte ens var medveten om att du flöt med hjälp av,
(åter)vinna de andras välvilja
genom användande av de(t) språk som inte längre fungerar?

Finns det någonting utvecklingsbart i den tankegång jag här ovan skisserat?

Alla är inte så needy, välvilja eller illvilja kvittar om man har självvilja.

Jag tycker det du skriver beskriver ganska väl vad kommunikation (ett ord som går tillbaka på latinets ord för att göra något gemensamt) bygger på. För att människor ska förstå varandra måste det finnas en vilja att förstå, eftersom alla språkliga uttryck kan tolkas på många olika sätt. Samtidigt är det nästan omöjligt att helt missförstå någon om man talar samma språk eftersom den som då vägrar att förstå medvetet måste misstolka även de mest basala orden och uttrycken.

Kommunikation med någon man inte är helt överens med innefattar nästan alltid en förhandling eller dragkamp om ordens betydelser. Detta är det många människor som inte förstår: de tror att de är oense i sak när de i själva verket inte använder samma begrepp. Och den som inte vill komma överens kan rätt enkelt sabotera kommunikationen, i värsta fall med följd att motparten tar till den s.k. nävrätten.

Till din fråga: kan man vinna eller återvinna välviljan hos den andre enbart med det språk som inte längre fungerar? Jag skulle säga att det inte är omöjligt, även om förtroendeskapande oftast bygger även på icke-verbala medel. Dock skulle jag säga att talar du samma språk så kan du inte fullständigt missförstå den andre. Det finns alltid gemensamma nämnare.

Få se om vi har samma idé om tolkas på många olika sätt. Såhär :

En sorts dubbelhet.
Man skulle kunna dra det väldigt långt.
När ett barn pekar på ett ljusbringande föremål och säger "lampa"
skulle man kunna svara att det är väl för fan skillnad mellan att säga "lampa"
och det föremål som fingret pekar på.

Du klarar utmärkt väl av att kommunicera med andra med hjälp av en spegel?
Jag vet inte om du med din enrad vill visa att du finns och att du har mer för den som är hågad,
eller om du ville påpeka att du har inget mer att tillägga.
Jag är hågad. Berätta gärna mer om självvilja, eller vad som helst.
(Ordet egenvilja tror jag att jag hört. Att vara egenvillig.)

Du och jag kommunicerar (nu, här) ?
Om .Ja : Vilka icke-verbala medel har vi?

Är det ordrunk eller är det mening du är ute efter?

Det jag skulle beskriva självvilja som, det är vara självupptagen och trivas med det.
Även att känna sig, och verkligen gå in för att inte låta sig påverkas, och att inte göra vad som förväntas av en, utan att tänka själv och stå för det.
Inte apa efter floskler, eller försöka "passa in", det gör folk som saknar just det jag kallar för självvilja?

Orddrunkning.
Det är skönt att runka.
Eller jag skulle säga så här : Att runka är både skönt och plågsamt.
Det gör att runkande har någonting gem-ensamt med allt annat.
Jag tycker om att du använder ordet.
Därigenom ger du mig en möjlighet att också använda det.
Du hjälper mig på traven.
Jag ser inget motsatsförhållande mellan ordrunk och mening. Att vara självupptagen och att trivas med det är för mig kommunikationens begynnelse.
Det är i självupptagenheten och de märkligheter den bringar i ljuset
som någonting värt att kommunicera och lusten till kommunkation föds.
Problemet blir sedan, kortfattat, att de svårigheter och formaliteter
som är förenade med upprättandet av kontakt med en annan människa
ofta leder till att jag tappar förbindelsen
till de självupptagenhetens märkvärdigheter som ville kontakt.

Att runka är att vara självupptagen. Eller.....?

Jag skulle vilja pröva en vinkel till :
Skulle man kunna säga att du drar dig tillbaka så snart du träder fram?
Du går till ett party och säger "Hej, jag är här men jag hade hellre velat stanna hemma".
Det blir en fnurra på tråden när du gör så.

För övrigt har vi inte definierat "ordrunk".

Jag kan mynta ord på löpande band som du kan få äran att definiera åt mig.

Du verkar tro att vi människor är något konstant, som om jag skulle beskriva mig själv som "glad", då kan jag alltså inte bli ledsen eller arg, någonsin, stört omöjligt!

Det jag menar med självupptagen är på samma sätt, självupptagen i grunden men inte socialt störd.

Påverkas är väl inte samma sak som att
"inte ta in världen överhuvudtaget"?
Det jag menar med påverkas eller rättare sagt låta sig styras, gå på allt som sägs, köpa allt som erbjuds eftersom alla andra verkar göra det m.m.

Jag tror egentligen att du förstår vad jag menar, men det här är någon spela-dum-lek för dig.
Påminner om Jonas Sjöstedt när han och hans församling börjar vända på orden, dra isär och komma med någon patetisk semantik för dribbla bort kärnfrågorna.
Simsalabim så har dom lurat iväg hela debatten, och inga frågor blir lösta 👍

En möjlighet som jag kan föreställa mig är denna :
att du vill att jag skall tala med dig om de föresteelser som försöker påverka dig och som du har kommit att uppfatta det som viktigt att du skyddar dig mot.
Men att min fråga i sådant fall är :
Varför skulle jag frivilligt utsätta mig för att tala om någonting som man (du, och troligen också jag) önskar att ens sinne aldrig skulle ha kommit i kontakt med?