Ställ era frågor om kvantmekanik

Vilka företag i sverige sysslar med kvantfysik och då menar jag som kan zooma in och se den såkallade minsta partikeln. Vad flr slags utrustning krävs för att se. Förstorningglas eller microskop? Tillräckligt?

Kan du styrka vad du menar att jag försöker men inte lyckas beskriva, vad som skrivits där det framgår att jag inte behärskar, var jag tagit en genväg, var jag rundar matematiken, var jag gått vilse, vilka vanföreställningar jag har och vilka meningslösa genvägar jag har tagit?

Det låter på dig som att det är mycket saker så nämn gärna några. Åtminstone en.

Det du säger stämmer nämligen inte. Jag behärskar matematik mycket väl och speciellt den som berör detta då det är enkel matematik.
Det jag förmedlar i ord kommer naturligtvis från matematik så det är bara att säga till så kan jag formulera precis vad du vill av det jag skrivit med formler.

Jag kan även styrka det jag säger med papper eller böcker om du hellre vill ha det?

Det lät inte så välmenande faktiskt och det kändes ganska nära personangrepp måste jag säga. För en utomstående skribent som är oinsatt så skulle det kunna framstå som att du kritiserar mig i egenskap av sakkunnig, men jag tar det med ganska god ro då jag har papper som styrker det jag säger med matte jag mycket väl förstår, så din kritik säger snarare mig mer om dig.

Jag välkomnar exempel på fel så kan vi ta det matematiskt. Så får du fråga snällt om du inte förstår istället.

Märkligt nog är vi dock fler i tråden som har samma intryck om dig.

Räkna ut något då i kvant. Med matte. Med siffror som resultat, kanske t ex en amplitud eller en sannolikhet. Behöver inte vara så komplicerat. Bara som ett exempel:

En elektron har spinn upp i z-riktningen, och inga krafter påverkar den. Med en Stern-Gerlach apparat mäter man sen spinnet längs en axel som har vinkeln 30° mot z-axeln. Vad är sannolikheten för att spinnet blir upp? Visa stegen i beräkningen. Svara exakt.
(Hint: Susskind går igenom relevant matte i sin kurs TTM. Rätt svar är lite drygt 93 %, men vad blir det exakt?)

Hehe, jag visste att du skulle ha någonting att säga. Har möjligtvis du någonting att opponera dig mot av det jag skrivit eller ville du bara se om jag faktiskt kan någon matte med förhoppningen om det motsatta?
Vore det inte mer konstruktivt att någon av er istället faktiskt framför det ni tycker låter tokigt så vi kan reda ut det?
Istället för att ifrågasätta det jag säger ni tror är fel, där jag då kan länka källor så hoppar vi över sakfrågorna för att försöka skjuta budbäraren?

Med eller utan g-faktor? Jag är inte så sugen på att sätta mig ner med trigonometri som inte har att göra med någonting jag sagt.

Jag påstod saker. Vi börjar med att ni faktiskt säger vad av detta ni tror är fel.
Det vore en märklig situation om jag påstår saker varpå ni bara konstaterar att jag har fel utan att specificera vad och vill att jag ska lösa matte som är irrelevant för någonting jag sagt.

Sannolikheten från sannolikhetsamplituden ges av produkten av de varsina komplexkonjugat och sig själva. Ska jag lösa det trigonometriskt så måste jag ha papper och penna, ställa upp matriserna och ha mig. Vad har jag för intresse av det?
Om du fiskar efter att rotationsoperatorn som är en spinor verkar på spinnriktningen som är en vektor och menar på att jag har fel om det jag skrivit om detta så säg det så diskuterar vi det.

Säg någonting jag har fel i istället så diskuterar vi det.

Det är ju inte heller så att du har någon direkt imponerande historia som berättigar dig att framställa dig så som du framhäver dig. Jag vill egentligen inte bråka allt för mycket med dig för jag uppskattar många av dina inlägg, men du vet att jag vet.

Kom igen nu. Säg vad jag har fel om så kan vi diskutera det lite mer matematiskt.

= ingen matte.
F ö har g-faktor inte med min fråga att göra. Fejksvar om spinorer som du ju visst har talat om.

I rest my case.

Nope. Kan du göra en kullerbytta för min skull?

Jag skämtade förvisso om hur noggrann jag skulle vara men du var obekant med mekanismer så det gick inte fram.
Här är en massa konstiga tecken och förvirrande siffror som förklarar vad det t.ex. har att göra med din fråga: Tror jag i alla fall då jag har lite svårt för siffror större än 7.
https://ocw.mit.edu/courses/physics/8-05-quantum-physics-ii-fall-2013/lecture-notes/MIT8_05F13_Chap_07.pdf

Här kan du lära dig om spinorer:
https://www.google.com/url?sa=t&source=web&rct=j&url=https://hal-cea.archives-ouvertes.fr/cea-01572342/document&ved=2ahUKEwj_89_FmLzrAhXNo4sKHUxhD78QFjAA egQIBxAB&usg=AOvVaw1bI0IHDZzXIhVVrlqwOJ_1
Rekommenderas starkt till alla.

Jag väntar fortfarande på att få veta vad jag skrivit som ni tror är fel.

Jag spann vidare på hur G-faktor påverkar istället, vilket blir en otroligt liten siffra. Jag kommer dock inte hela vägen då jag har fastnade innan de riktigt suspekta grejerna där olika energinivåer på spinnriktningen interagerar med andra fält, självinterferens osv. osv.
Men jag blev osäker på om jag använde formlerna rätt, så du som kan, kan kanske kan hjälpa mig?

Innan jag kommer till hur G-faktor påverkar så vill jag för eventuellt intresserades skull bara snabbt redovisa hur man löser sannolikheten från sannolikhetsamplituden på spinnriktningen hos en elektron med Diracnotationer.

Jag kan inte häftiga tecken, vilket är en stor del till varför jag inte använder mig av matte här, utöver det faktum att jag tycker det är bättre att förklara det så enkelt som möjligt. Det finns dessutom mängder med matematisk formalism inom alla möjliga kontexter vilka mycket sällan ger någon intuitiv bild av fenomen som det faktiskt går att få någon intuitiv bild av och ofta är förenklade beräkningsmodeller.

Först:
Det vi vill ha reda på är då S i z-axeln:
|Psi>=1/2|+z>+(i roten ur 3)/2|-z>
Bryter vi ut elementen för att få sannolikhetsamplituden så blir det:
|Psi>=<+z|Psi>|+z>+<-z|Psi>|-z>
Vi behandlar elementen var för sig genom att multiplicera dem med sina komplexkonjugat, elementet i kvadrat, för att den imaginära delen ska bli ett riktigt tal:
<+z|Psi>*<+z|Psi>=(1/2)(1/2)=1/4=25%
Och:
<-z|Psi>*<-z|Psi>=((-i×roten ur 3)/2)((i×roten ur 3/2)=(-(-i)3)/2=3/4=75%

(Det elektriska fältet är en vektor som beskrivs av enhetsvektorer kopplade till fältstyrkan. Koordinaterna är i, j och k vilket är andra bokstäver för x, y och z. Jag kan som sagt inte göra häftiga symboler men jag ska försöka vara tydlig ändå.
"E vektor"=("i enhetsvektor"×"E vektor")×"i enhetsvektor"+("j enhetsvektor"×"E vektor")×"j enhetsvektor"+("k enhetsvektor"×"E vektor")×"k enhetsvektor")

Detta ska inte förväxlas med det magnetiska fältet som ofta beskrivs på annat sätt. Eller snarare, som kan beskrivas på alla möjliga sätt.

Gällande z-axeln 30 grader mot, vi säger detektorn för om vi ska blanda in en Stern-Gerlachapparat så har vi ett magnetfält och det blir mer komplicerat, vilket är vart jag vill komma.
Jag tänker dock inte visa stegen i beräkningen. Jag nöjer mig så här:
Cos(Theta/2)^2
Eller:
Sin(Theta/2)^2
Vilket ger: 93,30127019 %

Men oj vad enkelt vi gjort det för oss då.

Jag försöker utveckla något kring åtminstone någon mer detalj utöver flera så ser vi hur det går.

Dipolmomentet:
M=g((q*h-streck)/(2M))S/h-streck

Den magnetiska energin ges av skalärprodukten av:
-Dipolvektorn och den magnetiska fältvektorn

Energin vid spinn upp är inte densamma som vid spinn ner. Energierna ges av:
Eupp=-gamma, som är rotationsmomentumet kring spinnaxeln((B0 h-streck)/2=|U>
Ener=gamma((B0 h-streck)/2)=|N>
Där (B0 h-streck)/2 är Bohr magnetronen.

Eftersom vi i en Stern-Gerlachapparat utsätter spinnriktningen för ett magnetfält så får vi tidsevolutionen av precessionen av:
a=cos(alfa/2)
b=sin(alfa/2)

Vilket ger:
|Psi(t)>=a|U>e^((-i Eupp t)/h-streck)+b|N>e^((-i Ener t)/h-streck)

Från detta kan vi då komma till "Larmor precession".
Kolumnvektorn av |Psi(t)> blir då:
Cos(alfa/2)e^i gamma B0 t/2
Sin(alfa/2)e^-i gamma B0 t/2

Förväntningsvärdet av <Sx>=<Psi(t)|Med Sx som operator|Psi(t)> ger radvektoren som är:
Cos(alfa/2)e^-i gamma B0 t/2 och Sin(alfa/2)e^i gamma B0 t/2

Komplexkonjugaten på radvektorerna*(h-streck/2)(Paulimatrisen för x-spinn)(radvektorerna)
Med matrisen:
0,1
1,0
Då blir det (komplexkonjugaten)(h-streck/2)*matrisordningen som blir:
Cos(alfa/2)e^i gamma B0 t/2, Sin(alfa/2)e^-i gamma B0 t/2
Cos(alfa/2)e^i gamma B0 t/2, Sin(alfa/2)e^-i gamma B0 t/2

Det blir:
(h-streck/2)Cos(alfa/2)Sin(alfa/2)(e^-i gamma B0 t + e^i gamma B0 t)
Vilket blir:
(h-streck/2)Sin(alfa)Cos(gamma B0 t)
Vilket ger oss tidsevolutionen spinnen oscillerar med genom x.

Med Paulimatrisen för spinn i y blir det:
(h-streck/2)Sin(alfa)Sin(gamma B0 t)

Därifrån får vi rotationsfrekvensen omega=(gamma B0), där då gamma(spinnets rörelsemängdsmoment) och beta(magnetfältspotential) med tid ger precessionen, vilket ger rotationen av förväntningsvärdet i x,y-planet.

För z-axeln så får vi från detta energin där vinkeln på z-axeln är en faktor:
<Sz>=(h-streck/2)Cos alfa

I ett icke homogent magnetfält. Magnetfältskraft:
Fvektor=gradientvektorn(skalärprodukten av dipolmomentvektorn och magnetfältsvektorn)
Detta ger inte en kraft utan en potential då Schrödinger inte ger någon kraft.

Potentialen blir då E+/- ger +/-gamma(B0+alfa(som är gradienten))(h-streck/2)

Potentialen med respekt till tiden ges då av:
e^((i E+/- t)/h-streck) och eftersom vi brutit ut den rumsliga skillnaden så får vi:
e^(+/-i gamma t)B0/t

Tiden i magnetfältet med gradienten med respekt till z-axeln blir då:
e^+/-i(alfa gamma t/2)z

Där momentumet på z ges av:
e^+/-i k z

Detta är dock lååångt mycket mer komplicerat, för negativa laddningar påverkas annorlunda än positiva, negativ spinnriktning ger inte detsamma bidraget till energin som den positiva, så det krävs två icke kommutativa symmetrier för att nå den symmetrin, med en rotation och en reflektion men i olika ordning vilket ger olika resultat.
Eftersom det inte är en direkt symmetri mellan spinn upp och spinn ned så krävs att detta normaliseras till 1.
Utöver detta så finns det en massa andra fenomen utöver de jag jag nämnt ovan som påverkar. Vi har "creation and annihilation operatorn" som också ger osymmetriska interaktioner.
Ska vi göra detta relativistiskt så kommer det påverka.
Osv. osv.

Hur vinkeln ändras genom precession får vi då från(bland annat) det magnetiska dipolmomentet:
=-e/(2Me)L
Där L rotationsmomentumet:
=Roten ur(l(l+1)h-streck)
Där l är det azimutala kvanttalet.

Vridmomentet ges då av vektorprodukten av det magnetiska momentumet och magnetfältet.

Vridmomentet vinkelrätt mot rotationsmomentumet som ger precessionen i form av förändringen av vinkeln av z-axeln ges av:
(delta L)/(delta t)
=(L SinTheta Delta Phi(som är vinkeln på precessionen))/Delta t
=|Det magnetiska momentumet B SinTheta|
=e/(2m_e) L B SinTheta

Vinkelhastigheten, så kallad Larmorfrekvensen ges av:
Omega=(d Phi)/(dt)=e/(2m_e)B

Precessionen av spinnet hos en elektron är då vinkelhastigheten som frekvens och "spin transition" vilket ges av:
Omega=gB
Där g är den gyromagnetiska radien.

Vinkelhastigheten(som frekvens) påverkar "spin flip" med energi:
2*Magnetiska momentumet*B

För ett magnetfält med en Teslaenhet så får vi:
Omega_Se_z=(2*Magnetiska momentumet_eB)/h-streck
Vilket med siffror blir
1,76*10^11 s^-1

Det är naturligtvis mycket mer komplicerat och med andra mekanismer att ta hänsyn till.

Rätta gärna då jag inte får ihop detta med en leksaksteori jag pysslar med. Någonting är fel men jag vet inte vad. Jag antar att detta är trivialt för de som kan och förstår kvantmekanik här inne.

Jag önskar fortfarande veta vad det opponeras emot i tidigare inlägg om bland annat spinorer. Det mesta jag skrivit om återfinns i länken jag länkade.

Fel. Vv ta bort.

En tanke slog mig under ett toabesök. Svaret går sannolikt att googla sig till men jag önskar ta del av något lättsammare tankar om frågan än vad som återfinns i böcker och vetenskapliga papper.
I all lättsamhet så funderade jag på förbränning.

Slarvigt presenterat tänkte jag att den kemiska processen eld har att göra med atomer som binder svagt till varandras elektronskal som sedan separerar och binder på nytt, starkare med någonting annat. Oxidering med slutprodukt där syre bundit starkt till kol och allt däremellan. Detaljerna är överflödiga för en initial presentation av principen.

Med bakgrund av några tekniska fenomen som kan kräva googlande så tänker jag på hur ett magnetfält ger Zeeman och Starkeffekten där elektronernas energi förändras och med dem också elektronskalen där jag för min tankes skull hoppas att detta också innebär att radien från kärnan blir större där balansen mellan den svaga kärnkraften och den elektromagnetiska blir något förändrad.

Elektronernas momentum ökar hur som helst i ett elektronfält så åtminstone av den anledningen bör atomer ha svårare att hålla ihop. Möjligen så bidrar även momentumet i kärnan till detta.

Därutöver så kommer ett magnetfält att vilja rikta spinnen hos elektronerna längst magnetfältet, vilket bör ge flera effekter. Dels så kommer allt utom en exakt parallell riktning mellan msgnetfältet och spinnriktningens rotationsmomentum att ge ett vridmoment på de elektronerna vilket i sig ökar momentumet mer.
Därutöver så delas elektronskal av flera elektroner som Pauliprincipen förbjuder vara i samma tillstånd, som då är tvingade av kvantpotentialen att vara riktade mot magnetfältet med en högre potential, vars moment kommer bero på kvantpotentialen på något vis pch ytterligare försvaga bindningen mellan atomkärnor i det skalet.

Sist så tänker jag att magnetfältet kommer att dra ut elektronernas vågfunktioner likt tidvatteneffekten från gravitation, så densiteten av momentumfördelningen förändras och med detta också medelvärdena och medelriktningarna på momentumet, där momentumet i högre grad kommer ha samma riktning.
Detta samtigt som värdena för interaktioner kommer förändras olika längst olika axlar/dimensioner med densiteten på de olika storheterna. Detta med ytterligare ett bidrag från att det är olika potentialer längst med och mot magnetfältet.

mm?

Trots eventuella och sannolika fel i ovanstående så är det förhoppningsvis på samma planhalva av några av sakerna som händer.

Bör inte detta innebära att förbränning likt i en bilmotor borde bli effektivare med ett magnetfält i linje med kolvens axel mot och från tändstiftet i linje med hur förbränningen breder ut sig?

Vad tror ni? Jag kommer googla fram svaret själv framöver om ingen kan erbjuda några reflektioner om detta, men jag har lite bollar hängandes för stunden men tyckte frågan var intressant nog att lyfta! Google må kunna ge ett snabbt "ja" eller "nej" men "varför" och "hur" tar tid.

Trevlig kväll!

Varför inte? Du har ju uppenbarligen tid att skriva långa inlägg med en massa ovidkommande trams som ingen efterfrågat?

Av flera anledningar. Jag bryr mig inte speciellt mycket om ni tror jag besitter den imponerande kunskapen att härleda den där komplicerade formeln.
Om jag inte kan det så likställer ni det med att jag inte förstår att sannolikheten beror på vinkeln om jag inte kan härleda matten, vilket är en premiss jag inte håller med om.
En av anledningarna till att jag inte håller med om det är för att även om jag härleder det där till fundamentala axiom så har det ändå väldigt lite att göra med förståelsen då det är mängder med mekanismer som bidrar till sannolikheten. Så trots att du är duktig nog på matte att härleda det där så är det mängder med saker du ändå inte har en aning om.
Bara för att slänga till med någonting så vill jag att du räknar ut följande bidrag till sannolikheten i ovanstående exempel:
Som du i egenskap av att förstå så är du naturligtvis medveten om att precessionen av spinnaxeln kring det externa magnetfältets axel innebär att sannolikhetsströmmens flux från elektronen beror på hur det externa magnetfältsfluxet ser ut vid elektronens position. Eftersom vi från resonansen då har olika momentum vid olika positioner så kommer positionen att röra sig mot den lägre energin, vilket också påverkar momentumet.
Hur långt ifrån det externa magnetfältet om vi föreställer oss den ha en punktformig källa där du är fri att definiera övriga enheter behöver elektronen vara för att förändra sannolikheten för spinn upp med 1 procentenhet?
Det kan inte jag lösa, men jag är medveten om mekanismen.
Även om du hade kunnat lösa det men inte ens var medveten om att fenomenet existerar, förstår du ändå fysik bättre eftersom du kan lösa enklare matte?
Jag tycker det är fånigt att likställa förståelse och kunskap om fysik med att kunna lösa matte.
Jag menar, du påstår dig förstå sammanflätning baserat på att du har sett någon representation av ett tillståndsrum...
Vet du om att det inte är hela EM-fältet som är invariant utan att E är variant? Jag kan räkna på Maxwells formler och göra Lorentztransformationer, förstår jag då? Visste du ens det trots att du sannolikt som du framställer dig också kan räkna på det? Om du inte visste det, förstår du ändå eftersom du kan matte?
Du vet att all matte som beskriver fysiken är representationer och med den djupa kunskapen du har så måste du vara medveten om hur otroligt mycket brister det finns i många av modellerna. Som nämnt, Diracekvationen tar inte hänsyn till dipolmomentumet som därutöver interagerar med vakuumfältet. Men du kan göra Fouriertransformationer så du förstår att potentialen som ger fasen från Schrödingerekvationen också representerar en del av Zitterbewegungeffekten?

Jag har av princip försökt undvika matte i flera år när jag pratar om fysik. Jag ser det som auktoritetsargument att presentera matte som är över huvudet på folk för att framställa sin tolkning av såväl frågan liksom svaret som gällande.
Att likställa förståelse för fysik med att lösa ekvationer är så dumt så man förlorar respekten för den som är av den uppfattningen. När detta kombineras med felaktigheter i såväl matte som fysik så blir det knappast bättre.
Om en sådan person samtidigt är mer självsäker än de mest framstående inom ämnet genom hela historien och denna försöker pressa mig på att bevisa mig för denne genom att räkna matte så är det inte uppenbart vad som skulle motivera en att göra så.

Vi kan lika gärna säga att jag inte kan lösa det där. Jag chansade, googlade eller frågade en vän. Jag tänkte att 30 grader är varmare än rumstemperatur och eftersom värme stiger uppåt så måste sannolikheten bli lite högre, men jag är osäker då jag inte förstår detta lika väl som du, eller ni, som kan detta ner till minsta detalj.

Jag skäms å era vägnar att ni självsäkert framställer er förstå när ni inte ens förstår hur lite ni förstår. Jag förbluffas över den totala avsaknaden av ödmjukhet.
Detta även utan hänsyn tagen till tidigare tokigheter som bevisar motsatsen, där även en nybörjare som jag som saknar mattekunskaper och alltså inte förstår fysik kunnat identifiera dessa mer eller mycket mer uppenbara bristerna i det illa men väl försökt fördolda djupet av förståelsen. Eller från jämförelser med mer kunniga.

Ni har fel och hag har fel. Problemet är att ni framställer er som auktoriteter, kunnande och med förståelse när det är löjeväckande uppenbart att det inte är så.

Det här är svårt.

Edit. Jag väntar fortfarande och har fått vänta ganska länge nu på att då veta vad jag har fel om. Det kan naturligtvis vara så att jag har fel, men jag hittar inte på saker ur tomma luften. Mycket av det jag sagt återfinns som sagt var i boken i länken ovan, så mycket av er kritik kan vi jämföra mot den. Så kan vi ta oss igenom matten tillsammans så vi förstår.
Jag fortsätter vänta med nyfikenhet på vad kritiken mot de som skrivit böcker i ämnet består av. Eller min missuppfattning av någonting ni verkar ha svårt att få fram.

Djup och insiktsfull kunskap i ämnet ger den informativt kompletta definitionen av sammanflätning som a×b=c.


Vilket är överflödigt gällande sammanflätning då det mer berör superposition.
Kända delelement kan ge det sammanflätade systemet från produkten.


Det finns ingenting mer att tillägga utöver det alltså?
Ickelokalitet förklaras av att a×b=c?
Inget annat som också innefattas i vad begreppet ÄR, vilket borde beröra samtliga relevanta koncept. Inget?


Jasså? Så endast vektorer kan sammanflätas?
Vad en vektor representerar känns ganska viktigt för att förstå.
Ingenting mer utöver detta som bidrar till förståelsen, eller är detta det man behöver förstå som minst?


Består fenomenet av de matematiska representationerna?
Det är förvisso underförstått att a×b=c ger en inkomplett uppfattning av det minsta man behöver kunna för att förstå matten, annars finns det en del att tillföra där "linjär algebra" bör utvecklas då det innefattar en hel del helt väsenskilda funktioner gentemot det som beskrivits.


Utan dem så vore det en otillräcklig förklaring på hur man räknar på det.
I sig själva säger de däremot lite om vad fenomenet representeras av.


Vektorerna kan man alltid beskriva med matriserna då det är Paulimatriserna som definierar vektorerna, men alla produkter är inte vektorer.
Dessutom har vi fler matriser utöver Paulimatrisen som behövs.


Gällande endast rena vektorer inom just Paulimatriser ja.
Vanligen låter man dock operatören representeras i raden.
Därutöver har vi Paulimatriser med fler komponenter som utgör andra elementet som beskriver andra egenskaper.
Innefattar vi dessutom andra matriser så gäller det du säger inte i allmänhet där heller.


Det var så odefinierat det kunde bli. "Spinn-tillståndsrummet kan ha vilken riktning som helst.".
Sen återigen så är inte spinnriktningen en vektor. Inte heller en komplex vektor, en bivektor eller en flerkomponents-spinor. Man kan representera den som så genom att kombinera förväntningsvärdena från flera komponenter av en axel och få ett medel.
Spinnriktningen är ett tvåkomponents kvanttillstånd, en qubit. Det tillståndet kan lika gärna representeras i ett Hilbertrum. Eller whatever.
Det är bara representationer. Ingen representation ÄR vad det representerar, utan dess lämplighet beror resultaten från modellen den används inom.


Vad ska du med två uppsättningar komplexa koordinater till när du representerar spinnet inom en Riemannsfär?
Hur ser förhållandet ut och vad beror det på?
Mot vad definierar du koordinaterna?


Inte ett dugg enligt mig, men ovan så definierade du ju att sammanflätning ÄR a×b=c.


Så sammanflätning ÄR förhållandena som representeras matematiskt och inte de fysikaliska förhållandena som observeras?


Onödigt då det är spekulativt, visst, men kompletterande mekanismer krävs för en fullkomlig beskrivning.


Fenomenet eller viss matematisk representativ formalism? För det sistnämnda innebär inte att man förstår det förstnämnda.


Jasså det säger du. Men dekoherens är inte relevant? Vilken matematik man använder beror på problemet man försöker lösa eller svaret man önskar få.


Även för en grundläggande uppfattning så saknas mängder med begrepp. Andra är överflödiga.

Jag är dock väldigt nyfiken på hur du definierar "tillståndsrum" och "vektorrum".


Hilbertrum är parametriserade.
Att sammanflätade system är sammanflätade vare sig man mäter och alltså sammanflätas med dem eller inte är något av det märkligaste jag hört, vilket föranleddes av påståendet att tolkning är irrelevant.


Nej, det stämmer inte. Varken för alla problem eller lösningar.


Enkelt var det absolut, men för enkelt för att tillskrivas korrekt då ett korrekt svar omfattar hela fenomenet. Att sammanflätning är när två system blir sammanflätade är nog dock den enklaste möjliga beskrivningen.


Det får du gärna nämna någonting kort om. Jag avfärdar det likaså men jag menar inte att tolkningar är irrelevanta. Det är inget blygsamt påstående att kunna avfärda det. Speciellt inte då vi har pratat om sammanflätad spinn där position och momentum är utspritt och ickelokalt över rumtiden.


Jag uteslöt den delen när jsg citerade dig då det är fel. Sammanflätning kan ske med rena vektorprodukter. Sammanflätning kan även ske med rena skalärprodukter.
Man bör inte blanda in superposition. Enskilda partiklar har egenskaper i superposition vilket försätter hela dess delsystem i superposition då tillståndsrummet blir större när fler möjliga tillstånd existerar.
Man kan lika gärna ha två dekoherenta delsystem utan superpositioner eller kvantlustigheter som sammanflätas. Eller enskilda tillstånd en tredje part har vetskap om som sammanflätas.
Superposition bidrar oftast till tillståndsrummet som är produkten av dess delar, men det är inget som fenomenet sammanflätning kräver. Oftast är alla delsystem mer eller mindre i superposition tills de blivit sammanflätade, men du ville varken prata om tolkningar, kollaps eller dekoherens så varför du tycker det är en del av den enklaste fundamentala förståelsen för sammanflätning vet jag inte.


Då vore du den förste. Jag är dock inte övertygad.


Observatörsoberoende, invarianta, deterministiska, kompletta tillståndsrum?
Ja, det är ju du som förstår det här...


Tror du alla tillståndsprodukter är vektorer? Vart tar skalären eller de andra elementen i tensorerna vägen och vad består dessa av?
Tror du alla tillstånd som existerar är vektorer?


Jo då. Dock får du allt ta och definiera "ren produkt" och "seperabelt". Kom ihåg att sammanflätning definieras av att nuvarande tillstånd beror på en historisk interaktion.


Två element kan sammanflätas och fortsätta vara två element. Deras tillstånd beror på att deras världslinjer har interagerat historiskt. Sen kan informationen från den historiska interaktionen blandas ut och bero på sannolikheter efter fler interaktioner och efter tid. Men all information försvinner aldrig, varför man parametriserar.


Jag svarade trots att du inte frågade i ett försök att minska mängden trams.

Som glad amatör som räknar på fingrarna så är nyfiken på vad som är fel med alla mina invändningar. För er som kan och förstår detta så är det såklart självklart vad jag kommenterat som är fel, men då jag tycker det här är svårt så önskar jag få det förklarat med lätta ord så jag inte blir förvirrad.