Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Gärningen som sådan och ffa planeringen av den är helt koko. Klart de var avvikande.

Tycker det är rätt konstigt att frågan överhuvudtaget ställs ”OM” de var vrickade. Frågan är väl snarare ”hur”. Kanske en ovanligt olycklig kombination av 2 störda människor som driver varann utför stupet i knepig föreställningsvärld om sakers beskaffenhet.

Gärningen kan nog utan tvekan beskrivas som avvikande. Men det finns inga vittnesmål om avvikande beteende innan, det innebär så klart inte att någon i efterhand inte kan påminna sig några tecken i ljuset av det som hänt.
All konstruktiv diskussion om vad som kan ha rört sig i huvudet på föräldrarna blockeras effektivt av några personer i tråden som har bestämt sig för att:
1. Det var O som gjorde det.
2. Ordet altruism får inte ens nämnas i patologisk betydelse.

Men även om det inte finns vittnesmål om psykisk ohälsa så betyder det inte att de inte var störda. Förnuftet och facit dvs utgången pekar ju på 2 riktiga knäppgökar.

Av utgången att döma, tycker jag det ser ut som om föräldrarna var desperata. Som om det blev väldigt bråttom? Som om planeringen, sedan tidig höst, plötsligt sprack?

Jag föreställer mig att om man mördar sina barn av kärlek och omtanke, så väljer man en mild och skonsam metod. Och precis så kanske föräldrarna hade tänkt sig att det skulle gå till, när de befann sig i planeringsstadiet? Men någonting hände...

En mild och skonsam metod att döda sina barn skulle tyda på att man gör det av kärlek och omtanke....
Man mördar inte sina barn av omtanke om man har alla sinnen i behåll och är man från sina sinnen så bryr man sig inte om metoden, då vill man bara få det gjort.
Det går inte att förstå händelsen om man ska spegla sina egna känslor i de inblandade.

Det finns föräldrar som slår sina barn av "kärlek och omtanke". Tror du att dom slår skonsammare än elaka föräldrar?

Det du skriver är av vikt.
Det finns inget avvikande beteende innan det vidriga beslutet.

Ingen förälder beskrivs i termer att ha nån störning och störda må inbilla sig kunna flyta genom livet utan att det märks och okunniga tycks tro det samma.
Retroaktivt brukar det krypa fram, speciellt via kollegor. En sån person kan inte samarbeta funktionellt. En sån person ÄR skev och störd, det lyser igenom.

Det finns inget dokumenterat i journaler om psykisk sjukdom heller.
De var i såpass hög ålder att ett stört beteende hade registrerats av omgivningen eller återspeglas på barnen.

Det talar mer för att två funktionella och socialt kompetenta personer drabbas av hård belastning och påföljande depression iom självmordstankar.
För att det kan drabba vem som helst som är fullt normal.
För att det är övervägande bakomliggande orsak enligt forskning.

Det synnerligen patologiska, och som däremot inte drabbar andra människor - om det så är utmattning, flerårig stress, sjuka barn som bakomliggande orsak - är att de allierar sig i en självmordspakt.

Självmordspakt är ovanligt.
Att döda sina barn är mycket ovanligt.
Att gemensamt och i samråd besluta sig för Murder-suicide är extremt sällsynt.

Men nu har det hänt i Sverige och det händer i världen för övrigt. Om än sällsynt.

Ingen förälder beskrivs heller som elitistisk som "tråddoktorn" vill göra gällande.
Snarare tvärtom.

Båda är omtyckta, duktiga och hjälpsamma.
De beskrivs med andra ord empatiska.
Hanna: "väldigt omtyckt och kompetent"
"stöd åt andra i utredningar".

Oskar:"lugn, trevlig, social, duktig och noggrann", "plikttrogen".
"mycket duktig medarbetare och högpresterande", "trevlig och social".

De är engagerade, oroliga och ledsna för de sjuka barnen. För hemsituationen.

Iaf Oskar. Han beskrivs ha gjort allt för sin dotter, så att det till och med påverkade jobbet:
"han prioriterade sin sjuka dotter framför allt annat"

Han är mer utåtriktad än Hanna, hon verkar vara mer innesluten, pratar inte om barnens sjukdom. Det säger inte att hon brydde sig mindre.
Människor reagerar olika i kris.

På PT framkom att de var hårt ansatta, allt fokus var på barnens sjukdomssituation, att all energi har gått till att lösa det hela.
I flera år. Vi vet att omgivningen var medvetna om att de var i kris.

De har haft ett djupt engagemang, sökt med ljus och lykta efter hjälp då A blev sjuk.
Oskar var ledsen, sorgsen, det beskrivs smärta.

Han var mer ledsen över döttrarna i sista samtalet med sin chef.

Det finns en barnvakt som såg familjen varje vecka.
Det beskrivs snarare två mycket fina flickor.

När Moa blir sängliggande vet de vilket lidande som kan vänta. De har redan lidit med Agnes.
Medlidande betyder att man lider med människor, det har med empati och altruism att göra. En del har svårt att sätta gränser, de kan själva gå under och drunkna i emotioner.
En del älskar så de rent av kväver en partner i omsorg.
Det finns till och med de som tror sig göra en välgärning när de förser en alkoholiserad make med alkohol för att dämpa abstinens.
Hur korkat det än ter ter sig så kan empati vara förödande och i sin mest extrema form är den rejält förvrängd och patologisk.
En depression av allvarligare grad hjälper till att förvränga synen på tillvaron.
Den blir svartare, mer hotfull, mer inte värd att leva i värsta fall.

Om det är av godo?
Inte ett förbannade dugg.
Två fina töser berövades all framtid och det är givetvis ingenting gott i det.
Det är inte likställt med att omhulda mördarna med att försöka förstå eller ana en möjlig väg fram till till helvetesbranten.
Vill man däremot fria en av mördarna så gör man barnen en rejäl björntjänst.

Ja, och det ligger nära till hand att Moas slutliga diagnos i december efter sex månaders utredning av en kompetent barnneurolog stjälper lasset.
Dess innan kan det mycket väl ha varit ett väldigt ältande med suicidala förtecken mellan de båda föräldrarna.
I en självmordsprocess ses ett vacklande mellan sorg och hopp, viss framförhållning blandas med kolsvart syn på framtiden.
Det kallas ruminering och är väl kartlagd inom vård och forskning.
Det är i den processen det samtidigt finns ett hopp om att störa döden som utomstående eller inom professionell verksamhet.
Ska man vara ännu mer förebyggande så ska insatser sättas in långt tidigare.
På tal om prevention.
Med en passus att det är oerhört svårt att genomskåda, speciellt angående personer som vill försöka klara sig på egen hand, som inte ber om hjälp.
Som successivt sjunker djupare och djupare ner i dyn.

Edit. Val av metod är inte nåt som säger värst mycket relaterat till "kärlek och omtanke".

Nej alla personlighetsstörda människor har inte psykiatrisk kontakt. Man kan vara riktigt störd och farlig fast man har ett fungerande liv utåt, säkert korrelerat till intelligens. Det som rör sig inuti är en väl förborgad hemlighet.

En inre hemlighet och ett fungerande yttre är väl inte farlig?

Ja, det är klart att föräldrarnas tankemönster var vrickat! Väldigt vrickat under flera månader som de påstår att de bestämt sig för att döda sina barn.

Därför blir det helt fel när man anger olika mer eller mindre försonande förklaringsmodeller baserade på hur jobbigt de kan ha haft det med allehanda mentala problem eller depression - något utredarna inte uppger att man ens hittat tecken på.

Själva grundproblemet med sådana teorier är att barnens ME-sjukdom hade GOD PROGNOS.
Barnen skulle med stor sannolikhet tillfriskna båda två inom ett par år.
Påståendet att de inte hade ett framtida liv var de facto falskt, en ren lögn.
Deras sjukdomsprognos var god - de skulle kunna bli helt återställda. I vart fall så friska att de kunde studera, jobba och bilda familj framöver.

Föräldrarna hade haft ett sjukt barn i 2 1/2 år, inte längre. Under dessa 2 1/2 år kunde båda föräldrarna fortsätta jobba heltid, pappan byggde vidare på sin karriär och skötte sitt företag med miljonomsättning. Båda barnen hade beviljats heltids hemundervisning och fortsatte sin skolgång med goda betyg, äldsta flickan planerade för gymnasiet.
De bodde bra på en trygg ort, nära till bad och hav, hade god ekonomi, fasta anställningar, två bilar, en återkommande barnvakt

Ett stort antal familjer i Sverige lever under betydligt svårare omständigheter med svårt sjuka barn som inte kommer bli bättre - de orkar ändå fortsätta betydligt längre än bara några år.

Själva grunden för resonemanget om förståelse för hur föräldrarna kan ha tänkt blir särskilt orimlig om man betänker att barnen inom bara ett par år sannolikt skulle tillfrisknat. Det fanns ingen dålig prognos eller mörk framtid - så vitt vi vet. I alla fall inte på grund av barnens ME-diagnoser.

Det är därför teorierna om de ”stackars hårt ansatta deprimerade omtänksamt barmhärtighetsmördande föräldrarna” blir fullkomligt absurda och rent osmakliga.

Av de barn och ungdomar som insjuknar förblir 30-40 % i ett kroniskt tillstånd, där de kanske orkar med att vara uppe någon timme övrig tid får de kanske tillbringa i ett mörkt och ljudisolerat rum. Lyckligtvis blir 60-70 % bättre, de får kanske bara ransonera sina aktiviteter, sluta med de mest ansträngande fritidsintressena. De får nog välja bort yrken som innebär fysisk ansträngning eller de med en tuff utbildning. Några lyckliga blir t.o.m. friska - de har bara tappat några viktiga ungdomsår.
Försök förstå hur det känns att se ditt barns drömmar krossas, försök förstå hur det känns när hoppet i ditt barns ögon slocknar, försök förstå att vi inte vet!