Min dotter börjar spåra ur

Hon pratar inte så mycket med mig längre. Hon tyr sig mer till sin pappas sambo, de verkar ha en väldigt nära relation. Känns inte som jag är så viktig längre. Jag var själv väldigt stökig aom tonåring och har haft det trassligt i livet, just därför vill jag inte att hon ska råka ut för samma sak. Hur hon ser på framtiden har jag ingen aning om men hon har alltid varit duktig i skolan och haft lätt för sig.

Ja titta på statistiken över hur det går för barn med skilda föräldrar kontra barn med båda föräldrarna tillsammans. Då kanske ni inte hade separerat.

Jag vet inte vad som har hänt men sedan jag och min man skildes har vår äldsta dotter som nu är 13 år förändrats väldigt mycket. Hon var tidigare en ganska blyg person och hade svårt att trivas i skolan. Nu är hon mer utåtriktad och har skaffat pojkvän vilket jag tycker är alldeles för tidigt. Hon umgås mycket med äldre kompisar, är ute sent på kvällarna, har börjat sminka sig och har en tuffare klädstil. Jag är orolig och försöker få henne att skärpa till sig men hon lyssnar inte på mig. Just nu bor gos mest hos sin pappa och hans sambo så jag har inte så mycket insyn i det som händer. Vill inte att hon ska hänga på busstationen och dricka alkohol. Än så länge sköter hon skolan men det är nog bara en tidsfråga innan det spårar ur helt. Jag blir så trött på henne och vi bara bråkar. Jag har 5 barn till att ta hand om men det här känns inte alls bra. Ska jag släppa taget och låta henne få göra som hon vill? Jag är så ledsen över den här situationen.

Att din dotter revolterar mot främst dig beror på att du och din make inte kunde hålla ihop er relation som normala människor. När de vuxna är egoistiska blir det barnen som får betala priset och detta är vad din dotter gör just nu. Och vad du tycker i sammanhanget spelar ingen roll eftersom hon har tappat respekten för dig och dina åsikter eftersom hon sett att du också bara är ett stort barn, trots att du är så mycket äldre än henne (se dina andra trådstarter som ger bilden av dig som en mental tolvåring).

Du har att se fram emot att din dotter kanske kommer hem och är gravid eller full och att hon kommer att börja röka framför dig. För respekten är borta. Det kommer du snart att få höra när hon skriker åt dig att du ska hålla käften eftersom du själv inte är bättre. Och hon har ju rätt. Så är det. Din egoism skapade detta. Tyvärr är det hon som kommer att drabbas.

Men lägg av. Det var min exman som ville skiljas, vad ska jag göra åt det? Hade hon mått bättre om vi varit tillsammans trots att det inte fungerande? På vilket sätt hade det hjälpt henne?

Hon pratar inte så mycket med mig längre. Hon tyr sig mer till sin pappas sambo, de verkar ha en väldigt nära relation. Känns inte som jag är så viktig längre. Jag var själv väldigt stökig aom tonåring och har haft det trassligt i livet, just därför vill jag inte att hon ska råka ut för samma sak. Hur hon ser på framtiden har jag ingen aning om men hon har alltid varit duktig i skolan och haft lätt för sig.

Jag vet inte vad som har hänt men sedan jag och min man skildes har vår äldsta dotter som nu är 13 år förändrats väldigt mycket. Hon var tidigare en ganska blyg person och hade svårt att trivas i skolan. Nu är hon mer utåtriktad och har skaffat pojkvän vilket jag tycker är alldeles för tidigt. Hon umgås mycket med äldre kompisar, är ute sent på kvällarna, har börjat sminka sig och har en tuffare klädstil. Jag är orolig och försöker få henne att skärpa till sig men hon lyssnar inte på mig. Just nu bor gos mest hos sin pappa och hans sambo så jag har inte så mycket insyn i det som händer. Vill inte att hon ska hänga på busstationen och dricka alkohol. Än så länge sköter hon skolan men det är nog bara en tidsfråga innan det spårar ur helt. Jag blir så trött på henne och vi bara bråkar. Jag har 5 barn till att ta hand om men det här känns inte alls bra. Ska jag släppa taget och låta henne få göra som hon vill? Jag är så ledsen över den här situationen.

Nu har jag inga egna barn och tänker därför inte komma här med några goda råd, men däremot undrar jag, lite förvånat, om tonåringar inte har några särskilda tider på kvällen de måste vara hemma längre? För när jag var runt 13 och missat det där klockslaget några gånger i rad så blev det utegångsförbud, indragen månadspeng och underhållningsgrejor som plockades bort under en månad. Man var skitsur och förde en massa liv och var väl allmänt odräglig, men sen såg man till att komma hem i tid därefter.
Men visst, i ditt fall gäller det ju att du och ditt ex har samma syn på sådana saker och kan komma överens om en gemensam strategi. Inte alltid det lättaste.

Men lägg av. Det var min exman som ville skiljas, vad ska jag göra åt det? Hade hon mått bättre om vi varit tillsammans trots att det inte fungerande? På vilket sätt hade det hjälpt henne?