Citat:
Beskrivning av GM:s kläder passar ganska bra på en ensamstående (har ingen flickvän eller fru som hjälper till med klädval) Asperger personlighet, dvs man kan ha på sig i princip vad som helst som fyller sitt syfte och kan inte förstå varför man inte skall gå i byxor som har för korta ben om de annars passar. Att det ser fånigt eller töntigt ut bekommer inte asp person.
Borderline tänker tvärtom, att det tex går alldeles utmärkt att gå i höglackade sandaler i ösregn eftersom det ser bra ut. Det praktiska och konkreta är inte det viktiga utan känslor och reaktioner som man framkallar hos sig själv och andra.
(Och nu hårddrar jag och generaliserar)
Har försökt tänka ut vad CA skulle valt för strategi när det gäller att hantera det viktigaste beviset, vapnet och håller med Åsgård: att GM av den typen som Åsgård skissade har förmodligen behållit vapnet så länge det bara var möjligt. Självklart har han inte sålt det men summan som han angav till polisen, ca 5000 kr var enl någon här på fb rejält överdriven, att det rätta priset borde varit ca 2000 max 3000 kr.
Vet ej om det stämmer. Men om, så betyder det att CA inte hade någon som helst koll på vad vapnet skulle ha kostat på olaglig marknad, dels avslöjade han sig genom att överdriva priset. Åsgård skulle nog kalla det freudiansk felsägning, som avslöjer det omedvetna.
Oavsett, vapnet var en viktig trofe och han måste ha känt både självaktning och bisarr stolthet över sin gärning, särskilt när han under flera års tid lyckades undkomma att bli kallad till förhör ens en gång och den ena GM kandidaten efter den andra presenterades i massmedia av stolta utredningsledare.
Så småningom måste han förstås "göra sig av med vapnet" som brodern så träffande säger. Kan hända att CA fick stränga order av någon i sin närhet att lösa problemet.
Så om jag var CA skulle jag har grävt vapnet i skogen någonstans där man knappast kommer att gräva eller odla någonting. Men där jag själv kan gå och beundra vapnet när jag vill och samtidigt hålla hela det märkliga händelseförloppet levande i mitt ensamma liv och kanske njuta av känslan av att vara så speciell, att ha en hemlighet som ingen annan har.
Men om jag som CA kände mig tvungen eller pressad av att följa någon annans råd, och lösa problemet en gång för allt, då skulla jag förmodligen slängt vapnet i sjön eller i havet. ...Och därefter hamnat i depressioner, av och till haft det svårt med verkligheten och känt att 'var det verkligen sant, var det jag som sköt...och att de ff inte har fattat det? '
__________________
Senast redigerad av Frederica 2020-08-14 kl. 19:59.
Senast redigerad av Frederica 2020-08-14 kl. 19:59.
