Varför ser man adopterade som vill återförenas med sitt ursprung som något onaturligt

Nu menar jag transnationell-adoption, alltså där den adopterade har en helt annan hudfärg/kultur som ursprung. Det påverkar en i massor av situationer i vardagen på ett sätt som en som ser ut som en svensk som adopteras in i en svensk familj inte kommer att uppleva.

Vad menar du med riktiga föräldrar?
Adopterade har två uppsättningar av föräldrar, de biologiska och adoptivföräldrarna,
är de biologiska föräldrarna inte på riktigt menar du?

Många kvinnor i sårbara situationer blev utnyttjade och bestulna på sina barn.
Har kvinnor inte rätt till sina egna barn pga av att de är i en sårbar situation och fattiga just
när barnet föds? Varför ska rikare kvinnor i helt olika kulturer (tusentalt mil bort) som längtar efter barn för att dom inte kan få barn själva ha rätten att ta deras barn? Är det någon som ens bryr sig om eller tänker på vad dessa utnyttjade kvinnor känner och hur de mår och hur det påverkar dessa splittrade förstörda familjer?

Aldrig hört talas om att den adopterade som vill söka sitt ursprung inte får något stöd för det.
Generaliserar du inte hela saken nu?
Typ som trådar "varför hatar svenskar (sätt in valfritt ord här)."

Vad pratar TS om? Det är väl tvärtom närmast hyllat, framhållet som något fint och dessutom har det gjorts en massa tårdrypsfyllda tv-program om adoptivungar som sökar sina föräldrar..

Kan det vara så att TS egna adoptivföräldrar sätter käppar i hjulet så är det väl något han/hon får ta upp hemma vid köksbordet...

Så alla resurser som finns tillgängliga ska läggas ner på detta?
Nja...
Mänsklig rättighet blabla..
Det är nog INGEN i sverige som försöker hindra adoptivbarn att hitts sina rötter.
Men sedan är det ju upp till dom att försöka om dom vill.
Själv har jag inte träffat min riktiga far och han bor bara 3 mil bort men jag känner inte att jag har något behov av det som vuxen.
Den så kallade biologiska familjen dvs släktingar var det en klok man som en gång sa "släktingar är bekanta man inte fått välja själv"
Minns inte vem som sa det men det var kloka ord.

Själv förstår jag mig inte på fenomenet. Nu är jag inte adopterad, men hade någon slängt fram papper på att jag är det imorgon så hade jag fortfarande betraktat mina föräldrar som mina riktiga föräldrar. Men det kanske hänger på vad man hade för uppväxt.

Men om man får veta det i vuxen ålder så börjar man tänka på det. Och det kan ju leda till att man inte vill söka eller att man leta efter föräldrar och eventuella syskon. Men att man inte alls skulle tänka på det tror jag blir svårt. Naturligtvis är ens föräldrar man haft hela livet ens föräldrar. Och det beror ju lite på hur de ställer sig till att söka också. Man vill ju inte såra sina föräldrar, men blir nyfikenheten för stor så blir det svår situation.

Jag kan bara tala för mig men för min del hade det inte gjort någon skillnad.

Själv förstår jag mig inte på fenomenet. Nu är jag inte adopterad, men hade någon slängt fram papper på att jag är det imorgon så hade jag fortfarande betraktat mina föräldrar som mina riktiga föräldrar. Men det kanske hänger på vad man hade för uppväxt.

Det är ju lite av en myt, att man är precis som vilken unge som helst tills dess att man får reda på att man är adopterad. Folk pratar som om problemet vore själva vetskapen.
I själva verkat är det riktigt jävla jobbigt att inte vara lik sina föräldrar varken fysiskt eller till personlighet. Som liten är man ju ganska undergiven, men i tonåren - då man utvecklar sin individualitet - upplever många föräldrar sina adopterade barns om fullständiga främlingar. Det är sjukt jobbigt för alla. Att träffa sina biologiska föräldrar och syskon är att få reda på vem man är, och på många sätt som att komma hem.

Det är upp till var och en hur stor vikt man lägger vid det. Jag tror det är av större betydelse vilken uppväxt föräldrarna ger en.