Varför ser man adopterade som vill återförenas med sitt ursprung som något onaturligt

Ju mer jag tänker på det ju mer sjuk tycker jag företeelsen är. Om man är transnationellt adopterad så verkar man bli uppfostrad som vilken svensk som helst fastän man inte är det. Tex:

om man efter 18 års ålder väljer att söka upp sin biologiska familj/kultur så får man inget som helst stöd för det. Dessutom så är man ju noll % förberedd på alla utmaningar som komma skall. Tex: språket och kulturen samt alla kostnader, diskriminering, rasism osv. Den kalla svenska handen ger istället sken av en attityd som: "varför ska du åka tillbaka för?" "du är myndig/vuxen nu så nu får du klara dig själv".

Jag kan inget annat än inse att detta betyder att man inte har någon rättighet till sin identitet och kultursarv.

När det gäller svenska adopterade barn så är alltid målet att barnet på något sätt ska återförenas eller iallafall ha kvar så många band som möjligt till den biologiska familjen och det låter väl som en mänsklig och logisk inställning?

Transnationell-Adoption som istället är så mycket mer komplex i sin situation tystar istället ner, och alla de som inte accepterar sin roll som det köpta barn de är utan rättigheter till sin födelsekultur och blir istället behandlade som onda fiender till den fantastiska adoptions industrin och de naiva "blögda" adoptivföräldrarna som sysslar med inget annat än handel med små barn.

Ska det vara så här tycker ni?

Rasism av de ondaste av former?

Det va bra ända till sista raden.
Lägg ner det jävla "rasism" tjatet.

Ser själv inget problem om en adopterad vill söka efter sin biologiska mamma och pappa.
Det är en rättighet som borde inte ens kritiseras.

Själv förstår jag mig inte på fenomenet. Nu är jag inte adopterad, men hade någon slängt fram papper på att jag är det imorgon så hade jag fortfarande betraktat mina föräldrar som mina riktiga föräldrar. Men det kanske hänger på vad man hade för uppväxt.

Folk förstår ju inte var rasism är. Man gör ju skillnad på människor och människor när man
ser det som naturligt att svenska adopterade ska ha någon form av kontakt med sin biologiska identitet (det är också målet), men inte TransNationelltAdoterade.

Att denna naturliga rättighet som alla människor bör ha kritiseras så hårt är väl ändå en form av rasism eftersom detta inte sker med de svenska adopterade, eller har jag helt fel?

Sen av de som väljer att åka tillbaks möts ju av massor av problem där de ser att de fått helt fel uppfostran, språket, kulturen.

Adoption kan ju vara bra ibland och det kan finnas mycket positivt men man bör inte ignorera det negativa som också finns med i kakan. En ignorering av ens mest naturliga rättigheter.

Aldrig hört talas om att den adopterade som vill söka sitt ursprung inte får något stöd för det.
Generaliserar du inte hela saken nu?
Typ som trådar "varför hatar svenskar (sätt in valfritt ord här)."

Det känns som om du mest sitter och killgissar här. Är närstående till ganska många adopterade och inställningen har varit varierande när det gäller bioföräldrar. Somliga har inte varit intresserade alls (hittills) medan andra varit på besök flera gånger i sina födelseländer. Samtliga med stöd från sina föräldrar, syskon och andra.

En del har inte någon information alls om sina bioföräldrar men har i alla fall varit över för att se om det går att hitta några uppgifter på plats, någon gång har det gått, andra inte.

Men kort sagt så är det mest bara struntprat från din sida. Givetvis finns det olämpliga adoptivföräldrar, men har personligen (tack och lov) inte stött på några.

Vad pratar TS om? Det är väl tvärtom närmast hyllat, framhållet som något fint och dessutom har det gjorts en massa tårdrypsfyllda tv-program om adoptivungar som sökar sina föräldrar..

Kan det vara så att TS egna adoptivföräldrar sätter käppar i hjulet så är det väl något han/hon får ta upp hemma vid köksbordet...

Eftersom jag själv känner adopterade människor som alltid har haft kontakt med sina biologiska familjer på andra kontinenter genom öppna adoptioner, så förstår jag inte varför du påstår att detta ses som onaturligt. Det är din familj som är dysfunktionell, och det har inget med adoption i allmänhet att göra. Åk du, om du känner för det.

Klart att du har rätt att söka dina rötter, men du kan absolut inte kräva att någon släkting skall gilla detta. Istället finns risken att detta upplevs som ett avståndstagande, att du vänder familjen du växte upp i ryggen
Du har naturligtvis en 100-procentig rätt till ditt "kulturarv" som du kallar det, liksom jag har rätt att slippa betala för dina navelskåderier via skattsedeln
Det du beskriver är en fosterhems/familjehemsplacering som är menad att enbart vara tillfälligt.
Nu talar du om en adoption då alla tidigare band klipps av och barnet blir en fullvärdig medlem i sin nya familj.
Klart att föräldrarna undviker ämnet, detta innebär ju att du ifrågasätter din uppväxt och dina föräldrar och hela din bakgrund.
Det finns ingenting som heter födelsekultur som finns i generna, kulturen är någonting man präglas av under sin uppväxt.

Jag anser att man bör få all hjälp som överhuvudtaget är möjligt till att försöka hitta sin biologiska familj.
Det är viktigt för många och något helt självklart för mig att man nån gång vill få vetskap om och kanske tom kontakt med sin biologiska mamma, pappa, syskon eller andra släktingar.
Anser att adoptivföräldrar ska göra allt de kan för att förstå detta, stötta det och hjälpa så mycket de kan.
Och adoptionsorganisationen och landet som man adopterats från ska också göra allt de kan.
Anser att det är en mänsklig rättighet att få möjlighet till det.
Vem vill inte veta sitt biologiska ursprung liksom?
Tycker det är skandal att inte förstå det.
Det är egoistiskt för de människorna känner ju oftast till allt om sin biologiska familj.
Skulle de vilja leva i ovetskap hela sitt liv?

Så alla resurser som finns tillgängliga ska läggas ner på detta?
Nja...
Mänsklig rättighet blabla..
Det är nog INGEN i sverige som försöker hindra adoptivbarn att hitts sina rötter.
Men sedan är det ju upp till dom att försöka om dom vill.
Själv har jag inte träffat min riktiga far och han bor bara 3 mil bort men jag känner inte att jag har något behov av det som vuxen.
Den så kallade biologiska familjen dvs släktingar var det en klok man som en gång sa "släktingar är bekanta man inte fått välja själv"
Minns inte vem som sa det men det var kloka ord.

Nu menar jag transnationell-adoption, alltså där den adopterade har en helt annan hudfärg/kultur som ursprung. Det påverkar en i massor av situationer i vardagen på ett sätt som en som ser ut som en svensk som adopteras in i en svensk familj inte kommer att uppleva.

Vad menar du med riktiga föräldrar?
Adopterade har två uppsättningar av föräldrar, de biologiska och adoptivföräldrarna,
är de biologiska föräldrarna inte på riktigt menar du?

Många kvinnor i sårbara situationer blev utnyttjade och bestulna på sina barn.
Har kvinnor inte rätt till sina egna barn pga av att de är i en sårbar situation och fattiga just
när barnet föds? Varför ska rikare kvinnor i helt olika kulturer (tusentalt mil bort) som längtar efter barn för att dom inte kan få barn själva ha rätten att ta deras barn? Är det någon som ens bryr sig om eller tänker på vad dessa utnyttjade kvinnor känner och hur de mår och hur det påverkar dessa splittrade förstörda familjer?