Citat:
Ursprungligen postat av
Incendio
Ja, alla är vi olika. Jag hade hellre satt oss i ett torp i skogen än låtit min dotter växa upp i mångkultur. Den första familjen av den sorten(dock på intet vis kriminella eller verkligt störande) har flyttat in i vårt fina område. Jag bidar min tid och hoppas att de flyttar snart. Kommer en enda familj till av den sorten flyttar vi. Någon hyreslägenhet i allmännyttan får vi inte eftersom att vi brände köpoängen på nuvarande lägenhet, så det blir att hyra privat eller köpa något, allt är bättre än att bo i ett ghetto. Jag offrar inte min dotter(eller mitt eget välmående) i väntan på att saker kanske högst eventuellt blir bättre.
Men jag hoppas verkligen att det löser sig för dig!
Nåja, mina barn är officiellt vuxna nu och har överlevt sin uppväxt!

De är stora, starka, coola och streetwise - det kanske har med saken att göra.

Dessutom har de gått i akademiskt inriktade (och närmat rasrena...) friskolor sedan 4:an, då det kändes OK att låta dem åka till skolan själva med bussen. Så skolgången har inte heller påverkats negativt. Båda min kids har gått ut N-programmet med goda betyg.
Angående den somaliska killen som rånade en man på gården, så kom han faktiskt in i min lägenhet genom altandörren en gång, när jag hade den öppen. Jag reagerade tydligen korrekt genom att bli arg och köra ut honom. Då låtsades han att han hade gått fel... Han har inte gjort mig något efter det.
Som sagt, det är inte BARA mångkultur här, och alla invandrare som bor här är heller inte kriminella. Det finns goda krafter ÄVEN bland invandrarfamiljer - det vill jag vara ärlig och säga.
Jag behövde nog bara skriva av mig, för nu känns det ganska bra igen. Jag trivs ändå här på något konstigt sätt. Det är... "levande" också - dynamiskt - med alla barnen som växer upp på gårdarna. Jag har bott på fina gatan i ett villaområde när jag var gift, och där passade jag absolut inte in. Det var så mycket konformism, så mycket regler, så mycket sneglande på vad grannen har, så mycket tävling och konkurrens mellan familjerna, så mycket avundsjuka. Ungefär som i "Solsidan". Vet inte om mina barn hade varit bättre människor nu, om vi hade blivit kvar där? Här slipper man sådant. Man får vara sig själv... (Eller så intalar jag mig bara allt detta positiva för att stå ut, vem vet!

)