Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jaha ja nu har man många kroppsliga symptom som indikerar anorexi/utmärgling..

Välkommen. Det är nog förnuftigt att ha i åtanke att det är en påfrestande omställning att vara singel efter 13 år i en relation, det är således inte märkligt eller fel att du känner dig ensam, detta är med andra ord helt okej och någonting du bör acceptera.

Som jag ser det har du två val, det ena är att lära dig att vara singel och finna ro i detta... många är singlar, finner ro i det och mår bra utav det, givetvis kan det ta ett tag eftersom du inte varit singel på länge, men du är inget undantag från andra människor i detta anseende och kan andra så kan du.

Det andra är att söka efter en ny partner, men då anser jag det är viktigt att du inte rusar in i en ny relation för att du har en stark längtan efter ett förhållande och har svårt med ensamheten, om du gör det kan det orsaka att du tar impulsiva och irrationella beslut vilket kan leda till att du sedan finner dig i ett annat destruktivt förhållande.

Min personliga rekommendation är att du jobbar på att finna ro med singellivet, sedan när du funnit denna ro så kan du börja söka efter en ny partner, om du gör på detta vis så kommer du nämligen inte styras när du väl börjar söka efter en partner av desperationen att fly ifrån singellivet, vilket kommer orsaka att du kommer ta mer förnuftiga och genomtänkta istället för impulsiva och irrationella beslut i ditt val av partner.

Då har man tränat hårt fysiskt i några veckor och WOW vilken skillnad på mitt välmående o välbefinnande. Från att ha ångest ständigt till att numera knappt oroa mig och ler åt små saker. Orkar dessutom mycket mer, energin har hittat tillbaka. Underskatta inte träning gott folk!

Varning - wall of text.
Ett snabb mentalt stressförlösande inlägg blev till en bukkakefest av självranssakan

-

Helvete det har verkligen gått alldeles för långt.
Med handen på hjärtat så kan jag verkligen inte minnas en period då senast jag kunde känna en tendens till glädje, livslust eller optimism för framtiden.

Är idag 27 år gammal och har dragits med ett brutalt självhat, intensiva självmordstankar, ett destruktivt tankesätt och en fruktansvärd anhedoni sedan högstadiet. Den där vaga suddiga bilden om att någon gång kunna vakna till liv, att få någon form av magisk kod till min djupt begravda livslust och kunna känna - men framför allt tya lite tacksamhet för den räkmacka till livsmöjligheter som jag har.

Jag har verkligen fått allt serverat - min uppväxt är som saxad ur ett manus till någon Sune-film. Inte några övergrepp, stökiga familjeförhållanden eller turbulenta omständigheter. Tvärtom.
Att vara så medveten om hur bra jag har det, hur otacksam jag är och ur en logisk synvinkel kunna förstå att miljarder människor runt omkring vår besudlade jord hade offrat sina ben och pungkulor för en uppväxt med de möjligheter jag har serverats har bara gjort det gnagande självhatet ännu värre.

Det kan låta helt orimligt att en 10-åring vill dö, men tro mig jag visste det redan då.
Allt har varit en tidsfråga.

Hur lång tid kan livets äggklocka ticka på innan det oundvikliga kommer ske.
Sisådär 18-19 år för min del - att den skall klara sig till 20 känns lika troligt som att stöta på en psykotisk oas med en fet lyxyacht bemannad av Mike Tyson, Dan Bilzerian och 70 playgirls under en bakfyllevandring på vara-schlätta.

Studenten för mig var som en positionering för det oundvikliga självmord som komma skall - då andra planerade sin framtid planerade jag min egen död.

Uppgiven och med dödslängtan så kontaktade jag psykiatrin - det där desperata ropet på hjälp för att kunna låsa upp min dystopiska framtidsvision och hitta någon form av livsglöd.
Sinnesro var så avlägset. Detta var ett desperat försök att åtminstone kunna visa någon tendens till tacksamhet.

Eftersom att detta inlägget riskerar att bli längre än bibeln så ger jag istället en sammanfattning om hur jävla underbart livet har blivit med hjälp av vårdens kompetenta hjälp.

MEDICIN.
MEDICIN.
MER MEDICIN.

Tvångsinläggningar på psyket - 1,2,3,11,12 gånger, i följd av öppenhet om min vidrigt depressiva syn på livet.
Detta för att jag nått insikten om att jag aldrig kommer att kunna få hjälp på riktigt utan att vara ärlig med hur jag känner och tänker.

*Är det något jag vill förmedla till de som är på gränsen till total uppgivenhet och funderar på att kontakta vården i hopp om hjälp: sök hjälp. Men sätt ett filter på de mest öppenhjärtade morbida tankar som du bär på. Om du kan - SÖK PRIVAT PSYKOLOG*

Sedan jag kom i kontakt med vården har mitt psyke kastat in handduken. Sjukskrivningar, social isolering, pillermissbruk. Flyktbeteende - skam. Självmordstankar som har gått från att vara den där skrikande diarré-bebisen på flygplanet till att ta på sig rollen som pilot.

För något år sedan så gav jag den där vykortsbilden av ett lyckligt liv en ny chans - från att ha varit i någon form av socialt koma så öppnade jag mig för mina nära släktingar, vänner (de få som fanns kvar) för att åtminstone få liv i hoppet om att finna energin till att kunna visa lite tacksamhet de som alltid funnits där.

Bemötandet har varit som en check i deras karma-konto.
"den riktiga Jörgen är inte den här kille. Detta är inte den Jörgen vi känner..." ja ni fattar

FFS - vad vet ni? Vi ses de där obligatoriska timmarna på Julafton, viktiga födelsedagar osv. Trodde ni att den riktiga Jörgen skulle gå omkring med Pokémon strumpor och vara 9 bast resten av livet?

Detta har eldat på konspirationen jag så länge har byggt upp i mitt huvud.
Återigen har de mest desperata och ärliga ropen på hjälp uteslutande resulterat i en clusterfuck av påföljder. Polis, socialtjänst, psykvård och tillbaka i loopen av självhat men även nu med en bekräftelse av hur värdelös jag är och hur fruktansvärt illa jag beter mig. En otacksam horunge som suger livsandan ur hela min omgivning. Totalt avstängd. Avskärmad från allt vad kärlek och positivet innebär.


Jag lever för att inte orsaka de personer som finns i min närhet ännu mer lidande. Samtidigt som det enda jag jobbar för är att skada dessa människor ett så omfattande lidande och skuldkänslor så att döden blir den där frälsningen som jag vet att den kommer att bli.


Den där bilden av en lycklig framtid har suddats ut helt och hållet. Förr så var åtminstone tanken lockande - nu ser jag verkligen ingenting som skulle göra mig lycklig.
Karriär, barn och svenssonliv har bytts ut mot mer greppbara mål som t.ex hund, flickvän och något yrke som känns meningsfullt och en solsemester då och då.

Självmord är oundvikligt. Men detsamma gäller tanken om att få några lyckliga år över huvud taget.

Själslig urholkning.


Droger är det enda som ger mig lite andrum emellanåt för att krysta ur mig lite låtsaskärlek och besöka familj och försöka nästla mig ur denna vidriga livssituation - åtminstone teoretiskt för min familj.

Jag vill bara dö. På ett sätt som inte blir ett uppenbart självmord som befläckar mina nära för all framtid.


Vad vill jag få ut av ett enormt inlägg som detta? Ett tårdripande sommarprat om ett par år? Massa virtuella kärlekshälsningar och styrkekramar?
Nej. Jag vill bara skicka ett inlägg som inte kommer att raderas som alla andra öppenhjärtade biktande försök jag gjort tidigare.

Jag mår ändå okej. Allting handlar om sitt eget perspektiv på livet och hur det påverkar ens känsloliv. Det finns de som är rika, har familj och barn, ett stort hus, ett häftigt jobb och många vänner - men ändå mår skit inombords. Sedan finns det enstöringar som aldrig träffar någon, men som har på något vänster funnit ro och nöjdhet i livet.

Jag känner väl att jag har en bra bit kvar på vägen mot den lyckliga enstöringen, men jag gör framsteg varje dag. Jag har för tillfället ingen flickvän eller socialt umgänge utanför jobbet, jag bor ensam i en liten lägenhet i stan och drömmer om familj, gemenskap och närhet. För ett antal månader sedan så plågades jag av tankarna kring min ensamhet och hade ofta stark ångest som ledde till självmordstankar. Nuförtiden går det inte så långt, utan jag känner mig mer neutral kring min situation. Idag, eller ikväll, mår jag lite sämre. Inte så mycket ångest och självmordstankar, utan snarare sorg, jag är ledsen. Jag är ledsen över min situation och att jag börjar misstänka att jag aldrig kommer få uppleva närhet och gemenskap igen. Det är jobbigt eftersom jag är en människa, ett flockdjur som har det behovet.

Ibland önskar jag att jag hade levt för 100 000 år sedan. Att jag hade sprungit runt på savannen med min klan och jagat antiloper. Då tror jag nog att jag varit lycklig. Lycka är inte att komma hem till sin tomma lägenhet och äta middag med sig själv, inte för mig i alla fall. Men som sagt, allt handlar om perspektiv. Jag försöker sakta men säkert hitta glädje i att bara vara med mig själv, utan vare sig vänner eller flickvän. Jag hoppas att jag lyckas en dag.

Har varken styrkekram eller kärlekshälsningar, men jag känner igen mig extremt mycket. Har du fått någon diagnos?, ( vad fan det nu skulle göra för skillnad). Jag tror att jag själv äntligen är redo att kliva av snart. Skillnaden på mig är att jag burit på en del hopp och en slags människofientlig kärlekslängtan. Inte ens drogerna ger mig något längre, och ingen orkar med en. Vad du än beslutar dig för att hitta på för hyss så,ja, du är inte ensam om att ha levt i en evig natt, finns fler där ute.

Jag varken kan, orkar eller vill; vara med längre.

förklara närmare om du vill

Varför är folk självupptagna fittor på flashback. Usch.

Är inte en sån. Är ingen elak människa. Det är förtvivlan hos människor som gör det, de måste hata hata hata. Starkare än vad de själva är utsatta, då, då kanske det löser sig. Knopen går upp.

Är så jävla förbannad nu. Allt för den där kycklingen. Jag drivs av ett stort evigt hat som hela tiden söker med största kraft efter någon att sätta tänderna i. Vet ni vilken min favortifigur är, alltså i sagornas och berättelsernas värld? Jo det är dementorer, att liksom få suga så där finurligt på människor för att tömma dem på dumhetisar! För människor är bra erbarmligt korkade och allmänt vidriga! Det värsta jag vet är dock kvinnor, dumma jävla kvinnor som älskar mig och vill suga min kuk. Att övertyga dem om hur mycket jag hatar dem. Ibland inbillar jag mig att om jag bara får den här människan att inse hur mycket jag hatar den så kommer jag att bli lycklig. Så fort jag kommer nära en kvinna som vill suga äcklas jag, vem är denna sköka som tror att hon är värd min kuk och så ballar jag ur. Tror jag är asexuell i grunden, tänder enbart på makten. Sen står man där utan dementorssaft. Usch!

I grund och botten bryr jag mig om mig själv och det är helt och hållet samhällets fel. Där är nåt fel på mig.

Edit: Försök att må bäst allihopa, även om jag förstår att det är svårt ta någon som mig på allvar haha.

Är så jävla trött på det här kroppsliga strulet. Förbannat less på att få upp förhoppningar som bara raseras. Har gått och hoppats under så lång tid och ingenting blir aldrig nånsin bättre. Gått flera tusen kronor back på saker som visat sig inte ge resultat. Massa tid som lagts att försöka bli bättre men ingenting händer. Istället känns allting bara hopplöst. Bestående värk, bestående smärta. Det försvinner aldrig fastän jag provat flera lösningar och blivit utlovad om bättre resultat.
Blir så psykiskt trött. På allt. Jag kommer aldrig kunna träna eller vara som jag vill. Tanken på det gör mig bara deprimerad och närmast suicidal. Det var min enda grej som fick mig att orka fortsätta och fick mig att kliva upp på morgnarna.

Jag är så väldigt trött och ledsen idag och önskar att det på något sätt gick att ta en paus från livet utan att sova eller dö.