Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Och nu kan man väl säga att det var synd att flickorna inte anade något om föräldrarnas mordplaner...för i så fall hade de (flickorna) väl slagit larm...

Jag har sett en del dokumentära program om människor med ME efter detta med Bjärred. Både gällande barn och vuxna. Som jag förstår det så ORKAR man inte ha något direkt umgänge. Tysthet, mörker - det verkar vara det som gäller. Feber, orkeslöshet, ljudkänslighet etc... vem orkar med att sitta och prata "om sin situation" med någon? Det verkar som om vissa här (Glittret bl a) tror att man har hur mycket energi som helst. Lärarna hade undervisning vid sängkanten oftast eftersom tjejerna knappt orkade gå ur sängen tidvis. Det är lite som om den med svår Covid-19 skall börja gå långa promenader för att stärka sig. Dumheter.

Det har nu gått över 2,5 år - ändå sitter man och ojar sig och orerar i denna "mörkläggning" som inte är någon mörkläggning. Enbart vanlig rutin - man lägger ner förundersökningen med sekretess efter att utredningen är klar. Förstår inte problemet.

Det behöver inte handla om mörkläggning - men någonting blev väl väldigt fel i Bjärred. Fanns det någonting som hade kunnat göras annorlunda, kan man behöva se över vård och stöd till barn som drabbas av ME eller annan svår sjukdom?

För mig verkar det konstigt att barn som är så väldigt svårt sjuka, ska använda den lilla kraft och ork de har till skolundervisning på sängkanten! Den stund under dagen som flickorna klarade av att koncentrera sig och vara aktiva, kunde väl ha använts till någon aktivitet som gav barnen glädje i tillvaron - någonting som var roligt för dem och som lättade upp livet en smula. Eller till rehabilitering, kanske. Låg de i sina sängar och komparerade verb och löste ekvationer? Hur ledsen och håglös kan man inte bli av en sådan livssituation? Till sist var väl flickorna så ledsna att föräldrarna tyckte att de inte "hade ett liv i egentlig mening."

?
Vad pratar du om nu?
Agnes fokuserade på att klara grundbetyg. Varav skolan mötte upp med just hemundervisning och prioritering gällande ämnen, med tidigare försök till återgång.
Vilket vore väldigt underligt om så inte skedde med tanke på obligatorisk skolgång.

Vad vet du om hennes inställning till lärdom?
Vissa råkar gilla att lära sig saker och kan vara tillräckligt medvetna om vikten av att ta sig ur högstadiet.
Sen går det väl ta studieuppehåll om det behövs.

I Sverige har vi sedan 1962 obligatorisk skolgång för alla barn från 6 till 16 år. Den skolgången ska anpassas till varje barns förutsättningar, med anledning av Moas och Agnes hälsosituation fick de anpassad studiegång med särskild utbildning i hemmet. Det ska till extremt goda skäl för att ett barn helt ska befrias från utbildningen.

Det är tydligt i det här fallet hur svår avvägning utbildningsanordnaren har, de senaste inläggen handlar dels om hur synd det var att barnen var tvungna att använda sina begränsade krafter till utbildning samtidigt som någon hävdar att barnen var isolerade och fick träffa sina lärare för sällan.

Den som söker fel kommer alltid att hitta fel, tragedin berodde på friska eller sjuka föräldrar eller barn, för mycket eller för lite skola, för svår eller för lindrig ME;Cfs. Sen finns det en skribent som flexibelt väljer alla ovanstående orsaker för att till varje pris fria mamman och fälla pappan. Denne skribent drivs av egenintresse i fallet.

Tack och lov har mögel i källaren och en hel del andra mer imbecilla orsaker försvunnit ur tråden.

Om det fetade stämmer, tyder det på att Agnes såg fram emot en ljusnande framtid, ett tillfrisknande.

Det lilla vi fått läsa i "avskedsbrevet" tyder på något helt annat. Med andra ord tilläts inte hon eller hennes lillasyster ha någon egen vilja vad gäller deras framtid.

Istället ströps/kvävdes båda brutalt ihjäl. Varför? Det är den stora frågan.

Här verkar det vara problem att processa information trots att de dog för 2.5 år sen och det har diskuterats på längden och tvären.

Har nån påstått att barnen hade en negativ framtidssyn - om än med en svår plågsam sjukdom och har det givetvis jobbigt?

Det som diskuteras, varav det har citerats flertal professioner, är föräldrarnas högst troliga depression.

En depressiv syn på tillvaron och enligt uppgifter i media oro och sorgsenhet över barnen som givetvis lider av sin situation.

Det har även diskuterats hur depressiva personer vantolkar situationer, hur de läser av sin omgivning, personer och har en extremt negativ syn på tillvaro och framtid.

Det är liksom kärnan i en depression ihop med lidande.
Föräldrar lider om barn lider oavsett depression eller inte. Känner sig ständigt otillräckliga om de har empatisk förmåga.

Likt andra barn med ME, vill barnen mer än vad kroppen tillåter.
Att vara ung med benen fulla av spring men få göra avkall på roliga saker för att det straffar sig retroaktivt med svår utmattning och smärta.

Problemet med ME är att viljan finns men inte orken varav svårigheten för föräldrar är upplevelsen av att behöva hålla sitt barn tillbaka, nåt som ett mindre barn säkert har svårt att förstå när det är som roligast med lek.

Konsekvensen av den jävla sjukdomen är inskränkningar vilket är ett lidande i sig, att lära sig acklimatisera, att hushålla med energin.
Det medför tyvärr sociala begränsningar.

Jag lider med personer som drabbas av ME men främst barnen då de kan ha svårt med omställningen, att de hindras att få vara just barn.

Beskrivningen kring Agnes följer ett tydligt mönster på ME varav hon insjuknade under lång tid.

Hon får successivt dra ner på fysiska aktiviteter, det som är roligt såsom fotboll, tennis och dans.
Hon koncentrerar sig på att klara skolan.

Skolan anpassar miljön inför högstadiet med särskilt vilrum.
Hon har en specialpedagog, skolpsykolog samt mentor som är med i planeringarna.

Agnes beskrivs som ”nyfiken på lärandet” och ville gärna gå i skolan.

Skolan anpassar och kärnämnen prioriteras, andra får tas bort förutom bild som hon tyckte mycket om.

Målet var att klara gymnasiebetygen och försöka öka närvaron i skolan successivt.

Men hon orkade inte och fick hemundervisning fyra dagar per vecka.

Samtidigt så sågs barnen ute pigga och lekande..Det är kanske en förrädisk sjukdom med symtom som kommer och går..Känns som föräldrarna också var väldigt ensamma, sköra, svårt att acceptera svaghet och sjukdom hos barnen, inte kunde ingjuta hopp.

Ja, så kan det vara. Förrädiskt, för att det kan leda till fördömande av den sjuke.
De ser ju så pigga ut.
De kan väl inte ha ME..
Eller varför inte den här versionen?
ME sitter i psyket. De är nog lata och inbillningssjuka och vill ha sjukdomsvinst.

En fåtöljdiagnos är mycket bättre än en överläkare på barn?
Det finns allt från bipolär, Asperger, skör konstnärssjäl till sexuella övergrepp att välja på.

Ja, jag är ironisk. Men seriös.

Det jag skrev om är PEM; Post exertional malaise.
Ett kardinalsymtom vid ME och närmare bestämt svår ansträngningsutlöst utmattning.

Det är med andra ord mer intressant hur barnen såg ut dagen efter tjoande i bassängen.
En sömnlös natt med smärta?
Helt sängliggande ett dygn efteråt?
Tårar, ledsen över att inte fungera normalt?
Inte klara av att fortsätta leka likt andra barn fina dagar på sommarlovet?

Föräldrar som får försöka trösta, som lider med sitt barn och som också får sömnlösa nätter.
En ständigt gnagande sorg år ut och år in.

Vi har inte insyn men vi vet hur andra med ME har det.
Vi vet även att vissa dagar kan vara bättre, andra nästintill outhärdliga. Som du är inne på.

Så vad säger en dag i poolen egentligen?
De hade behövt hjälp. Föräldrarna hade behövt samtalsterapi och högst troligt antidepressiv behandling.
De hade behövt hjälp med krisreaktion och verktyg för att hantera situationen.

De hade behövt hjälp med att prioritera för att återfå homeostas mellan jobb, familj och fritid.
Deras copingförmåga är troligen katastrofal varav en depression som smyger sig på över tid ger bristande kognitiv förmåga.

De hade behövt mer ledig tid och mer stöd.

Retroaktivt är det rätt lätt att begripa att de behövde hjälp.

Ur en preventiv synvinkel är det då frågan hur man når dem.
Om nu vederbörande ger sken av att klara av situationen, inte är omgärdad av klassiska riskfaktorer. Hur når man en människa som inte ber om hjälp, som inte söker hjälp för egen del. Som har stark integritet, som beter sig funktionellt, om än med en jobbig livssituation.

Jag skriver inte att det inte går. Jag undrar dock hur vägen dit ser ut.

Jag tror inte ett dugg på att föräldrarna hade "svårt att acceptera svaghet och sjukdom hos barnen. "

Men du kan ju utveckla och berätta hur du förankrar tesen i de uppgifter som finns tillgängliga (PT, media) så att det får bäring.

Den fakta som finns talar för utmattning, stress och krisreaktion då det pågått i flera år.
Att allt fokus har gått till att försöka lösa sjukdomssituationen.

Vilket säger mig att de snarare drar på sig psykisk ohälsa över tid och det finns uppgifter om sorg, oro och omsorg för barnen.

Ett beskyddande kan nämligen bli patologiskt och den mest abnorma formen av empati är pseudoaltruism.
Ihop med psykisk ohälsa kan den i sin värsta form bli letal (familicide, filicide).

Tack - du beskriver det så bra!
Hur många gånger har jag inte hört "Vad kul X såg ju så pigg ut när vi träffades" och jag tänker "Jo men du såg inte kraschen dagen efter"...

Ja de mördade ju sina barn för att de inte såg någon mening. De tog iskallt livet avsina barn pga detta. Ja ME är säkert en jävlig sjukdom, no doubt, men den är inte dödlig. Kan räkna upp värre sjukdomar med lätthet, det normala är att föräldrarna står ut och är föräldrar. Jag behöver inte förankra min tes om psykisk skörhet i något annat än det faktum i vad som har hänt. Uppenbart.

Samtidigt så bygger ditt inlägg på en anonym granne som i Expressen påstår sig ha hört barn tjoa i familjens pool. Om du har någon annan trovärdigare källa att ösa ur som har sett barnen pigga och lekande då får du gärna referera till den. Du som gillar fakta.