Citat:
Det är väl permabjörnens ständiga paradox, de kommer aldrig våga ”köpa på botten” med risk för att bli den som försökt fånga den berömda ”fallande kniven”.
Till diskussionen i allmänhet:
Samma gäller oss som vill in. Även om vi nödvändigtvis inte tror på prisfall á la domedag, känns det alltid extra läskigt att köpa efter rallyt. Lite som att köpa Teslaaktier nu, visst - de kan fortsätta öka men känns som fundamentat sedan länge är frånsprunget.
Tillgångspriserna ska upp till varje pris, fundamenta är skitsamma - det hela börjar kännas alltmer som ett ponzi-upplägg, där hela poängen är att vara så tidigt inne som möjligt. Kanske är detta den berömda ”Nya Ekonomin” och mina tankegångar är kvar i år 2005?
Anekdotiskt: I mitt fall funderade jag på att köpa runt 2010. Då hade jag ett vanligt knegarjobb och kunde lägga kontantinsats och få lån för vad en tänkbar lgh kunde kosta i en hyfsad Gbg-förort.
Jag borde ha köpt då. Men tänkte att jag väntar tills jag är färdig med min utbildning som jag tänkte påbörja strax därpå. När jag utexaminerades och tittade på priserna, fick man nästan en smärre chock. Lägenheten jag kunde köpt som knegare, hade jag inte en snöbolls chans på som akademiker, bara för att jag var några futtiga år efter. Samma lgh, lite mer sliten, mer än dubbla priset. Är det konstigt att man tycker det är orimligt?
Vad vill jag ha sagt med detta? Förstår att ni som ägt boende i +10 år gärna vill vara lite kaxiga, men hade uppskattat en mer sansad och konstruktiv ton i tråden. Det handlar inte om Bear vs Bull, manar till sakliga, underbyggda argument till varför priserna ska upp eller ner.
Alla har olika förutsättningar och kommer ut på bomarknaden vid olika tidpunkter i livet. En “Bror Duktig” som ägt bostad sedan 80-talet, och kallar alla andra idioter bara för att de inte gjort detsamma, tillför inget konstruktivt.
Ja, det är det som är det intressanta.