Citat:
Ursprungligen postat av
AndersJohanssen
Sverige är tiotals år efter den Internationella utvecklingen, filmen G som i gemenskap gick på tv i dagarna och fast den har nästan 40 år på nacken så används samma arbetsmetoder i dagsläget av polisen, skrämmande.
"Jag älskar att jaga knarkare".
https://www.instagram.com/p/CCdzXXAIVaD/?igshid=1io89iac7up41
Eller som polisen formulerade i ett manifest mot narkotikamissbruket 1989:
Citat:
Det ska vara jobbigt att vara missbrukare.[1]
[1] Rikspolisstyrelsen, Rakt på Knarket, 1989, 2:a upplagan, sida 26
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/en-skademinimerande-narkotikapolitik_H5023058
När sådan inställning förekommer är det påtagligt hur fel kriminaliseringen av narkotikabruk blev. Det som var tänkt som ett brott med böter för att avskräcka bruk är idag ett av de mest anmälda brotten med fängelse i straffskalan.
Med kriminaliseringen skapar staten årligen tiotusentals brottslingar genom en förseelse som inte behöver vara ett brott som det inte heller var före 1988. Beakta att Sverige är ett av få länder i Europa som har kriminaliserat bruk. Här avkrävs också flest urinprov och anmäls flest ringa narkotikabrott.
Kriminalisering leder till utanförskap, myndighetsförakt och försämrad samhällssyn. Den som behandlas som brottsling beter sig därefter, vilket försvårar brottsförebyggning och brottsbekämpning eller helt enkelt gror brottslighet. Det leder även till att narkotikabruk döljs, de som brukar döljer det för att inte gripas och dömas. Därmed ökar risken att bruk blir missbruk. Det säger sig självt att det är svårt att förebygga problem som hålls dolda.
Sedan är narkotikamissbruk en beroendesjukdom och symptom på bakomliggande psykisk ohälsa, sjukdom och störning. Kriminaliseringen däremot formar synen på missbrukare som brottslingar istället som sjuka individer. Naturligtvis är det en uppgift för sjukvården, inte polis och rättsväsende. Det är ju också känt att avkriminalisering och skademinimering minskar narkotikaproblemen.
