Svar til Ossmond,
I underrättelsevärlden och den stormaktspolitiska världen är inte allt vad det förefaller vara. Ofta är det precis tvärtom.
OP var en centralt placerad officer i den svenska militära underrättelsetjänsten då han femtiofyra rekryterades av statsminister Tage Erlander som statssekreterare i statsrådsberedningen. På försvarsstaben hade byrådirektör OP haft hand om utredningen av de militära säkerhetstjänsterna och den omorganisering av densamma som sen följde och i vilken OP:s kollega på försvarsstaben, Birger Elmer fick en central befattning. Resten är historia. Birger dominerade efterkrigstidens underrättelsevärld medan OP steg i graderna i den politiska. Elmers och OP:s antikommunisitiska verksamhet, vilken var själva förutsättningen för att Sverige skulle ges tillgång till avancerad amerikansk militär teknologi, är omvittnad och skandalomsusad. Olika tidningar med tydlig koppling till Sovjetunionen har flera gånger försökt avslöja Elmers (och OP:s antikommunistiska verksamhet) och även försökt genera OP. Flera så-kallade "affärer" under sjuttio och åttiotalen vittnarom det.
OP medföljde Erlander till Washington femtiotvå, då det topphemliga försvarsavtal ingicks med USA som kallats "Den atlantiska länken" och som många förståsigpåare beskrivit som i all praktisk mening ett hemligt NATO-medlemskap. Att OP, mot den bakgrunden, skulle ha varit KGB-agent, får nog anses som en fabel.
Att OP beskylldes för att vara KGB-agent är en helt annan sak. Den har att göra med att OP redan tidigt insåg att en väpnad konflikt med Sovjet var utesluten och att det enda möjliga sättet att hantera problemet var genom dialog. OP hade nämligen en fenomenal förmåga att debattera och den trodde han skulle ge resultat även i en så förhärdad diktatur som Sovjetunionen. Därför är det som Palmes nära medarbetare Bo Theutenberg beskriver som OP:s "marxistiska piruetter" ett spel för gallerierna och som gav OP rörelsefrihet bakom Järnridån. CIA och dess infernaliske kontraspionagechef James Jesus Angleton arbetade hårt för att förse OP och andra ledande medlemmar av Socialistinternationalen rykte (läs: täckmantel) som "KGB-agenter". I själva verket arbetade OP nära tillsammans med JJA, CIA och den amerikanska regeringen under Ronald Reagan, vars "SDI-iniativ" (även kallat "Stjärnornas krig") satte ryssarna under hård ekonomisk press och skapade livsmedelsbrist och de berömda matköerna i Sovjetunionen. De sovjetiska gammelkommunisternas misslyckande att försörja den ryska befolkningen var också en av förutsättningarna för att Gorbatjov skulle kunna gripa makten åttiofem.
Det är inte helt oväsentligt i sammanhanget att OP:s strategi lyckades, vilket den reformvänlige och nedrustningsinställde Michail Gorbatjovs makttillträde i februari åttiosex (det var då det faktiska beslutet fattades). PM ägde alltså rum mer eller mindre på dagen ett år efter MG:s makttillträde. Ett sammanträffande som kan låta som en tanke.
Att KGB kan ha uppfattat OP som "inflytelseagent" är också en annan sak och troligt. Det var den missuppfattningen från KGB:s sida som gjorde att OP lyckades nästla sig in bakom Järnridån, frittera sig med diktatorerna och förmå några av de mer reformvänliga elementen inom den sovjetiska statsapparaten och kommunistpartiet in på samförståendets väg istället för konfrontationens.
Var det möjligen därför han mördades? Jag tror det och de enda personer som haft insyn i mordärendet (Kegö, Barrling, Theutenberg) menar att det är så.
Nu väntar vi bara å att den trettiofemåriga hemligstämpelns giltighetstid ska löpa ut så att fler kan framträda och berätta och de svepande spekulationerna om vem som kan ha mördat Palme äntligen kan få ett slut. Det nationella traumat kanske tar slut redan i vår. Det vore väl skönt.
I underrättelsevärlden och den stormaktspolitiska världen är inte allt vad det förefaller vara. Ofta är det precis tvärtom.
OP var en centralt placerad officer i den svenska militära underrättelsetjänsten då han femtiofyra rekryterades av statsminister Tage Erlander som statssekreterare i statsrådsberedningen. På försvarsstaben hade byrådirektör OP haft hand om utredningen av de militära säkerhetstjänsterna och den omorganisering av densamma som sen följde och i vilken OP:s kollega på försvarsstaben, Birger Elmer fick en central befattning. Resten är historia. Birger dominerade efterkrigstidens underrättelsevärld medan OP steg i graderna i den politiska. Elmers och OP:s antikommunisitiska verksamhet, vilken var själva förutsättningen för att Sverige skulle ges tillgång till avancerad amerikansk militär teknologi, är omvittnad och skandalomsusad. Olika tidningar med tydlig koppling till Sovjetunionen har flera gånger försökt avslöja Elmers (och OP:s antikommunistiska verksamhet) och även försökt genera OP. Flera så-kallade "affärer" under sjuttio och åttiotalen vittnarom det.
OP medföljde Erlander till Washington femtiotvå, då det topphemliga försvarsavtal ingicks med USA som kallats "Den atlantiska länken" och som många förståsigpåare beskrivit som i all praktisk mening ett hemligt NATO-medlemskap. Att OP, mot den bakgrunden, skulle ha varit KGB-agent, får nog anses som en fabel.
Att OP beskylldes för att vara KGB-agent är en helt annan sak. Den har att göra med att OP redan tidigt insåg att en väpnad konflikt med Sovjet var utesluten och att det enda möjliga sättet att hantera problemet var genom dialog. OP hade nämligen en fenomenal förmåga att debattera och den trodde han skulle ge resultat även i en så förhärdad diktatur som Sovjetunionen. Därför är det som Palmes nära medarbetare Bo Theutenberg beskriver som OP:s "marxistiska piruetter" ett spel för gallerierna och som gav OP rörelsefrihet bakom Järnridån. CIA och dess infernaliske kontraspionagechef James Jesus Angleton arbetade hårt för att förse OP och andra ledande medlemmar av Socialistinternationalen rykte (läs: täckmantel) som "KGB-agenter". I själva verket arbetade OP nära tillsammans med JJA, CIA och den amerikanska regeringen under Ronald Reagan, vars "SDI-iniativ" (även kallat "Stjärnornas krig") satte ryssarna under hård ekonomisk press och skapade livsmedelsbrist och de berömda matköerna i Sovjetunionen. De sovjetiska gammelkommunisternas misslyckande att försörja den ryska befolkningen var också en av förutsättningarna för att Gorbatjov skulle kunna gripa makten åttiofem.
Det är inte helt oväsentligt i sammanhanget att OP:s strategi lyckades, vilket den reformvänlige och nedrustningsinställde Michail Gorbatjovs makttillträde i februari åttiosex (det var då det faktiska beslutet fattades). PM ägde alltså rum mer eller mindre på dagen ett år efter MG:s makttillträde. Ett sammanträffande som kan låta som en tanke.
Att KGB kan ha uppfattat OP som "inflytelseagent" är också en annan sak och troligt. Det var den missuppfattningen från KGB:s sida som gjorde att OP lyckades nästla sig in bakom Järnridån, frittera sig med diktatorerna och förmå några av de mer reformvänliga elementen inom den sovjetiska statsapparaten och kommunistpartiet in på samförståendets väg istället för konfrontationens.
Var det möjligen därför han mördades? Jag tror det och de enda personer som haft insyn i mordärendet (Kegö, Barrling, Theutenberg) menar att det är så.
Nu väntar vi bara å att den trettiofemåriga hemligstämpelns giltighetstid ska löpa ut så att fler kan framträda och berätta och de svepande spekulationerna om vem som kan ha mördat Palme äntligen kan få ett slut. Det nationella traumat kanske tar slut redan i vår. Det vore väl skönt.
