Citat:
Ursprungligen postat av
Magica-Lazio
Lite sent svar här. Har du aldrig varit arbetslös under en längre tid? Verkar som så. Slaveri mao praktik har arbetsförmedlingen sysslat med minst dom senaste 20 åren [...] Att det kommer som en smärre chock för dig att arbetslösa tvingas ut på praktik är mycket märkligt. Allmänt känt att det är så.
Jag är glad att du svarade...fick ta mig en funderare...å ärligt talat, så hade jag glömt bort hur illa det
faktiskt var...å nu den senaste veckan, efter att ha hängt på FB och läst lite i trådarna här, så har den tidigare, ngt suddiga perioden, blivit mer klar.
Och det som slår mig efter all läsning, är att inte mkt förändrats...varför jag trodde det beror nog på att min rehabilitering såg lite annorlunda ut. Var kortare än brukligt och hade lite tur. (Säkert också därför min illusion av historien inte resonerade särskilt väl först.)
Trodde ändå att man t ex hade utökat utbildningsmöjligheter och gett bättre, mer adekvat assistans, istället för att köra med tvångsmedel som sista å bästa alternativ.
Hur kunde jag tro det?
Vet inte...
För efter att staten svepte in och skulle "hjälpa" mig; efter att man hade kraschat ryggen och skött all rehabilitering själv, så försökte man sen från deras sida, få mig att tro att det skulle vara väl spenderad tid om jag fick lära mig något som jag redan kan av någon som kan hälften av det jag kan.
Så turen kom inte från att jag hade pajat ryggraden på jobbet och stod utan hjälp, eller kom av att man hamnade i händerna på en oduglig naprapat som höll på att göra mig permanent paralyserad. Nej, den lyckträffen kom av att jag fick en jobbcoach som inte var ett komplett r*vhål. (På den tiden var det snarare norm att man var kriminell som jobbcoach, om du minns.)
Jag slapp alltså måla stolar ena dagen, bara för att sen måla om den nästa dag -- du känner säkert till valsen.
Brorsan däremot, han hade inte lika mkt tur.
Min handledare ville faktiskt försöka hjälpa mig på bästa sätt. Men det gick sisådär om jag ska kanalisera honom, för det gick snabbt upp för samariten att han inte kunde göra särskilt mkt, så det var bara att låta saken bero.
Istället kunde jag fokusera på lättare studier i såväl grundskolefilosofi och historia, som naturligtvis varvades med YT-föreläsningar jag intresserades av. Detta hjälpte enormt. Men jag förstår nu att det inte var särskilt represantivt för tiden, och att det kan vara en av anledningarna till varför jag på senare tid drabbades av illusionen att samma möjligheter hade erbjudits andra -- och att det med tiden -- rimligen hade gjorts vissa förbättringar.
Då plågades verksamheten av parasiterande kunskapsbolag, är det så fortfarande? Eller har man kört full defaitism, och låtit näringslivet diktera alla villkoren?
Låter så när man tilltagit tvångsmedel av värsta slag.
Gratis praktik, slopade arbetsgivaravgifter, lönebidragsanställningar osv.
Efter min rond på vuxendagis -- är alltså tvång fortfarande den vinnande metodiken -- för staten fortsätter bara se och heja på, när exploateringen av unga, naiva, outbildade och välmenande medjordlingar sker.
Fakking amazing!
Så inspirerande!
