Hur minns ni Ford Granada och Ford Taunus?

Om det är svensksålda bilar ser man på modellen om det är en förgasarbil eller insprutare, alla "svenska" Granada MkII med V6 är 2.8i, dvs. alla åm 1978 och nyare V6 har insprutning.

Mina första bilar var Granador, MkII allihop, 2-dörrars med 4:a, 4-dörrars V6 manuell och kombi med V6 och automat har jag haft, pintomotorerna är de tröttaste och tråkigaste fyrorna som finns tror jag. V6rna med rötter i 60-talet är väl inga under av prestanda heller, men de har en trevlig gång.

Taunus är ju, som flera påpekat, en helt annan bil än Granada, mindre, enklare, billigare, inte riktigt jämförbar kan jag som forn Granadaentusiast tycka. Men för de som inte haft någon kanske det verkar så.

Consul var samtida med granadan, bara engelsktillverkad. Fanns en tidigare modell av consul också men den har inget samband med granadan.

När Saab förbättrat Fords v4 och började vinna rallyn med den marknadsförde Ford motorn som saab rally motor. Hjälpte imte upp farten i Fordarna dock.Kommer ihåg motorrummet i äldre kusinens taunus v4. Gott om utrymme där för en mekaniker att svänga runt.

Nja, Consul byggdes väl i Tyskenland också... Bara en billigare version av Granada ?

Jag hade en Taunus som rostade så in i h-e.
Motorn läckte så mycket olja in i cylindrarna att det var som att köra en tvåtaktare.
Att köra den på hala vintervägar var förenat med livsfara.
En allmänt dålig bil helt enkelt.

Var rätt sugen på Granadan men det blev aldrig av.

Fy fan. Blev nu påmind om min Taunus 2.0 GL -76. Orange med svart vinyltak, en äkta byhåla Fårrd. Blårök, en liter olja på 30-50 mil. Fetare än en tvåtaktare, fick ha tändstift i reserv, de koksade igen! Vintertid ingen värme och betongblock i bagaget. Ändå fastnade jag överallt. Och rost. Överallt rost. Den var så jävla dålig att den borde varit illegal. Fy fan.

Minns farsan hade en Grenada V6 automat på 80-talet. Men minns inte så mycket om just den bilen eller upplevelsen faktiskt. Minns mest att när man gick till skolan på vintern så var det alltid massa fordar som sladdade fram här o där pga den låga tyngden på drivhjulen bak. Det är var ett helvete för många haha.

Taunus var ju betydligt sämre på vinterväg än Granada, inte för att Granadan var en direkt bra vinterbil, bakhjulsdrivna bilar är ju sällan det, men den var inte sämre än något annat.

Har ägt både Granada och Taunus och Ford Corsair men skulle jag hitta en fräsch Ford Zephyr skulle jag köpa en till. aldrig en Granada.

Min första bil som inhandlades redan innan jag fick körkort var en blå Taunus -78, stod och väntade på mig när jag tog kortet som jag fick samma dag jag fyllde 18, en av de bästa dagarna i mitt liv.

Denna bil hängde med i par år och det jag minns var all olja den drack men det kvittade då man kunde köpa olja för 20kr/litern. Kommer inte ihåg att den var särskilt törstig men min andra bil, en grå Granada 2.0 var törstig, fick köra och tanka hela tiden och då tanken läckte i skarven på mitten kunde jag aldrig tanka mer än halv tank.

Granadan drog dessutom mer olja än Taunusen, på tomgång såg men blåröken. Bästa minnet av dessa bilar var att man fick avsätta en dag i veckan för diverse reparationer, allt från elfel till oljeläckage och rostreparationer, det var helt enkelt roligare att äga bil på den tiden.

Var lite avundsjuk på dem som hade Granadan med V6:a, tror det var en 2.8 (2.6?) liter eller nåt sånt. Men vad jag hörde så sörplade de i sig nära 2 liter/milen. V6-orna hade tydligen problem med topparna, de sprack om de blev för varma. Hursomhelst tyckte jag att bägge modellerna var coolare än 240:n.

Fanns ett antal olika sexor i dem, 2.3, 2.6, 2.8 och 3.0 (tror det kan ha funnits en 2-literssexa i dem med).
1971-1977, med första karossen så var det 2.3, 2.6 och 3.0 att välja på. 3-litersmotorn var en engelsk pjäs om jag inte minns fel, trött och opålitlig. 2.3 och 2.6 var tyska och betydligt mycket mer pålitliga.
1978 såldes bara 2.8i (som i insprutning) i Sverige, 2.8 är samma grundkonstruktion som de mindre motorerna, de andra fanns kvar men såldes inte här.
Kopplad till Fords rätt dåliga C3-automat så var de rejält törstiga och trötta, mätte inte ofta förbrukning på den tiden, men jag var rätt förvånad när jag kom ca 40 mil på en full tank mestadels landsväg, dvs. ungefär 1.5 liter milen.
Med manuell gick de billigare, min GLS körde jag på ca 1.2 liter, men helt klart var bensinkontot stort på den tiden, jag lade lika mycket pengar på bränsle för 30 år sen som jag gör idag, trots att jag inte körde längre.

Motorn levde ju kvar i Scorpio och Sierra ett bra tag efter att Granada gått i graven, den sista inkarnationen av den var rätt trevlig och inte riktigt lika törstig, körde en Scorpio 2.9 automat på ca. 1 liter per mil.

Essex 3.0 var en av de bästa motorerna från england(fanns som 2,5 liter där också) men hade en akilleshäl, fjädern i oljepumpen vilken snabbt gav upp och ordnade vevlagerknack och ras. Motorgången skiljde sig väsentligt från de tyska sexorna. Motorn kunde trimmas hårt och gick både på bana(capri) och strippen, fanns kompressor till den.

Det fanns även en dieselmotor till granadan men den var ovanlig. V8 fanns som standard i mk2 i australien.

2,3/2,6/2,8 och har för mig även 2,9 är samma block, många satte toppar från 2,6 på 2,8 och fick på så sätt en större motor med förgasare. Senare sattes femväxlade lådor i äldre bilar. Det fina med ford var att så mycket passade mellan modellerna. Sen kom sierra och 4*4 samt cosworth, även scorpio kom med en cosworth 24 v 2,9.

Alla fordar fram till sena scorpio var extremt lättstulna, 72-75 var låsen så usla att en nyckel passade i alla med lite trixande.