Misstänkt vållande till annans död (treårig flicka) Norrköping 2020-01-30, två gripna. Mamman dömd till fängelse.

Jag omhändertogs när jag var 3 år och 10 månader, min syster 5 år 5 månader.
När jag var 10 år så tillfrågades vi om ville flytta hem igen. Vi fick bo kvar. Det kanske är unikt vad vet jag.

Men tycker att A borde få den frågan oxå. Vart han vill bo eftersom det inte är hos honom problematiken ligger utan hos mamma. Han vill ju bo hos N*klas och klarar han soc kontroll så borde han få ta honom. Han har ju uttryckt vilja att ha A hos sig

Jag talar inte specifikt om det här fallet utan mer allmänt. Men även i detta fallet är det uppenbart att socialtjänsten borde ha satsat mer på relationen med föräldrarna. Av den enkla anledningen att barnet kom tillbaka till dem. Att se världen i LVU-rekvisit är precis det tänkandet som leder till uselt socialtjänstarbete.


Jag känner inte igen de siffrorna så det vore bra om du kunde länka det exakta källdokumentet (Socialstyrelsen är inte direkt något under av transparens).

Nej, det är inte det mest väsentliga, vore dock intressant att veta hur de upplevde situationen då socialsekreterarna på plats beskrev olika upplevelser (kvinnan tyckte att Patrik var arg o stod o skrek, medan mannen mer beskrev det som att Patrik var irriterad/frustrerad men inte aggressiv (minns inte exakta orden, men det var iaf olika syn på samma situation).

Jag tänkte att du hade hittat något som jag missat, så jag ville gärna läsa fler vittnesmål. Det var därför jag frågade.

Jag talar specifikt om just detta fall. Att ha en god relation med föräldrarna är absolut av stor betydelse men just i detta fall tror jag att det blivit svårt. Föräldrarna missbrukar och har i detta fall har dels givit sitt barn narkotikaklassade preparat, hon var undernärd och har tappat hår. Skadorna talar tydligt om en tids misshandel. Att tro att just de föräldrarna någonsin ska ha förmåtts till insyn och samarbete är naivt i min mening.

LVU-rekvisit finns där av en anledning, att skydda barn. Den miljö E föddes in i är och var inte lämplig. Hade soc haft en bättre underbyggd utredning och hjälp av en jurist i kammarrätten hade hon mest troligt inte behövt återvända till föräldrarna. Samma utredning gällande familjen i E:s ärende ligger som underlag för fortsatt LVU för äldsta sonen och bara dagar efter kammarrättens beslut angående E avslår man föräldrarnas överklagan gällande honom. Samma underlag, två olika barn och två olika beslut. Att kammarrätten kommer till ett annat beslut än förvaltningsrätten i LVU-mål är ovanligt, att barns ombud ändrar inställning, sticker ut hakan och går emot socialtjänstens bedömning är ovanligt. Det är många saker som är ovanliga i detta fall, även utgången.

Du och jag har helt enkelt helt olika grundsyn om hur man skyddar barn. Det handlar inte om att se världen i LVU-rekvisit utan hur stora risker man är villig att utsätta barnet för, för att det ska kunna bo kvar med sina biologiska föräldrar och där har jag nog en betydligt lägre gräns an vad du har.

Siffrorna är nya, gäller familjehemsplacerade barn och de togs fram för en granskning SVT gjort. Du kan begära ut underlaget från SVT.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/manga-omhandertagna-barn-far-aldrig-nya-vardnadshavare

Vi är helt ense om att Esmeraldas föräldrar var olämpliga. Men det är lätt att säga så här i efterhand. Om du skruvar tillbaka klockan till BB där hon först omhändertogs så var det långt ifrån klart att det skulle sluta så här. Socialtjänsten omhändertog ändå, för säkerhets skull, och spelade samtidigt ut alla sina kort. När sedan Esmeralda oväntat kom tillbaka till föräldrarna var socialtjänsten i praktiken utmanövrerade och maktlösa.

I just det här fallet handlar det inte om vilka risker man är beredd att acceptera hos de biologiska föräldrarna (även om du har fel där också, men det är ett ämne för en annan tråd). Utan här handlar det om hur man kan hantera risken hos de biologiska föräldrarna. När alla andra möjligheter är uttömda bör man givetvis omhänderta barnet. Men det är viktigt att man uttömmer de andra möjligheterna först, just för att man inte ska hamna i sådana här situationer där barnet skickas tillbaka till olämpliga och bittra föräldrar.


SVT har fel. Eller, mer troligt, begriper inte sina egna siffror.

All information om omhändertagna barn finns samlad i Socialstyrelsens årliga rapport Socialtjänstinsatser till barn och unga. Den är en härva av irrelevant information och snårig presentation, men med lite ansträngning kan man ändå få ut något matnyttigt om man anstränger sig.

För 2018 kan man se att det omhändertogs 1195 barn 0-3 år, detta från tabellen över påbörjade omhändertaganden vilken ger en viss överrapportering eftersom en del barn påbörjar flera insatser (en SoL-insats direkt följd av en LVU-insats till exempel).

Tittar man sedan på tabellen för avslutade insatser kan man se att för barn 0-3 år återvände 531 barn till sina biologiska föräldrar.

Dessa enkla siffror ger vid handen att minst 44% av de omhändertagna barnen 0-3 år återvänder till sina biologiska föräldrar.

Dessa siffror är dessutom grovt underdrivna eftersom de bara visar barn som kommer tillbaka till bioföräldrarna innan de fyller tre år. Givetvis är det också många barn som omhändertas som småbarn men som kommer tillbaka till bioföräldrarna efter att de fyllt tre år. Dessa går dock inte att skilja ut i Socialstyrelsens statistik. Den verkliga siffran över barn som kommer tillbaka till de biologiska föräldrarna är alltså betydligt högre än 44%. 44% ska snarare ses som en miniminivå. Det som är fullständigt säkert är att SVT är helt ute och cyklar.

Du talar till andra som inte delar din övertygelse på ett nedlåtande sätt och verkar förutsätta att jag inte har någon aning om vad jag talar om.

Jag kan inte de exakta siffrorna och har inte tid att sätta mig in i statistiken som du hänvisar till så det är absolut möjligt att SVT har fel, inte helt ovanligt att de har det, men det förändrar inte den juridiska utgångspunkten gällande skydd av barn eller på vilka grunder barn ska omhändertas. Jag har hela tiden menat att det finns brister i hanteringen av detta ärende och hade man korrekt använt de möjligheter lagen ger hade hon först och främst aldrig behövt återvända, men även efter återföreningen fanns det möjligheter att se att barnet for illa på ett sätt som kunnat föranleda tvångsinsatser om man inte kunnat tillgodose dem på frivillig väg.

De juridiska spetsfundigheterna är ointressanta. Det är människor det handlar om här. Inte lagtexter.

Och det mesta förändras om det är 4% barn som återvänder till bioföräldrarna eller 80%. I det förstnämnda fallet kan socialtjänsten givetvis skita högaktningsfullt i föräldrarna (som de för övrigt också verkar göra i lejonparten av alla omhändertaganden). I det sistnämnda fallet är det däremot ödesdigert att alienera de biologiska föräldrarna. Det kan till och med bli fatalt, som i detta fall.

Att det finns brister i detta fall är ungefär som att säga att jorden är rund. Det är så självklart att det är ointressant. Mer relevant att påpeka är i sådana fall att brister och felaktigheter kommer att ske. Och vad man kan göra för att minska antalet felaktigheter och framförallt vad man kan göra för att minimera konsekvenserna av de fel som begås.

Jag tror att du och jag i mycket håller med varandra men har olika utgångspunkter.

Jag håller helt med dig att man inte bör alienera föräldrar, det jag inte håller med dig i är huruvida det haft betydelse i just det här fallet eller ens om det faktiskt är vad som orsakat föräldrarnas myndighetshat.

Det juridiska är fundamentalt för arbetet inom socialtjänsten i de fall man inte kan gå den frivilliga vägen och det finns stor förbättringspotential gällande nuvarande lagstiftning för vilka barn som ska omhändertas och när, vilka uppföljande åtgärder som ska vara juridiskt bindande vid återförening och barnets rätt till sina anknytningspersoner. För som du korrekt påpekat finns det ett godtycke i omhändertaganden som inte är rättssäkert, det kan inte ligga i praxis hos soc och som dessutom skiljer sig enormt mellan kommuner där vissa omhändertar barn hejvilt på tunt underlag och andra knappast alls. Självklart bör man vara restriktiv med tvångsåtgärder och så långt som det går ha ett gott samarbete med familjen men det går inte i 100% av fallen. Jag tror att vi helt enkelt kommer att fortsätta vara oense här.

Det är troligt att vi håller med varandra om mycket. Jag har också fått uppfattningen om att vi inte håller med varandra om en hel del också. Min inställning i frågan om barnomhändertaganden är, starkt kondenserad, att det är bättre att de enskilda föräldrarna misslyckas än att samhället misslyckas. I praktiken betyder det att man vid tveksamma fall inte bör omhänderta. Det är ungefär tvärtom hur det fungerar i de flesta kommuner idag och det är också tvärtom vad den högljudda delen av allmänheten verkar tycka (men allmänheten i gemen är såpass dum att den antagligen inte vet vad den tycker).

Vilken effekt olika kontrafaktiska scenarion hade fått på det här specifika fallet går givetvis inte att säga med någon säkerhet. Jag kan se en tydlig händelsekedja där barnet inte om omhändertogs på BB och där socialtjänsten med lock och pock lurade på föräldrarna fler och fler stödinsatser i hemmet för att så småningom få till ett frivilligt och varaktigt omhändertagande. Men det finns ingenting som säger att det är så det hade gått till. Och hursomhelst är mitt scenario i praktiken omöjligt i dagens socialtjänstsystem utan hade krävt en total översyn och omdaning av hela systemet för att återföra tjänsten i socialtjänsten.


Personligen tror jag inte att det är några egentliga fel på den nuvarande lagstiftningen, givet den socialtjänst vi har. Vad som skulle behövts är en helt omstrukturerad socialtjänst (mer tjänst, enligt ovan), men det är inte primärt en juridisk fråga.

Att det är massivt godtycke i det nuvarande systemet är förstås sant, men det är för att vi vill ha det så. Enskilda socialsekreterare ska kunna ta barn enbart utifrån en känsla. Det är så systemet är utformat och för det är lagarna adekvata.

Barnets rätt till sina anknytningspersoner verkar vara centralfrågan i allt prat om en eventuell Lex Esmeralda. Jag har lite svårt att se vitsen med det. Det finns redan i nuvarande lagstiftning en möjlighet att göra en vårdnadsöverflyttning till familjehemmet. Det finns också möjlighet att göra adoptioner mot de biologiska föräldrarnas vilja. Ingetdera alternativet används särskilt mycket. Det är för mig oklart vad en ny lagstiftning skulle göra för nytta där.

Att på något icke-specificerat vis stärka barnets rätt till sina anknytningspersoner känns också mycket dubiöst. Barnets bästa är redan ledstjärnan (åtminstone nominellt) i all lagstiftning kring barnomhändertaganden. Det är inte de biologiska föräldrarna som har rätt till sitt barn utan barnet som har rätt till sina biologiska föräldrar.

Att på något vis lagstifta om barnets rätt till sina anknytningspersoner har också den lilla bieffekten att det skulle bli svårare för socialtjänsten att omhänderta barn. Nu tror jag inte att det är något stort problem i praktiken eftersom socialtjänsterna brukar ha ganska stor förmåga att strunta i lagar som de inte gillar, men på det rent principiella planet är det antagligen inte vad den lagstiftande mobben har tänkt sig.

Någon som läst artikeln i nt eller corren och kan säga vad det handlar om? Rättegång om ansvar för ett av barnens död ej avslutad ännu men samtidigt förhandling om vårdnad av de övriga?

https://www.google.com/url?sa=t&source=web&rct=j&url=https://nt.se/artikel/4lqxdgej&ved=2ahUKEwjkyuXe2ovqAhWuyKYKHY0CAYwQFjAA egQIBBAB&usg=AOvVaw0S7Yk9T1cC_Zy4XraxNiG7&cshid=15 92495172802

Det står att de överklagat domen gällande barnen o att den rättegången i mamarrätten skulle hållits i våras, men blir i stället efter domen om Esmeralda. Advokaten uttalar sig o säger att mamman kommer att fortsätta att kämpa för barnen.

Å herre jösses. 🤦🏼‍♀️

Har de kurser i självinsikt i fängelset?