Misstänkt vållande till annans död (treårig flicka) Norrköping 2020-01-30, två gripna. Mamman dömd till fängelse.

Välkommen till FB (sägen en som knappast brukar kommentera heller). Kraven som framförts gällande att skydda barn som tvångsvårdas gäller egentligen inte främst att utöka befogenheterna hos soc, utan snarare att stärka rättssäkerheten dels i utredningarna men även i allmänhet för barn så att man inte berövar barn deras anknytningspersoner. Man ska kunna kräva uppföljning för föräldrar efter avslutande av LVU samt juridiskt bindande överenskommelser och det borde ju inte vara en stor uppoffring för en förälder som månar om sitt barn. Det är väl snarast så att barn i dagsläget inte har särskilt mycket att säga till om och inte blir lyssnade till, det måste korrigeras.


Inte för att ursäkta föräldrarna, men nu går jag vidare och ursäktar föräldrarna. Det går tyvärr inte att utläsa detta på något annat sätt.

I all myndighetsutövning kan det fattas felaktiga beslut och hur mycket man än försöker så kommer det att ske misstag. Det finns absolut föräldrar (och barn) som kommit i kläm med det är inte fallet med dessa föräldrar. De är inga offer. Om du har läst hela FU samt de andra dokumenten i detta ärende så har du föräldrar som i alla avseenden är oerhört svåra att samarbeta med. Båda föräldrarna genomsyras av ett hat mot myndigheter i kombination med drogmissbruk och psykisk ohälsa. Mamman som hela tiden ser sig som ett offer för allt och alla och inte ens klarar av att erkänna sitt missbruk förrän hon blir konfronterad med testresultaten är knappast att lita på gällande hennes omdöme angående något, än mindre soc bemötande. Pappan, dömd flera gånger för våldsbrott, bla våld mot tjänsteman, är oerhört aggressiv och drar sig inte ens för att skrika okvädesord till socionomerna i en rättssal. På juldagen står han och skriker i 45 minuter i trappuppgången trots att polisen är med. Hur menar du att soc ska kunna ha ett mänskligt och respektfullt bemötande som leder till ett gott samarbete med just dessa föräldrar? Jag arbetar själv inom ett expertyrke på rättsvårdande myndighet och det är inte alltid de jag träffar å yrkets vägnar är jätteglada över det. Jag ska vara professionell i mitt bemötande men jag behöver inte alls vika mig dubbel för människor som både är otrevliga och kallar mig för saker, det behöver inte socialassistenter heller. Den tjänsteman du nämner här är heller inte den person som varit huvudsaklig handläggare i just detta ärende så hennes bemötande i allmänhet torde knappas ha haft någon större betydelse för hur föräldrarna känner gentemot soc, de har ju haft samma beteende sedan innan E föddes.

Jag håller helt med dig i detta.
Fram till för några år sedan levde jag med tron att ”om du har rent mjöl i påsen så har du ingenting att oroa dig för”.
Men sedan startades en utredning om min familj.
Jag har varit förälder många år, och aldrig någonsin har min föräldraförmåga ifrågasatts.
Utredningen om oss grundades heller inte på oro för min föräldraförmåga, utan för att jag fick ringa polisen pga våld i hemmet. Polisen gör alltid en orosanmälan när det finns barn i hemmet.
Jag välkomnade en utredning - allt för barnens bästa. Jag samarbetade, gjorde allt socialtjänsten bad mig att göra, såsom att lämna huset vi bott i i 15 år, rycka upp barnen med rötterna från en dag till en annan. Flyttade runt på olika skyddade boenden och fick till slut en egen lägenhet i en annan kommun.

Men så fick jag veta att jag har rätt att begära ut alla anteckningar och själva utredningen, o när jag läste den blev jag vansinnig. Så många feltolkningar, vridningar och direkta lögner!
Jag konfronterade handläggaren och fick till svar ”utredningen är låst, så jag kan inte ändra något i den”.

Så där ligger en utredning som i flera delar är helt felaktig. Om jag fattade rätt på socialtjänsten, så har både de i nuvarande kommun, och även andra kommuner (om vi flyttar) rätt att gå in och läsa detta i flera år framöver.
Och självklart kommer de som eventuellt läser utredningen att tro på det som står, och inte på mitt ord. Myndigheter håller varandra om ryggen, så är det bara. Och en socionom vet såklart mer om mig och min föräldraförmåga än jag själv.

Jag fick lära mig den hårda vägen att alltid spela in samtal med myndigheter. Om det är så att de inte tror mig när jag påpekar felaktigheter, så kan jag trycka upp bevis i ansiktet på dem. Och det har jag gjort vid flera tillfällen, men även då får jag svaret att utredningen är låst, och det inte går att ändra.
Det räcker alltså inte att ha rent mjöl i påsen.


Det fetade: helt rätt, och väldigt viktigt. Människor som har dokumenterat missbruk, en historia av våldsbrott, föder barn med abstinens, frivilligt lämnat bort sina barn etc, torde ha vissa krav på sig både inför, under samt efter en hemflytt av barnen (för övrigt helt galet att det kravet inte finns).

Den lagändring som många (däribland jag) kräver, måste vägas på guldvåg.
Som du säger - ”i all myndighetsutövning kan det fattas felaktiga beslut och hur mycket man än försöker så kommer det att ske misstag. Det finns absolut föräldrar (och barn) som kommit i kläm (...)” - det är omöjligt att alltid göra rätt. I detta fall var det Lilla Hjärtat som ”kom i kläm”.
En lagändring kan tyvärr inte hjälpa henne, men förhoppningsvis andra barn.

Jag tror inte att vare sig kammarrätten eller ens föräldrarna själva (vid den tidpunkten) trodde att det skulle sluta så som det gjorde, men det är där det måste finnas ett starkare skyddsnät. Krav om insyn, drogtester, förskola.

Det ska inte handla om att omhänderta fler barn, utan på något sätt behöver rätt barn skyddas och omhändertas.

Men då är vi egentligen tillbaka på vem som har rent mjöl i påsen.
Patrik var folkbokförd på annan adress, Rebecka hade inga domar på sig, inget dokumenterat missbruk (tror jag).
Det hon hade emot sig var väl just LVU på båda sina barn?

Så var går gränsen för vilka som ska granskas under lupp? Alla med psykisk ohälsa? Alla med långvarig sjukskrivning? Alla som haft LVU på sina barn? Alla som har ett galet ex med våldsdomar mot sig? Och hur långt tillbaka ska det isf gå? Ett år? 20 år? Räcker det att sitta av sitt straff, eller ska straffet fortsätta utanför fängelset?

Jag läser tråden om den 25-åriga pedofilmamman, som gjorde saker mot sina små barn som fick mig fysiskt illamående. Eventuellt den värsta stämningsansökan jag läst.
En söt, ung tjej som jobbade, visade upp fina bilder på sig själv och barnen på sociala medier, lade upp foton från solsemestrar etc, etc.
Samtidigt drogade hon barnen, pissade i deras ansikte, våldtog dem på flera olika sätt.
Bekanta till henne skriver att hon är lättmanipulerad, en ’people pleaser’ och att hon tidigare ”köpt vänner”.
Hur ska man skydda sådana barn? Sätta LVU på alla barn som har föräldrar med dålig självkänsla (eller vad nu lättmanipulerad people pleaser grundar sig i)?

Jag avundas inte de som ska försöka få till en lag som skyddar på rätt sätt.

Läste att om mamman döms till psyk ska hon dömas utan SUP, vilket betyder att hon kommer komma ut snabbare. VARFÖR??!

Någon som kan skicka FUP tack?

[quote=abigaille|71974976]Välkommen till FB (sägen en som knappast brukar kommentera heller). Kraven som framförts gällande att skydda barn som tvångsvårdas gäller egentligen inte främst att utöka befogenheterna hos soc, utan snarare att stärka rättssäkerheten dels i utredningarna men även i allmänhet för barn så att man inte berövar barn deras anknytningspersoner. Man ska kunna kräva uppföljning för föräldrar efter avslutande av LVU samt juridiskt bindande överenskommelser och det borde ju inte vara en stor uppoffring för en förälder som månar om sitt barn. Det är väl snarast så att barn i dagsläget inte har särskilt mycket att säga till om och inte blir lyssnade till, det måste korrigeras.

Inte för att ursäkta föräldrarna, men nu går jag vidare och ursäktar föräldrarna. Det går tyvärr inte att utläsa detta på något annat sätt.

I all myndighetsutövning kan det fattas felaktiga beslut och hur mycket man än försöker så kommer det att ske misstag. Det finns absolut föräldrar (och barn) som kommit i kläm med det är inte fallet med dessa föräldrar. De är inga offer. Om du har läst hela FU samt de andra dokumenten i detta ärende så har du föräldrar som i alla avseenden är oerhört svåra att samarbeta med. Båda föräldrarna genomsyras av ett hat mot myndigheter i kombination med drogmissbruk och psykisk ohälsa. Mamman som hela tiden ser sig som ett offer för allt och alla och inte ens klarar av att erkänna sitt missbruk förrän hon blir konfronterad med testresultaten är knappast att lita på gällande hennes omdöme angående något, än mindre soc bemötande. Pappan, dömd flera gånger för våldsbrott, bla våld mot tjänsteman, är oerhört aggressiv och drar sig inte ens för att skrika okvädesord till socionomerna i en rättssal. På juldagen står han och skriker i 45 minuter i trappuppgången trots att polisen är med. Hur menar du att soc ska kunna ha ett mänskligt och respektfullt bemötande som leder till ett gott samarbete med just dessa föräldrar? Jag arbetar själv inom ett expertyrke på rättsvårdande myndighet och det är inte alltid de jag träffar å yrkets vägnar är jätteglada över det. Jag ska vara professionell i mitt bemötande men jag behöver inte alls vika mig dubbel för människor som både är otrevliga och kallar mig för saker, det behöver inte socialassistenter heller. Den tjänsteman du nämner här är heller inte den person som varit huvudsaklig handläggare i just detta ärende så hennes bemötande i allmänhet torde knappas ha haft någon större betydelse för hur föräldrarna känner gentemot soc, de har ju haft samma beteende sedan innan E föddes.[/QUOTE]

Så fullkomligt helt rätt. Och det tåls att upprepas många gånger.
HADE soc visat ett proffsigt beteende hade P aldrig fått stå och styra över besöket som var föranlett av en allvarligt orolig orosanmälan till jouren.

R har ett dokumenterat missbruk och hon grips av polis samtidigt som P, då har hon fentanylplåster på sig. Dock åtalas hon inte.

När de väl fått henne tillbaka finns stora varningstecken framförallt gällande barnets mående. E som träffar både socialtjänst och BVC-sköterska väger som en ettåring trots att hon är närmare fyra år. Att missa det, särskilt för BVC-sköterskan är tämligen problematiskt.

De som ska granskas under lupp och hur länge är desamma som ska granskas under lupp idag, enligt lag. De barn vars föräldrar har ett kriminellt leverne, barn som riskerar att utsättas för våld eller vanvård, eller i de fall barnet själv har ett beteende (ex kriminalitet, drogberoende etc) som föräldrar inte klarar av att hantera. Du börjar lite i fel ände när du talar om föräldrarnas psykiska ohälsa, sjukskrivningar osv. Det är risken för barnet och barnets behov som avgör, inte föräldrarnas situation.

Vill bara förtydliga här att vad jag avser med ”komma i kläm” är föräldrar som känner sig illa behandlade, utreds eller i absolut värsta fall separeras från sina barn på felaktiga grunder.

Skulle aldrig uttrycka mig så om vad som hände E, det handlar inte på något sätt om att ”komma i kläm” utan att det skyddsnät samhället ska utgöra fallerat i praktiskt taget alla instanser.

Det är inte sant. Det är endast den kommunen där utredningen är gjord som kan se denna. Däremot om ny utredning inleds på en familj i en kommun och man vet att de nyligen flyttats så kan socialtjänsten begära in tidigare utredningar (men också utlånade från tidigare BVC, skola, sjukvård etc) från den tidigare kommunen. Just denna sak att endast den kommunen som gör utredningen kan se den gör att vissa föräldrar med bristande föräldraförmåga flyttar runt. Ett exempel på det är Fallet Michael år 1990 där familjen åkte från stad till stad. Orosanmälningar gjordes för oro kring den 4 åriga pojken men då hade familjen redan hunnit vidare. Till slut dog pojken av den brutala behandlingen han utsattes för där han blev systematiskt misshandlad, fastknytt i ett träd för myggorna att äta på och slutligen sparkad i huvudet som ledde tills han död.

Precis, och hur rättssäkert är det egentligen?

För att skydda barn blir det ibland jobbigt för vuxna, det är nog tyvärr priset vi får betala för att det ska bli så få Michael, Bobby och Esmeralda som möjligt. Flera fd missbrukare har i denna tråd ärligt och ganska utlämnande berättat om egna erfarenheter med barn och soc, jag kan garantera att ingen av dem tyckte att soc var särskilt trevliga just då, det betyder inte att soc objektivt sett haft ett dåligt bemötande eller gjort ett dåligt jobb.

Kan nämna att en av mina föräldrar arbetade med fallet Michael (i vilket yrke kommer jag att utelämna) och det har satt sina spår. Ingen av dem som såg den stackars lille pojken i anslutning till att man tillkallade hjälp kommer någonsin att glömma honom.

En anledning till aggressivt myndighetshat skulle ju kunna vara att få sitt nyfödda spädbarn nappat socialtjänsten redan på BB. Bara en teori. Mer konkret kan man väl säga att just det här fallet är ett exempel på när ett mindre aggressivt beteende från socialtjänstens sida skulle kunnat leda till ett annat utfall. Socialtjänsterna tar tyvärr ganska många barn redan på BB. Det är den moderna varianten av forna tiders tvångssteriliseringar. I många fall, antagligen de flesta, hade det nog varit bättre att hålla ärendet under uppsikt snarare än att sätta in insatser. Ingen gillar att bli dömd på förhand. Och när omhändertagandet sedan avslutas, som i det här fallet, och som faktiskt sker med de flesta omhändertaganden, så har socialtjänsten redan spelat ut alla sina kort och har noll och inget inflytande kvar. Tyvärr är det många socialtjänster som ser barnomhändertaganden som sitt enda verktyg och använder det i alla situationer.


Blir man utredd av socialtjänsten har man enligt lag rätt att få ut all dokumentation i sitt ärende så snart man ber om det. Detta inkluderar socialtjänstens egna anteckningar, det som finns i utredningsjournalen. Det är inget som hindrar att man ringer varje dag och ber om att få ut alla nya anteckningar som tillkommit sedan föregående dag. Socialsekreterarna kommer rimligtvis att bli oerhört trötta på dig, men de har ingen laglig rätt att vägra lämna ut uppgifterna.

Men det är förstås bara i teorin. I praktiken känner de flesta socialfall inte till de här reglerna och socialsekreterarna kommer att göra sitt yttersta för att se till att de inte får lära sig dem. De flesta socialtjänster brukar heller inte vara för fina för att tumma på reglerna när det passar dem. Till exempel brukar det vara ytterst svårt för media att få ut journalanteckningar även när de har alla nödvändiga fullmakter. Rent generellt så gillar socialtjänsten inte att granskas. Men rent lagligt har man alltså alla möjligheter att granska dem.

Teorin håller dock inte här. P:s myndighetshat baserar sig enligt egen utsago på en händelse där ett av hans barn avlider i magen på hans förra partner. Detta sker många år innan E föds och innan han träffat R. Och hans beteende inne på förlossningssalen, beror det också på att någon av läkarna eller barnmorskorna gjort honom något? Missbruket, också någon annans fel? Att barnet föds med abstinens?

Du får gärna förklara närmare hur du tror att soc kunnat agera ”mindre aggressivt” så att det blivit ett annat utfall. Det är ju snarast så att man inte borde nöjt sig med bortförklaringar utan faktiskt gjort en riktig hälsoundersökning på barnet för att säkerställa vad håravfall/undervikt beror på.

Vad gäller avslutandet av LVU så är det dock så att det fanns mängder av tillfällen där man borde gjort ett grundligare jobb. Det finns inget juridiskt som hindrar nya utredningar om det framkommer ny oro efter ett avslutat LVU och det är som sagt inte normalt att barn är ganska kraftigt undernärda och märkbart har tappat hår. Vem som helst inom vård/omsorg med erfarenhet av barn borde enkelt ha sett det. Det skulle ha utretts noggrannare. Det är väl också därför man vill ändra lagen så att man inte kan bryta överenskommelser och villkor då LVU avslutas.

De borde nyp äggledarna innan hon blev gravid.