Nordkorea - bisarrt, fascinerande, sjukt

Murakami Ryu egentligt namn Murakami Ryunosuke (村上龍之助) är något av Mishima Yukios litterära arvinge. Han växte upp alldeles intill den amerikanska flottbasen i Sasebo och har förmodligen tagit starkt intryck av amerikanernas självständiga och oberoende ideal. I princip hela livet har han varit en avvikare — och stolt över det. Inte alltid helt enkelt i ett konsensus samhälle som det japanska. Han är oerhört produktiv, tror att knappt hälften av hans romaner översatts, många är nog svåra att ta till sig utan djupare kunskaper i det japanska samhället. En bok med titeln ”Cocksucker Blues” är trots det på ytan universella temat exempelvis ännu inte översatt. Likaså har han skrivit en bok med titeln Fiji no kobito Eller Dvärgen från Fiji, kanske inte helt gångbart i dagens PK värld.

Hanto wo deyo (半島を出よう) betyder ”Låt oss sticka ifrån halvön” som är detsamma som den koreanska halvön. Den är översatt till From the Fatherland with Love och det kan här vara intressant notera att det krävdes tre olika översättare för att få den att hänga ihop på engelska. Den skall tydligen filmatiseras av en koreansk regissör (mer här, använd Google Translate).

Tack!

Som vanligt, detaljerad och fantastisk info!

Den sk ”Mercedesstjärnan” tillämpas nu vad gäller övervakningen av Nordkorea.

Det innebär att man går ”all-in”, med alla resurser 24/7.

Något extraordinärt inne i Nordkorea har inte noterats de senaste 72 timmarna.

Då borde det bero på att man har indikationer på att något snart skall ske?

Yo-Jong måste lyftas fram, eftersom KJU inte levererar.

Med tanke på de tilltagande interna problemen i Nordkorea och KJU:ns generellt sett svaga ledarskap och den totalt misslyckade kärleksaffären med Trump, tvingas familjen Kim lyfta fram Yo-Jong.

Styrka - Auktoritet och Handlingskraft, måste visas, och leden slutas inom familjen, därför ges Yo-Jong en alltmer framträdande roll med tydliga signaler om att hon är i maktposition #1.

Kim har nog stått på transferlistan, länge på grund av att han inte sköter sitt jobb.

Hoten från Yo-Jong måste ju tas på allvar.

Extrainkallade säkerhetsmötet i Sydkorea analyseras för tillfället, och Moon måste besluta sig för ett svar på provokationerna och skicka över bollen tillbaka till Nord, snarast.

För det fall Nordkorea sätter handling bakom orden, att spränga och förstöra sambandskontoret vid gränsstaden Kaesong, är det både en betydande symbolhandling och ett bevis på att länderna de facto är ljusår ifrån en återförening eller förverkligandet av framtida ekonomiskt samarbete.

15:e Junideklarationen, som för övrigt gick i diket direkt, och dess stora symbolvärde, får väl idag anses ha tagit steget in i det tredje stadiet av död, dvs Rigor Mortis = likstelhet.

En försiktig och egentligen intetsägande kommentar kom idag ifrån Moon.

Han uppmanar Nordkorea att inte dra sig ur eller bryta ingångna avtal om samarbete.

Vi bör fortsätta förhandlingarna deklarerar Moon.

Vad skall han säga? Går han dem till mötes framstår han som vek och undfallande inför hemmaopinionen. Går han till motattack riskerar han att eskalera den konfrontation som NK så uppenbart vill skapa. Pre-emptive är bara inte att tänka på med den Orangea Dåren i Ovala Rummet.

Moment 22 för Moon.

Gökboet i WH och Ronald (Mc) Donald i Ovala Rummet är totalt oförutsägbara i nuläget.

Men Trump kan INTE fly från problemet eller snacka sig ur det heller.

Får lite grann en känsla av att Kim Yo-Jong försöker spela till ett gammalt garde som väl egentligen borde vara på utdöende. Den här veckan innebär ju ett gigantiskt kliv tillbaka till 50-talets retorik och agerande. Så här illa var det väl fram till Askim Dae-jungs solskenspolitik?

Är det ett försök att visa sig duglig som gör att hon går fram som en ångvält?
Management by fear är ju en klassisk taktik. Men är Syd verkligen så räddhågsna?

Finns något bakomliggande med tanke på att Kim lyser med sin frånvaro som sätter henne i rampljuset?