Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Tack för medhåll. Det kan ju också tilläggas, att eftersom Lisbeth genom den här helomvändningen på utredningen, oaktat hur fin hon var som människa och det hon kämpade för, har fått sina vittnesmål gravt ifrågasatta. Och då går det faktiskt inte nu att ifrågasätta att hon inte nämnt någon gång att SE haft samtal med henne, som han påstår. Antingen är hon trovärdigt vittne eller så är hon inte det. Selektiv bevisföring igen. SE skall inte belastas för det. Då måste annat vittne än Lisbeth användas. Med all respekt för Lisbeth som person i övrigt.

P.S. En uppseendeväckande och upprörande sak är att boken "Nationens fiende" av Lars Larsson inte har nämnts någonstans igår eller idag. En betydligt mer nyanserad bok än TP:s skandaliserande "Den osannolika mördaren".

Ok, om jag förstår dig rätt så har tidsangivelserna loggats som utskrift i ett senare skede och att vakterna inte visste om det? Varför menar du då att vakterna "bör ha kontrollerat detta" - menar du som ren rutin? Jag förstår faktiskt inte riktigt vad du menar. Skulle vakten/vakterna ha fått indikation på att magnetkontakten var i öppet läge eller inte? Och om ja, varför då inte kolla vad felet var?

Länkarna du delade är ruskiga. Speciellt med historien kring de två finska tjejerna. De nämns aldrig. Sedan det där med Estonia. Lite vild id?e bara, kopplar inte ihop århundrades oväder på Östersjön, grupp med sossepoliser och terrorgruppen. Där är tillfälligheterna alldeles för stora. Om det varit bra väder hade de sprängt Estonia i allefall?

De 2 finska flickorna säger själva och rättar tillochmed polisen(!!) Om att mannen dom ser straxt innan skotten har ett vapen i vänster hand, även Björkman säger att mördaren måste ha skjutit med vänster hand .

Vi har alltså en person (A.A?) som står med ett vapen i vänster hand och GM skjuter med vänster hand. GM måste vara personen finska flickorna ser , ingen tvekan om det . Oavsett om det var A.A eller inte.

Efter ca 30 000 timmars undersökning och ändlösa nätters läsning är jag övertygad om att gärningsmannen var antingen CA eller AA.

Jag sörjer varje dag att svenska folket aldrig kommer att få reda på sanningen.

Mer om LAC-bandet från politiska mord

LAC-BANDET

På Länsalarmeringscentralen (LAC) i Stockholm ska utrustningen för bandinspelning ha varit i sin ordning denna ödesdigra kväll. Radio - och teletrafiken från och till larmnumret 90 000 spelades rutinmässigt in på en 36-kanalers bandspelare, där alla operatörer har var sin kanal. Tidpunkterna för de aktuella samtalen är möjliga att fastställa genom att en Fröken ur-slinga löper parallellt på en av kanalerna och kan avlyssnas mellan samtalen.

Det som är intressant i det här sammanhanget är naturligtvis den bandinspelning som innehåller samtal och data från och till LAC-90 000 under natten mot den 1 mars 1986 och särskilt då under de första minuterna efter statsministermordet. Det rör sig förvisso om ett omfattande material: enbart tiden mellan 23.00 och 01.00 omfattar så mycket som 72 timmars bandinspelningar.

Genom att ingående studera LAC:s samtal med polisens ledningscentral och med ambulanserna skulle man kunna få reda på tidpunkterna för när polis respektive ambulans larmades till mordplatsen m m. Detta LAC-band skulle därmed utgöra ett av de få tekniska bevisföremål som finns från natten då Olof Palme mördades och vara av stor vikt för att gå till botten med de diskrepanser som uppkommit i och med polismännen Gösta Söderströms och Ingvar Windéns tidsangivelser för områdesanropet och polisens ankomst till mordplatsen.

Var befann sig då denna viktiga bandinspelning?

Journalisten Maja-Lena Rådelius, som under sin tid på tidningen Arbetet ägnade mycken tid åt att studera polisarbetet under mordnatten, berättade i TV-programmet Forum (1987-11-18) att hon varit i kontakt med den biträdande larmchefen på LAC, Lars Karlsand och fått reda på att den aktuella bandinspelningen ej längre fanns, utan att den i enlighet med gällande instruktioner och rutiner vid LAC hade bränts upp. Detta var naturligtvis hårresande. Hur kunde ett viktigt bevismaterial ha hanterats på detta ovarsamma sätt?

Karlsand kom sedermera att modifiera uppgiften. Det som hade bränts upp var utskriften av de s k ambulansloggarna från mordkvällen, vilket hade ägt rum i maj 1987, efter 14 månaders arkivering. (Poutiainen s 800)

Vad originalbanden beträffar, så påstod Karlsand vid ett senare tillfälle att dessa hade återanvänts på LAC och sålunda hade bortraderats, vilket även detta skett i enlighet med gällande regler och rutiner.(ibid) Detta var också den förklaring som polisens talesman Ingvar Eriksson gav till Parlamentarikerkommissionen. (Poutiainen s 807).

Men dessförinnan hade polisöverintendent Hans Wranghult beslutat att LAC-bandet skulle tas i beslag och den 25 april 1986 verkställdes beslutet. (Rikskriminalens förundersökningsprotokoll 1989-04-28. BDÅ nr: RÅ-ÅD 99/87)

Polisen hade dock ingen egen utrustning för att avlyssna bandet och när så LAC begärde att få ersättning för vad bandet kostade, 3000 kr, valde Wranghult den 18 juni samma år att häva beslutet och låta återlämna bandet till Länsalarmeringscentralen. Lars Karlsand på LAC uppgav till bröderna Poutiainen att bandet hade mottagits av en tekniker och en sekreterare, vilka, utan att informera någon av cheferna, placerat det i larmchefens skåp, där det skulle ha legat bortglömt i över två års tid. Ingen av de inblandade har dock något minne av hur detta egentligen gått till. (Poutiainen s 808-811)

Polisens friserade bandkopia

Polismyndigheten i Stockholm hade förvisso på ett tidigt stadium från LAC begärt och fått ut en kopia av LAC:s inspelningar från natten till den 1 mars 1986. Kopieringen hade, enligt Lars Karlsand, utförts av två personer på LAC. Den ene av dem var operatören Kenneth Ed som själv hade varit i tjänst under mordnatten och nu medverkade som representant för facket. (Poutiainen s 815)

Bandkopieringen gick av stapeln redan den 4 mars 1986 och alltså i samma veva som kommissarie Gösta Söderströms avvikande tidsangivelser började uppmärksammas av massmedia. Bandet kopierades med hjälp av en vanlig enkel monobandspelare till ett kassettband som man därefter lämnade ut till polisen. Fröken ur, som ju ligger på en egen kanal, har här då och då släppts in från originalbandet och varvats med samtal från de övriga kanalerna, så att de hamnar efter varandra i tid, trots att de ibland legat omlott. (Arbetet, 1987-12-18).
Det var kommissarien Jan Länninge som hade hand om denna del av utredningen, som resulterade i ett protokoll innehållande "utskrift av bandinspelning av alla telefonsamtal och radiotrafik i samband med mordet." (Jan Länninges protokoll, 1986-05-27).

Men detta är inte sant. Av någon anledning valde man att inte kopiera över allt relevant material, utan satte istället igång med att redigera innehållet på bandkopian. Detta är oomtvistligt och har inte minst fastslagits av Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL), (Sakkunnigutlåtande från SKL, 1988-11-25, diarienr 6269/88). Vissa avsnitt fanns inte med på bandkopian. Enligt Kenneth Ed valde man att inskränka sig på sådant som hade något att tillföra utredningen. (Poutiainen s 819) och dessutom hade man ambitionen att spara band. (s 817)

På detta vis är endast första delen med av det första samtalet som har att göra med Palmemordet. Samtalet ifråga, som innehåller vittnet Leif Ljungqvists misslyckade försök att få kontakt med polisen från sin mobiltelefon, uppgår till 80 sekunder. På polisens bandkopia har hela 55 sekunder av detta för polisen så komprometterande samtal tagits bort, trots att man där kan höra att Ljungqvist för sin medpassagerare fäller några intressanta kommentarer om händelsen.

De samtal som överhuvudtaget aldrig kopierades över till polisens band har sedermera, efter den sensationella återupptäckten av originalbandet, fått beteckningarna A - N. Samtal A är t ex den motringning som operatören Kenneth Ed gjorde till Järfälla Taxi, då han hela 4 minuter efter mordet fortfarande är osäker på om mordet ägt rum i Stockholm eller Järfälla.

Även kommissarie Jan Länninges utskrift är behäftad med vissa brister, som inte lär kunna skyllas på att hörfel uppstått p g a den dåliga inspelningenskvaliteten på bandkopian. Enligt Parlamentarikerkommissionens rapport ska Länninge nämligen själv ha varit uppe på Länsalarmeringscentralen för att kontrollera huruvida hans utskrift stämde med originalbandet. (Parlamentarikerkommissionens rapport, 1988-03-21). Då borde han också ha förvissat sig om att vissa avsnitt saknades på bandkopian.

Även på utskriften har andra delen av Ljungqvists samtal utelämnat. Avskriften av samtal nr 4 och nr 9 innehåller också ett par hörfel, som är intressanta i så måtto att de ger upphov till en annan tolkning av själva innebörden i samtalen. Detta får vi tillfälle att återkomma till. Polisens stympade bandkopia saknar inte mindre än 14 av de 27 samtal som har direkt anknytning till mordet. (Poutiainen s 66)

Jag har för mig jag kommenterade dig tidigare för att jag höll med. Och jag håller likaså med nu.
Jag läser alla vittnesmål jag kan.

Vet du hur TP's skandalbok underbygger att SE trots skandiaväktarnas vittnesmål var ute på middag vid 21 tiden? Är så besviken på dåligt pålästa som ställer lätta frågor. Och att TP med klart ekonomiskt motiv får synas i TV just utan att ifrågasättas av någon kunnig.

Du är på rätt spår. Min slutsats efter 30 års undersökning är AA eller CA.

Tragikomiskt igår att polis och åklagare kom till en sån trivial och korkad slutsats. Svenska folket ska luras. Alltid och om allt.