I sin bok
Olof Palme är skjuten! berättar salig H. Holmér om alla underliga tips och öppenhjärtiga erkännanden som strömmade in då utredningen gick trögt. Då, för 34 år sedan alltså.
Stundtals svämmar postboxarna över av dårtips. Priset tar ett anonymt meddelande som lyder ”En man kom cyklande från Arvikahållet kl 15.50 den 3 mars 1986. Han kan ha cyklat från Stockholm. Signalement man, 32 år, mörk, klen och mager”. Det spikas högtidligen upp på vår anslagstavla och sprider under några dagar munterhet i rummet.
Hjälpsamheten tar sig också drastiska uttryck. Torsten Östling ringer en kväll till polisen och sluddrar i telefon. Han är full som ett vårdike och deprimerad. Under mordnatten hade han slagit på radion vid 3-tiden och fått reda på vad som hänt. Ingenting var längre sig likt ute i samhället. Eftersom polisen tydligen inte lyckas gripa den riktige mördaren kan han ta på sig mordet.
Jag tror att Torsten Östling åtminstone hade hållit en mer underhållande presskonferens.
