Kan inte sova, bra att denna gåta snart får ett slut..
Efter jag nyss läste GMP och RRVs rapport där det stod att Christer(XX) med åren blivit grubblande, inåtvänd och lider av paranoia, så har jag funderat på hans liv sett med Christers egna ögon:
1986 fram till 1994 måste ha varit en triumf, Polisen verkar inte göra något väsen av sig, och han ser utredarna bokstavligen famla i mörkret med alla sina olika teorier.
När CP blir dömd i Tingsrätten så kanske CA för en stund tror att han för alltid ska gå fri, men så kommer frikännandet från hovrätten.
Han förkovrar sig i utredningen och läser böcker skrivna av palmeintresserade, han vet ju svaret på alla hypotetiska frågor som ställs i böckerna, och kan gott skratta åt dem.
Så kommer då telefonsamtalet i Januari 1994 och Christers värsta farhågor blir verklighet, han skulle trots allt inte komma undan, Polisen är honom nu hack i hälarna och vill veta mer om vapnet.
Christer drar en rövare om försäljningen som funkar för tillfället, men han förstår såklart att utredarna inte kommer att nöja sig med det svaret.
Tiden efter förhöret blir sakta men säkert ett helvete för Christer, han tror att hans bostad och telefon är avlyssnad, han kanske till och med slutar använda telefonen helt, och TVn blir enda sociala kontakten. När han tar pendeln till city för att gå på konditoriet så tittar han sig konstant runt för att se ifall någon passagerare spanar på honom. Han sitter på konditoriet med ryggen mot väggen och börjar sakta ångra sin gärning, det var ju inte såhär han hade tänkt sig att det skulle bli, en konstant oroskänsla att när som helst åka dit för mord.
Fler förhör kommer, och med dem paranoian, han börjar mer och mer inse att han är misstänkt nummer en, ständigt i deras sikte. Palmegruppen har ju resurser, de kan säkert ha flera spanare som jobbar i skift och sitter och trycker utanför hemmet dygnet runt.
Han säljer stugan och flyttar till stan, men det blir inte bättre. Kanske den där stirrande grannen i lägenheten över gatan är en spanare, eller vad med han i lägenheten ovan, kanske de har sådan där lyssnarutrustning som man placerar på golvet. Tillslut slutar Christer gå på konditoriet, kanske han slutar gå utanför lägenheten helt. Han inser att det inte kommer ta slut, han är ju trots allt mördaren, han kan inte gå ut i media och klaga, det skulle bara ge mer sökarljus på honom. (kanske han tom. är medveten om att det faktiskt bodde en kommissarie i samma trappuppgång, som var instruerad att hålla ett öga?)
Tillslut måste paranoian ha fått övertaget helt, och han ser ingen väg ut, han ringer till sin bror, är trött och vill inte leva mer.
Efter jag nyss läste GMP och RRVs rapport där det stod att Christer(XX) med åren blivit grubblande, inåtvänd och lider av paranoia, så har jag funderat på hans liv sett med Christers egna ögon:
1986 fram till 1994 måste ha varit en triumf, Polisen verkar inte göra något väsen av sig, och han ser utredarna bokstavligen famla i mörkret med alla sina olika teorier.
När CP blir dömd i Tingsrätten så kanske CA för en stund tror att han för alltid ska gå fri, men så kommer frikännandet från hovrätten.
Han förkovrar sig i utredningen och läser böcker skrivna av palmeintresserade, han vet ju svaret på alla hypotetiska frågor som ställs i böckerna, och kan gott skratta åt dem.
Så kommer då telefonsamtalet i Januari 1994 och Christers värsta farhågor blir verklighet, han skulle trots allt inte komma undan, Polisen är honom nu hack i hälarna och vill veta mer om vapnet.
Christer drar en rövare om försäljningen som funkar för tillfället, men han förstår såklart att utredarna inte kommer att nöja sig med det svaret.
Tiden efter förhöret blir sakta men säkert ett helvete för Christer, han tror att hans bostad och telefon är avlyssnad, han kanske till och med slutar använda telefonen helt, och TVn blir enda sociala kontakten. När han tar pendeln till city för att gå på konditoriet så tittar han sig konstant runt för att se ifall någon passagerare spanar på honom. Han sitter på konditoriet med ryggen mot väggen och börjar sakta ångra sin gärning, det var ju inte såhär han hade tänkt sig att det skulle bli, en konstant oroskänsla att när som helst åka dit för mord.
Fler förhör kommer, och med dem paranoian, han börjar mer och mer inse att han är misstänkt nummer en, ständigt i deras sikte. Palmegruppen har ju resurser, de kan säkert ha flera spanare som jobbar i skift och sitter och trycker utanför hemmet dygnet runt.
Han säljer stugan och flyttar till stan, men det blir inte bättre. Kanske den där stirrande grannen i lägenheten över gatan är en spanare, eller vad med han i lägenheten ovan, kanske de har sådan där lyssnarutrustning som man placerar på golvet. Tillslut slutar Christer gå på konditoriet, kanske han slutar gå utanför lägenheten helt. Han inser att det inte kommer ta slut, han är ju trots allt mördaren, han kan inte gå ut i media och klaga, det skulle bara ge mer sökarljus på honom. (kanske han tom. är medveten om att det faktiskt bodde en kommissarie i samma trappuppgång, som var instruerad att hålla ett öga?)
Tillslut måste paranoian ha fått övertaget helt, och han ser ingen väg ut, han ringer till sin bror, är trött och vill inte leva mer.