Citat:
Ursprungligen postat av
liksom-fb
Helt klart är det så att räntor har stor betydelse på andrahandsmarknaden när ingen nyproduktion sker.
I t ex Piteå sker ingen nyproduktion och där har räntor och billiga krediter pressat upp priserna ända upp till halva byggnadskostnaden. (Byggnadskostnaden är vad det kostar att producera byggnaden). Så där, och på liknande orter, kan vi säga att bostadspriserna har rasat med 50%.
Men på orter där efterfrågan inte kan mötas av befintliga bostäder, där kommer nyproduktion att efterfrågas. Och då kommer priserna på dessa orter att åka upp i produktionskostnaden.
Eller för att vara tydligare, så kommer efterfrågan att driva upp priserna i paritet med produktionskostnad för nyproduktion och då kommer producenterna att gå igång med nyproduktion.
Och i konsekvens med detta, så på orter där efterfrågan inte kan mötes med befintligt bestånd så driver produktionskostnaden upp prisnivån till 200% av vad bolåneräntor och billiga krediter förmår att lyfta den till.
Detta kanske blir lite rörigt, men när jag skrev mitt inlägg:
"Är det inte ett rimligt antagande att just fastighetspriser styrs till högre grad av bolåneräntor och tillgång till kredit, än av utbud och efterfrågan ?"
Som svar till:
"Bostadspriserna styrs givetvis av utbud/efterfrågan precis som alla andra varor."
var det i relation till följande påstående:
"Herregud, nej efterfrågan som inte möts med produktion kommer inte att driva upp priserna"
Jag antog att med "ökad efterfrågan" så menar man ungefär att 20 medel-svensson med liknande förutsättningar budar på samma objekt istället för 5 medel-svensson.
Om man tänker sig ett sådant scenario på en bilauktion där alla budgivare har samma förutsättningar och du har 4 gånger så många som budar så är naturligt att anta att slutpriset blir högre.
(Alla har råd att köpa en bil men människor värderar bilen individuellt och en del är beredda att spendera mer än andra.)
Men när det kommer till bostadsauktioner blir jag mer tveksam.
När jag köpte min lägenhet på 90-talet så köpte mer med hjärtat än med hjärnan.
Jag kollade med banken hur mycket och till vilken ränta jag kunde låna, och kunde räkna ut var maxpriset låg som jag hade råd med och började leta.
Till sist köpte jag också en BR, den bästa BR jag kunde hitta till mitt pris.
Kanske dagens Stockholmare är betydligt mer ekonomiskt prudenta idag än jag var på min tid, och istället för att köpa sin drömbostad (vid maximala lånelöftet) så köper man en annan bostad i sämre skick, i ett sämre område just för att man vill spara in några tusenlappar som man istället vill ha till hands för oförutsedda avgifter ?
Kanske är det så, men jag misstänker att när det gäller ens eget hem, där man planerar att bo många år framöver, så är det mer mänskligt att ligga precis på gränsen och köpa ett så bra objekt som man har råd med.
Om den logiken skulle stämma så innebär det att istället för att ha 5 budgivare på samma object så har man 20, alla är beredda att sträcka sig till sitt tak, men taket ligger ungefär på samma nivå för alla.
Det var därför som jag tyckte att kommentaren "efterfrågan som inte möts med produktion kommer inte att driva upp priserna" lät vettigt.
Och att man kanske inte kan förutsätta att bostadspriser styrs av utbud och efterfrågan på samma sätt som andra varor.