Citat:
Ursprungligen postat av
vanligajag
Naturligtvis har R varit medveten om vad som hänt den kvällen E avled.
Hon har gått, stått och suttit - mitt i händelsernas centrum.
P har sprungit som en osalig ande fram och tillbaka ur E:s rum. Kollat, tjatat, skrikit. Mitt framför näsan på henne i soffan i vardagsrummet.
Patetiskt att försvara sig med att hon inte vet (visste) något.
Hur kan man INTE veta om att ens barn håller på att dö ?
Men bryr hon sig. Nej.
Varför framkommer ingenstans att hon är hysteriskt orolig över att hennes dotter HÅLLER PÅ ATT DÖ ?!
Hela tiden - i förhör, samtal med psykvården och mess - visar R sig bara orolig över att bli av med de andra barnen.
Hur kan de - med ett dött barn under en säng - sätta sig och ÄTA ?
Om man inte har trott dem fullkomligt galna bägge två redan innan, så måste man väl med den informationen inse att de kommer från en annan planet. Med helt andra referenser till världen omkring.
Deras försvar: hatet mot alla myndigheter.
Håller med. Hela den här händelsen är helt chockerande. Allting.
Från att hon tvingas flytta tillbaka till nu. Allt är helt otroligt. Nerdrogad, psykiskt och fysiskt misshandel på en 3 åring, alltså EN 3 ÅRING. Man svälter henne, hoppas på henne för minsta lilla. Julafton. Ett enda leende. Man söker på allvarliga saker under januari. Och under hela tiden har "soc" insyn som dem önskar och gör ingenting.
Och nu. När barnet är dött. Kan föräldrarna inte ta sitt jävla ansvar någon gång i sitt liv och faktiskt säga som det är. Ett barn dör i deras föräldrarvård och dem kan inte en enda jävla sekund säga som det är.
Vi vet att du knarkar R. Det finns BEVIS
Vi vet att du har tryckt ner ditt egna barn. Det finns BEVIS.
Vi vet att du svälter dina egna barn. Det finns BEVIS.
Vi vet att du och P har orsakat hennes död. Det finns BEVIS.
Varför kan du inte bara sluta ljuga för en gångs skull och säga som det är. Du kommer leva med det här för alltid. Frågan är HUR du vill leva med det.