Citat:
Ursprungligen postat av
mvagrippa
Det blir uppenbart att delar av SAP 87-88 hade behov av att sprida myten att Olof Palme bestämt sig för att avgå. När Björn Elmbrant kommer med sin palmebiografi 1989 så är dessa påståenden om OPs avgång förträngda. Då BE inför sin bok intervjuat samma grupp människor Arbetet/journalisterna Hermansson/Wenander blir denna omsvängning intressant. För mig blir det ganska uppenbart att en del höga SAP-företrädare vill rikta sökarljuset bort från den kritik som fanns mot OP inom rörelsen före hans död. Manifesterat exempelvis genom Korsikamötet.
Några år senare verkar behovet av detta avklingat. Nu kommer också memoarer av Kjell-Olof Feldt, Thage G Petersson och Sten Andersson som i olika grad tecknar bilden av OPs sista år vid makten av en partiledare som inte alltid verkat vara i full balans. Den socialdemokratiska partitoppens ovilja att låta PU utreda MOP utan skygglappar ska också ses i det ljuset. Det kan också förklara de många SAP-företrädares okritiska utpekanden av Christer Pettersson .
OPs påstådda avgångsbeslut torgförs genom en artikelserie i tidningen Arbetet av journalisterna H/W. Den ska senare publiceras i bokform som ”Uppdrag Olof Palme”. Denna bok är ett av de tydligaste inhemska desinformationsförsöken i MOPs kölvatten. Förutom påståenden om OPs avgång innehåller den ofta anonyma påhopp på verkliga eller inbillade meningsmotståndare till socialdemokratin. Utpekandet av PG Näss som ”svartblå kallakrigare , alltså fascistanstruken”, är ett av de mest flagranta bottennappen. Researcher till boken var ingen mindre än den kommande succéförfattaren Stieg Larsson. Att boken fick stora journalistpriset 1987 kan inte ses som något annat än svart humor.
Bra inlägg!
Det måste ha funnits ett syfte med Korsika mötet.
Varför berörda träffades får vi aldrig svar på. Men kan inte undgå att läsa mellan raderna b.la i det K-O Feldt skriver att han upplever en trötthet hos sin partiledare.
Jag tror att diskussionen togs med OP om att ta sig en funderare på att göra något annat men att han då reagerade med att bita sig kvar ännu hårdare.
Typ: Jag bestämmer när det är dags!
De interna konflikterna är det väldigt tyst kring. Det förekommer på alla arbetsplatser och att det inte förekommer i en regering är inte trovärdigt.
Vi ska inte glömma att det är människor som styr med hela agendan av känslor,samspel osv.
Personkemi är av prioritet när man jobbar så nära varandra och OP var säkert omtyckt av vissa medan andra tyckte tvärtom.
Detsamma gällde självklart OP själv.
Vad jag förstår stod K-O Feldt och OP nära varandra men det skar sig i diskussioner om löntagarfonderna och OP tyckte då att Feldt låg så mycket åt höger än vad en finansminister skulle vara i en S-regering.
Det är tyst om hur OP var som ledare men glimtvis har det kommit ut mer objektiv information.
Jag anser att OP själv inte var intresserad av att vara nån ikon.
Så kritiken hade välkomnats av honom själv men något gjorde att han inte blev medveten om den,eller såg allvaret i det hela.