Män vill inte längre ha med kvinnor att göra

I mina kretsar har männen och kvinnorna likartade yrken som sina partners. Men visst finns där undantag, men det är åt båda hållen. En kvinnlig läkare med arbetssökande man. En manlig civilingenjör med gymnasieutbildad kvinnlig ingenjör. Som exempel. Men oftast har de likvärdiga utbildningar/yrken i paren.

Första stycket får du länka dina källor till.

Andra stycket........ Vet knappt vad jag ska säga. Var har du läst allt detta? I Amelia?

Sista stycket. Är det därför en hel del våldtäktsoffer får långtidsverkande trauman som gör att de inte fungerar en lång tid efteråt? Vad skulle naturen ha för nytta av traumatiserade kvinnor?

Håller med, men detta verkar bara gälla för oss som lever i verkligheten.

Jag har så många gånger försökt förklara för andra här att människor tenderar att hålla sig inom sin "krets".

Det är till och med så att jag oftast ser överviktiga med överviktiga, svarta med svarta, muslimer med muslimer, överklass med överklass osv. osv. osv.

Jag har så svårt för att bemöta den svart/vita bilden många har här. Det klagas på den kvinnliga hypergamin in absurdum. En del män verkar ha stirrat sig blinda på vad de läst om kvinnlig hypergami och lägger skulden på den för att de inte hittar en partner eller klarar av relationer eller vidhålla dem de har.

Jag menar, hur kan det vara samhällsförstörande att vilja ha en "duglig och arbetsför" man? Utöver det andra som du också beskrev i ett av dina inlägg såsom personlighet, värderingar och intressen. Och att man drar någorlunda åt samma håll, attraheras av varandra och att feromonerna stämmer osv.

Lycka till.

Det är vanligare med hypergami hos kvinnor än män.

Käre Fräulein Liebesraum!
Då jag uppfattar er avatars och ert användarnams nazistiska referenser som stötande humor, samtidigt som Ni utger er för att vara kvinna, misstänker jag att er trådstart inte var så allvarligt menad- men av responsen att döma, har det, detta till trots, ändå slagit an en ton bland andra flashbackare.
Jag inser att det finns ett uns av sanning i er beskrivning, även om de exempel Ni anför måhända är något förenklade och närmast karikatyrliknande.
Men visst förstår jag att det behövs utrymme för uttryck av personlig uppfattning och subjektiv beskrivning av egna upplevelser.
Jag förmodar däremot att ni för Er diskussion i syfte att röra upp känslor, och därmed ge näring åt nationalromantiska tankar om kärnfamiljen. Jag syftar på ett resonemang i stil med: Den legitima längan till lyckan i tvåsamheten och familjebildandet återverkar på individers politiska ställningstaganden.
Effekten av det beskrivna sakförhållandet främjar inte nationens försörjning av ny avkomma. Bildandet av traditionella kärnfamiljer har nästan upphört, och barnens fostran sker inte längre inom hemmets väggar, utan tillgodoses av samhällets uppfostringsinrättningar.
Detta är ett uttryck av den samhällsordning som inrättats av nuvarande makthavare, och man kan ju spekulera i om detta varit avsiktligt.
Jag förmodar att Ni även kanske skulle diskutera trygghetssystemets antropologiska inverkan?
Jag personligen anser att faciliteterna i socialförsäkringen har haft negativa bieffekter genom åren, allt från bidragsfusk och skatteplanering till dagens kommunala finanskris och avsaknad av krisberedskap och reservkapacitet i kritiska samhällsfunktioner.
Den svenska kulturens extremism angående individens självförverkligande och oberoende härrör sannolikt i politiska trosinriktningars ideal, och är därmed en särdeles artificiell utopi.
Det kanske lät bra när det formulerades under efterkrigstidens högkonjunktur, men i efterhand går det ifrågasätta om det har gett ett bra resultat på individnivå.
Om man ser på det hela utifrån ett kollektivistiskt perspektiv, så har det däremot gett en bra utdelning för de styrande partierna.
Jag tycker mig se ett tydligt samband mellan den unga generationens alienering och sentida politisk högerglidning.
Denna diskussion är ett uttryck för hur dåligt 50-talets idealistiska och utopiska individualism, och idén om samhällslevererad trygghet, samstämmer med vårt, av reptilhjärnan inprogrammerade, känsloliv.
Ska sägas att det utopiska framtidssamhället där alla är trygga och välmående, och kan förverkliga sig själva, är en idé som finns i alla politiska trosinriktningar, oavsett vilka folkgrupper man vill inhysa i sitt samhällsbygge.
Jag tror däremot att kärnfamiljsideologin generellt sett är ett traditionellt sätt att resonera, och det är inte helt säkert att det är rätt att glorifiera kärnfamiljen. Det sker, som allt för många vet, dåliga saker i en kärnfamilj också.
Till viss del är protesten mot kärnfamiljen ett uttryck för upplevelsen att "gräset är grönare på andra sidan"...
Till syvende och sist handlar det naturligtvis om att forma sin egen ideologi, och att prova sig fram till vad som passar för var och en.
Jag personligen tycker att det är bra att det finns många vägar att gå.
Det må nu vara så, att en del finner okonventionella sätt att uppnå lyckan. Om det passar de individerna, så må det väl vara hänt.
Min åsikt är t.o.m. att det får inte vara imperativt att infoga sig i den sociala normen.
Jag förmodar att tron på kärnfamiljen som rosenskimrande sagoliknande lycka beror på att det är ovanligt nuförtiden, och därmed har dess specifika problem fallit i glömska.
Jag vill peka på att många utländska familjer har med sig traditionella värderingar om familjestrukturen, och att detta ges uttryck i hur kvinnorna blir behandlade.
(Boomer out)
Med största respekt och högaktning.

Sverige är redan världens singeltätaste land och trenden ökar. Jämför man med människor i medelåldern missar man den skiftning som skett. Redan för tio år sedan förutspådde man att dagens trettioåringar skulle bilda familj och par i mycket mindre utsträckning.
Att kvinnor inte vill bilda familj och stadga sig med en omogen man är inget konstigt, problemet är att det finns för få män som möter kvinnors krav samtidigt som de som möter kvinnors krav i stor utsträckning insett detta och att de därför inte heller ser någon mening med att hålla sig till en kvinna.
Varför köpa en ko när mjölken är gratis?

Statistiken säger annorlunda.

Sant och riktigt. Det är alltid en risk att skriva i dessa trollens trådar, men jag tyckte ändå det blev en intressant diskussion på sina håll ändå.

Resten håller jag också med om i stora drag. Alla som vuxit upp i en dysfunktionell familj och/eller sett det på nära håll kommer att vilja annorlunda för de egna eventuella barnen.

Att leva i kärnfamilj får inte bli ett tvång, då kommer små och stora fara illa på allvar.

Statistiken från USA?

Ja det är vanligare att mannen är äldre än kvinnan till exempel, i genomsnitt 5 år äldre. Antar att det beror på att män behöver längre tid på sig att mogna och bli redo för att skaffa barn, om det nu är det de vill.

Nej, det finns bra svensk statistik.

Statistiken från usa är mest undersökningar.
Vi har bättre registerdata.

Andelen sambos hos män är starkt korrelerar med inkomst, medan ingen sådan korrelation finns för kvinnor.
Män med försörjningsstöd som har partner är försvinnande liten. Andelen med sjukpenning är låg.
Detsamma gäller faderskap.

För kvinnor har detta inget med utsikten att varken skaffa sambo eller barn.

Allt detta finns hos SCB om man rotar lite.


Men som sagt, min utgångspunkt är att kvinnor och män är lite olika med lite olika förutsättningar på gruppnivå.
Men inget kön ska ansvara för det andra. Var och en är ansvarig för sitt eget öde och är män förälder så är barnen ens högsta prioritet. Jag vill inte blandas ihop med vissa andra här och klumpas ihop med deras åsikter.

Tror det är snarare männen som tar avstånd p.g.a. hur de utmålas. Nog är nog typ. Män har mycket mycket lättare att gå egen väg och helt enkelt skita i relation när det blir för mycket tjafs och påhopp.