Afghanstrejkens Fatehme Khavari, finns hon ens?

I januari stoppade turkisk polis en afghansk kvinna som försökte flyga från Istanbul till Barcelona. Som resehandlingar hade hon uppehållstillståndskort och pass, som bägge tillhör en känd svensk asylaktivist.

Polisen varnar nu för ett ökande missbruk av svenska uppehållstillståndskort, där myndigheterna står handfallna och brottslingar kommer undan utan påföljder.

Kvartal har kartlagt de asylsökandes väg till Sverige i en tid då Europas gränser är allt annat än öppna.

Nima Dervish

SV#217

Ang. Khavaris fuck-up:

https://kvartal.se/…/forsokte-ta-sig-in-i-eu-med-asylaktiv…/

»Fatemeh Khavari bekräftar det inträffade för Kvartal och säger att hon under december och januari var på besök i sitt forna hemland Iran, och att hon då blev bestulen på sin väska.»

För det första: Du som själv ”flytt” hit från Iran samt menar att det vore hemskt att utvisa unga afghaner dit…

Hur fan kommer det sig att du åker dit ”på besök”? En iranier som kom hit 87, som barn, kunde inte åka tillbaka utan strul (obligatorisk militärtjänst) förrän 2005, 18 år senare.
Du kom hit 2015. WAY too soon.

…………………

För det andra: Du hade både UT-kort och pass i din väska som blev bestulen.

Låt mig först berätta en historia:
De iranier med iranskt pass som på 80-talet satt i Istanbuls eller Atens flygplats tittade med blickar fyllda med skam, vanheder, avund och längtan på hur blonda tyskar, norrmän eller svenskar utan minsta problem (då fanns inte ens dagens post-9/11-regler) bordade planet med sina europeiska pass.

Det var passet som skilde oss åt, oss från ”them loser countries” som var mindervärdiga och måste noga kontrolleras och stoppas, och dem, som enbart välkomnades, fullvärdiga medlemmar i världssamfundet som de var.

Passet var det som gav dig trygghet. Passet är det som uppgraderade ditt människovärde inför andra.

När du har gått igenom sånt är passet värd sin tiodubbla vikt i guld.

Än idag är jag OCD-manisk gällande mitt pass när jag reser nånstans:
Jag går inte runt med den hur som helst, pröjsar extra för att ha den i safebox. Går jag ut med den så lägger jag den i en platt midjeväska, till hälften osynlig under skjortan och till hälften instucken under byxorna ”just in case”; så att den inte kan stjälas och så att jag *konstant* känner den mot min kropp.

Sådan är jag trettio jävla år senare. Du kan tänka dig hur jag hade varit fem sketna år efter att ha anlänt till Sverige.

Det är därför, Khavari, som jag är övertygad om att du ljuger.