Citat:
Det där är väl lite väl hårt. På min tid kallades såna här damer för "nymfomaner" (men så kan man ju inte säga längre i det post-maskulina samhället...) Ett sådant beteende skapar naturligtvis kaos bland de inblandade, men faktum är att den absoluta majoriteten av nymfomaner inte blivit mördade. Tvärtom verkade de ha utgjort ett pikant och uppskattat inslag i samhället och litteraturen.
Hårt och hårt, frågan är väl snarare om det är sant eller falskt? Litteratur och kultur har ofta dekadenta och depraverade källor och inspiration som djupast sett handlar om mörker av psykiskt lidande och förnedrande misär. Det kan man förvisso vältra sig i och upphöja till "pikanta och uppskattade inslag..." Myten om den lyckliga horan, still going strong.
I det aktuella fallet syns det snarare vara ett identitetsproblem och anknytningstrauma i bakgrunden, en tvångsmässigt behov efter bekräftelse och uppmärksamhet. Den trasigheten levererar vanligtvis ingen djupare glädje och förnöjsamhet för personen själv i fråga, utan är som ett tomt hål, som aldrig fylls med mening och mål.
L, hade ett riskbeteende, inte främst för att hon var promiskuös, utan för att hon var provokativ. Sedan underlättar knappast det omfattande sexuella utbytet, då det kan generera svartsjuka och hämndmotiv. Men du har rätt i sak, de flesta nymfomaner dödas inte. De flesta katter dödas inte heller när de går över vägen, men de som dröjer eller har fel tajming blir lättare påkörda.
Att markera makt, och förakta och förnedra människor vid fel tillfälle får ofta oönskat resultat. L, dröjde sig kvar alltför länge dessutom. Hon skulle lämnat och omorienterat för länge sedan.