Citat:
Instämmer. Djupast sett handlar det om moral, om ondska. Det finns en anledning till att Sverige är i princip ensamt om sin "strategi" bland alla världens länder. Det är inte därför att våra "experter" är bäst i världen, eller sämst i världen. Det är att i Sverige är det okej att instrumentalisera människoliv, att chansa med människoliv som insats. Samtidigt som vi officiellt är en moralisk supermakt. Man kan tycka att den klyftan är så uppenbar att alla måste se den, men tvärtom är det just den uppblåsta självbilden som gör omoralen möjlig. Den grandiosa nationella självbilden, allmänt internaliserad, gör att många, kanske de flesta, inte ser omoralen. Om man går till historien framträder detta mönster tydligt i totalitära skräckstater där de grandiosa anspråken på moralisk överlägsenhet får legitimera ogärningar.
När det gäller den den svenska modellen för hanteringen av coronakrisen så är det hela ganska enkelt egentligen. Ett samhälle är ute på djupt vatten i den stund man överger moraliska principer till förmån för osäkra framtidsprognoser och matematiska abstraktioner. Då tänjer man på gränserna för den etablerade moraliska ordningen vilket av uppenbara skäl inte är önskvärt. För var går gränsen för tänjandet av gränsen egentligen? När man inte har absolut visshet om en strategi så måste det direkta värnandet om människoliv sättas i främsta rummet. Det är självevident att varje dödsfall är ett misslyckande och att antalet dödsfall måste begränsas i högsta möjliga mån. Något som Sverige har misslyckats kapitalt med. Och att hänvisa till trosföreställningar om hur framtiden kanske blir eller inte blir är som sagt inte moraliskt acceptabelt. Moraliska gränser kan inte tänjas hur som helst utifrån matematiska abstraktioner och diffusa framtidsprognoser.
