Gammal trd, men det r en fascinerande liten bok. Fr att svara p ppningsinlgget; Hasse Alfredson skriver in sig sjlv i historien som gammal skolkamrat till den onde fabrikrens son. Fabrikr Hglund och hans familj har frsts inte funnits i verkligheten (ven om fabrikren har en verklig frebild som Hasse talat om i intervjuer), men Hasses beskrivning av bde sin ungdom och turnlivet r vl rimligtvis inspirerat av verkliga upplevelser.
Jag har fr mig att han ven skrev in sig sjlv, och mer framtrdande sin far, i sin kontrafaktiska
Attentatet i Plsj skog (Alfredson var ju som bekant frn Helsingborg, dr Plsj skog ligger). ven dr r det frsts frga om fiktion, d Sverige aldrig ockuperades av Nazityskland, men ven hr har Hasse berttat om att vissa hndelser r hmtade frn verkligheten, t ex hur en judisk klasskamrat blev mobbad av en rasistisk lrare.
Citat:
Ursprungligen postat av
lampros
Hans Alfredsson. Stor humorist som lskades av alla. Sedan, nr han skulle utveckla sin serisa dra, blev det lite trgt i portgngen.
Det blev ngot slags "syntax error" i folks sinnen. De kunde inte ta till sig att Mr Humor hade andra sidor i sitt vsen n gapflabb och Lindemn.
Alfredssons humor var en skn kombo av bondkomik och studentskmt, svenskt gemyt och ngot ofrklarligt Annat. Hans konst levde nr humor och en liten, liten gnutta allvar kom med och ingick en frening, som i Ernst Semmelmans minnen och Gummitummen.
Sedan, i verk som Tiden r ingenting mm. var humorn typ borta. Den rent serisa, allvarliga sidan av Alfredsson sger iaf inte mig ngot.
Hade han brjat som seris frfattare hade hans kurva kunnat bli en annan. Nu led han av att arbeta mot ekvationen "frst humor, sedan allvar = omjligt". (Den motsatta ekvationen, att som konstnr frst satsa serist och sedan bjuda p lite humor, kanske la Bergman, r ju p ngot stt lttare att ta.)
My two cents.
Du har skert rtt i att det kan vara svrt fr publiken nr en vlknt rolig person blir allvarlig. Jag tnker p den danske komikern Dirch Passer, som ett tag frskte sig p att bli seris skdespelare men snabbt fick ge upp eftersom publiken inte tog honom p allvar. I spelfilmen
Dirch som handlar om hans liv kan man se hur han brjar grta fr att publiken inte kan sluta skratta nr han spelar Lenny i en teateruppsttning av
Mss och mnniskor.
Ngot liknande hnde faktiskt nr jag sg teateruppsttningen av
Den enfaldige mrdaren, dr en annan knd rolig man, nmligen Michael Segerstedt, spelade den ondskefulle fabrikren. Publiken applderade nr han gjorde entr och skrattade t o m nr han hnfullt och elakt gjorde sig lustig ver sin lille sons stamning. Det var inte frrn han vldtog Svens syster som publiken slutade skratta!
Men bde Segerstedt och Passer hade ju den nackdelen att de gjorde dessa roller p teater, dr de s.a.s. hade direktkontakt med publiken. Nr Hasse skrev
En ond man (som f.. r en ganska rolig bok) och sedermera gjorde filmen slapp han ju hra eventuella skratt som undslapp publiken s fort de sg hans namn eller figur.
Och jag tycker faktiskt, rent allmnt, att mnga av de komiker jag ocks sett i allvarligare sammanhang r mycket bra skdespelare eller bara skildrare av livets mrkare sidor. ven komedi krver ju mycket av de som framfr den jag skulle t o m sga att det r svrare att f folk att skratta n att f dem att bli arga eller grta. Eller s hr; jag tror att det r troligare att en knd komediskdespelare gr en bra allvarlig roll, n att en knd "allvarlig" skdespelare gr en bra komisk roll. Typ Henrik Dorsin skulle gra sig bttre som alkoholiserad familjefar n Micke Persbrandt skulle gra sig som en rolig spelevink.
