Gammal tråd, men det är en fascinerande liten bok. För att svara på öppningsinlägget; Hasse Alfredson skriver in sig själv i historien som gammal skolkamrat till den onde fabrikörens son. Fabrikör Höglund och hans familj har förstås inte funnits i verkligheten (även om fabrikören har en verklig förebild som Hasse talat om i intervjuer), men Hasses beskrivning av både sin ungdom och turnélivet är väl rimligtvis inspirerat av verkliga upplevelser.
Jag har för mig att han även skrev in sig själv, och mer framträdande sin far, i sin kontrafaktiska
Attentatet i Pålsjö skog (Alfredson var ju som bekant från Helsingborg, där Pålsjö skog ligger). Även där är det förstås fråga om fiktion, då Sverige aldrig ockuperades av Nazityskland, men även här har Hasse berättat om att vissa händelser är hämtade från verkligheten, t ex hur en judisk klasskamrat blev mobbad av en rasistisk lärare.
Citat:
Ursprungligen postat av
lampros
Hans Alfredsson. Stor humorist som älskades av alla. Sedan, när han skulle utveckla sin seriösa ådra, blev det lite trögt i portgången.
Det blev något slags "syntax error" i folks sinnen. De kunde inte ta till sig att Mr Humor hade andra sidor i sitt väsen än gapflabb och Lindemän.
Alfredssons humor var en skön kombo av bondkomik och studentskämt, svenskt gemyt och något oförklarligt Annat. Hans konst levde när humor och en liten, liten gnutta allvar kom med och ingick en förening, som i Ernst Semmelmans minnen och Gummitummen.
Sedan, i verk som Tiden är ingenting mm. var humorn typ borta. Den rent seriösa, allvarliga sidan av Alfredsson säger iaf inte mig något.
Hade han börjat som seriös författare hade hans kurva kunnat bli en annan. Nu led han av att arbeta mot ekvationen "först humor, sedan allvar = omöjligt". (Den motsatta ekvationen, att som konstnär först satsa seriöst och sedan bjuda på lite humor, kanske à la Bergman, är ju på något sätt lättare att ta.)
My two cents.
Du har säkert rätt i att det kan vara svårt för publiken när en välkänt rolig person blir allvarlig. Jag tänker på den danske komikern Dirch Passer, som ett tag försökte sig på att bli seriös skådespelare men snabbt fick ge upp eftersom publiken inte tog honom på allvar. I spelfilmen
Dirch som handlar om hans liv kan man se hur han börjar gråta för att publiken inte kan sluta skratta när han spelar Lenny i en teateruppsättning av
Möss och människor.
Något liknande hände faktiskt när jag såg teateruppsättningen av
Den enfaldige mördaren, där en annan känd rolig man, nämligen Michael Segerstedt, spelade den ondskefulle fabrikören. Publiken applåderade när han gjorde entré och skrattade t o m när han hånfullt och elakt gjorde sig lustig över sin lille sons stamning. Det var inte förrän han våldtog Svens syster som publiken slutade skratta!
Men både Segerstedt och Passer hade ju den nackdelen att de gjorde dessa roller på teater, där de s.a.s. hade direktkontakt med publiken. När Hasse skrev
En ond man (som f.ö. är en ganska rolig bok) och sedermera gjorde filmen slapp han ju höra eventuella skratt som undslapp publiken så fort de såg hans namn eller figur.
Och jag tycker faktiskt, rent allmänt, att många av de komiker jag också sett i allvarligare sammanhang är mycket bra skådespelare eller bara skildrare av livets mörkare sidor. Även komedi kräver ju mycket av de som framför den — jag skulle t o m säga att det är svårare att få folk att skratta än att få dem att bli arga eller gråta. Eller så här; jag tror att det är troligare att en känd komediskådespelare gör en bra allvarlig roll, än att en känd "allvarlig" skådespelare gör en bra komisk roll. Typ Henrik Dorsin skulle göra sig bättre som alkoholiserad familjefar än Micke Persbrandt skulle göra sig som en rolig spelevink.
