Citat:
Ursprungligen postat av
Kalamity
Är det ens önskvärt att bli 90-100 år gammal? Jag har aldrig förstått varför detta ses som något att sträva efter. Hur ser livet ut för 90-100-åringar? Hur är deras kroppar och allmänna hälsostatus? Är det verkligen värt att sträva ett helt liv för att få tillbringa tio-femton meningslösa år hemma i gungstolen, bortglömd och med värk och tolv tabletter att svälja varje morgon? För ålderdomen är inte vacker. En frisk och pigg 90-åring är inte samma sak som en frisk och pigg 60-åring, långt ifrån.
Nu hade naturligtvis Adam otur och togs bort långt innan sin normala tid men han är ett undantag av otur och omständigheter på samma sätt som Uffe Larsson. Man behöver inte ställa dessa i paritet med andra extremer som lever tills de är 100. Inget av det är enligt min mening önskvärt.
Jag kan ju jämföra min nittiofemårige granne med en annan granne som är sextiofem. Nittiofemåringen är ett senigt muskelpaket som spöade upp ett par knarkare som försökte råna honom. Han bjuder gärna på frukt och grönt som han odlat på sin kolonilott. Han kör bil varje dag (han har haft många BMW, men det här blir nog den sista konstaterade han lakoniskt häromdan).
Sedan har vi min sextiofemårige granne som släpar sig fram kortare sträckor med rullator eftersom han har ett sår på foten som inte vill läka. Tänderna blev han av med i ett slagsmål för många år sedan. Han ser ut att vara minst åttio och lär inte leva länge till.
Jag vägrar tro att det är så här för att den yngre haft så mycket roligare i sitt liv, jag tror snarare att det är tvärtom.
Lever du rövare slipper du inte ifrån kroppens förfall. Det bara startar mycket tidigare.